Annons

Annons

Adopterade Yvonne De Geer: Jag fick aldrig bli en del av familjen

Ett år gammal adopterades Ejvor Jonsson 
in i högadeln och blev Yvonne De Geer. 
Men då hon inte var blåblodig sågs hon som en udda fågel i de fina salongerna. Nu har hon skrivit en bok om sin annorlunda uppväxt och säger att livet har lärt henne att det 
finns en mening med allt som sker...

Dela
(1)

Yvonne

-Att vara adopterad har följt mig genom hela livet, säger Yvonne De Geer Hancock.

Yvonne De Geer minns det såklart inte själv. Hur det gick till när hon av sin blivande adoptivfar, friherre Jakob De Geer, år 1931 valdes ut 
i en grupp småttingar på ett barnhem på 
Lidingö. När han såg den ettåriga och ljuslockiga Ejvor Jonsson slita en nalle från en pojke och skrika ”Min! Min!” utbrast han: ”Den där har temperament. Jag väljer henne!”

Annons

Så kom det sig att lilla Ejvor fick namnet Yvonne och med det en uppväxt som skulle komma att bli väsensskild från den hon hade haft om hon vuxit upp med sin biologiska mor.

– Att vara adopterad har följt mig genom hela livet, som ett alias. Av en slump, eller om det kanske var meningen, valdes just jag ut och fick ett annat liv än det jag fötts till. När jag ser tiggare tänker jag att det där hade kunnat vara jag… det är en kluven känsla. Jag funderar ofta kring hur det skulle ha varit om det blivit 
si eller så. Men det lär jag aldrig få svar på, säger Yvonne med ett 
leende och tillägger att den tudelade känslan är något hon är tacksam över. Den utgör ett slags rättesnöre och en insikt om att hon fått sitt privilegierade liv till skänks.

Faderns dagböcker

Historien om sin märkliga uppväxt började hon skriva efter att maken Bill Hancock, finlandssvensk journalist, avled 1999. Ett känslomässigt tomrum uppstod i saknaden och sorgen, och hon kände att hon ville teckna ner sina barndomsminnen som en gåva till ende sonen Michael.

Till sin hjälp hade hon bland annat sin fars dagböcker. Skrivandet satt i ryggmärgen 
efter ett långt yrkesliv som journalist och hon skrev av och till under många år tills 
någon tyckte att hennes manus  – som hamnat i skrivbordslådan  – var så pass intressant och välskrivet att det borde ges ut.

Hennes öde är onekligen unikt. För åttio år sedan var det otänkbart att adoptera inom högadeln, då blodsband betydde allt. Ett adopterat barn skulle aldrig kunna bli ”en av dem”. Men för Jakob och Ingrid De Geer blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.

Lilla Yvonne var ett efterlängtat barn. Men om adoptionen talade man inte. Först när Yvonne var tio år berättade hennes 
pappa att hon hämtats på ett barnhem.

yvonne-de-geer-familj

Med adoptivföräldrarna Ingrid och Jakob.

– Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Men när jag förstod vad det innebar att vara adopterad greps jag av en stark rädsla att bli ”uppsagd”. Lika enkelt som de hämtat mig kunde de göra sig av med mig!

Fick inte prata

När Jakob De Geer berättat om adoptionen la han till att Yvonne under inga omständigheter fick prata med någon om detta. Det var första och sista gången det nämndes.

– Det svåraste för mig var att inte kunna tala med mamma om det här, det var tabu. Hon vägrade också att prata om sin lille son som dött, säger Yvonne och berättar att vetskapen om adoptionen förstärkte den känsla av utanförskap hon redan hade känt.

Hon var Jakobs och Ingrids dotter, och ändå inte. Av sina samhällsengagerade föräldrar fick hon kärlek, men släkten visade tydligt att hon inte var en av dem.

Yvonne minns ett tillfälle då hon tillsammans med sin ogifta faster Eva tittade i ett smyckeskrin. Där låg ett magnifikt smycke som Eva fått av kung Oscar II och som hon nu skulle ge i lysningspresent till Yvonnes
 kusin. Hon sa: ”Jag hade gärna gett det till
 dig, men du är ju inte en av oss. Ni är inte ens riktiga kusiner.”

Yvonne skakar sakta på huvudet. I efterhand kan den förflugna kommentaren uppfattas som oerhört taktlös och sårande. Men där och då var den självklar och inget Eva ens
 reflekterade över.
Men vad gjorde det med flickan Yvonne?

Hon skrattar till. Det gör hon ofta. Hon är frispråkig, lättsam och glasklar som porlande vatten.

– Det hade kunnat vara smärtsamt, men jag har faktiskt aldrig tyckt synd om mig själv. Tvärtom gav jag fan i att bli sårad! Jag förlät dem, de förstod ju inte själva hur fästa de var vid det blå blodet. Men visst kände jag mig ensam inom släkten. Som överlevnadsstrategi talade jag ofta till mig själv som två personer. Jag sa att ”du och jag ska hitta en utväg” …

Blev den duktiga flickan

Yvonne beskriver sig själv som ett robust barn, som mot alla odds klarade att man
övrera sig igenom den snårskog av outtalade koder som fanns inom adeln. Men efter att hon fått veta att hon var adopterad blev det livsviktigt att alltid bete sig korrekt. För om hon misslyckades med att vara den dotter som hon trodde att föräldrarna önskade sig fanns ju risken att hon skulle bli bortvald igen.

– Jag spelade rollen som den duktiga flickan, och i umgänget med mamma var jag alltid mån om att vara käck och glad så att hon inte skulle tänka på min lille döde bror, säger Yvonne.

Det där ängsliga behovet av att alltid vara till lags brukar följa med upp i vuxen ålder och påverka framtida relationer. Men Yvonne menar att det inte blev så för hennes del.

– Nej, jag har alltid varit mig själv till hundra procent. Kanske är jag en underlig sort, vad vet jag?

Känslan av utanförskap följde henne genom hela uppväxten. Men utanförskapet handlade inte alltid om att inte vara äkta adel, utan även omgivningens antaganden om henne baserade på hennes efternamn.

Kamraterna skvallrade

I mellanstadiet hamnade hon i en ny klass där hon snabbt blev populär. Men en dag, när hon satt i ett toalettbås på skolan, råkade hon höra sina klasskamrater skvallra om henne, hennes förnäma bakgrund och den vackra våning hon bodde i.

– Det blev ett uppvaknande och en vattendelare för mig. Man tror att man är älskad för den man är och så visar det sig att de låtsades gilla mig för att jag var en De Geer. Jag upplevde ett förräderi, det var förkrossande, säger Yvonne, som från det ögonblicket fick problem med tilliten. Under många år hade hon svårt att lita på att människor valde att umgås med henne för hennes egen skull.

– Som vuxen insåg jag att alla mina släktingar gått igenom samma sak. De brukade säga att man bara kan leka med dem som man delat sandlåda med. Det skapar en ensamhetskänsla som gör att några utvecklar en attityd som kan uppfattas som arrogans. Men 
i själva verket handlar det om en sorg över att inte våga blotta sig, eftersom man förväntar sig svek, säger Yvonne och berättar att hon tidigt fick lära sig av sin far att vara ”en garde”, på sin vakt. Man skulle strunta i vad folk tyckte och tänkte och sköta sitt.

Det paradoxala i sammanhanget var att hon ju inte var en ”äkta” De Geer, trots att alla utomstående såg henne som en sådan och behandlade henne därefter.

– Jag var i själva verket helt vanlig. Skuggflickan Ejvor hade jag hela tiden med mig, även om jag naturligtvis var präglad av min uppväxt i en adlig familj.

Tvärtemot vad man kan tro handlade adelns värderingar inte om ett liv i lyx  – även om tillgångarna självklart fanns där  – utan om att aldrig någonsin visa upp sin rikedom eller status. Man skulle inte skryta eller förhäva sig. Det ansågs vulgärt. Därför gick de adliga barnen till skolan i enkla kläder, serverades husmanskost och sov i hårda sängar.

– Pappa var mån om att aldrig slösa eller spendera de ärvda pengarna. De skulle bara förvaltas. Han promenerade och cyklade överallt och ägde ingen fast egendom. Samtidigt var titlarna jätteviktiga, säger Yvonne och nämner den där gången då hon som tonåring frågade sin far varför han alltid måste svara i telefon med sin titel, baron De Geer. Hon tyckte att det var lite löjligt, med tanke på hur anspråkslös han ville framstå.

– Då log pappa lite sardoniskt och frågade om jag hade gått och blivit högfärdig? Han la uppenbarligen inga värderingar i sin titel. Det tycker jag var lite komiskt.

Klickade inte alls

Arton år gammal beslutade sig Yvonne för att söka upp sin biologiska mor. I tonåren kom frågorna om identitet och vem hon egentligen var. Hur präglad var hon av arv respektive miljö? På den tiden trodde man starkt på miljöns påverkan på individen. Samtidigt ansåg adeln att blod är tjockare än vatten. Så vad betydde det för Yvonne?

– Det var fantastiskt att få träffa min biologiska mor och jag slogs av hur olik henne jag var både till utseende och sätt. Det var en lättnad att känna att hon var en främling och jag var glad över att ha sluppit växa upp med 
henne. Jag tyckte att hon var osympatisk, vi klickade inte alls, säger Yvonne som efter det 
mötet kunde lägga alla idealiserade tankar 
om sin ”riktiga” mamma till handlingarna.

Hon beskriver hur hon överväldigades av en enorm tacksamhet över turen att få komma till sina adoptivföräldrar  – och i och med det få helt andra möjligheter.

– Mina livserfarenheter har gjort mig djupt ödestroende. Någonstans tror jag att det finns en mening med allt som sker. Det är något jag ofta noterar i min vardag. Hur ett till synes ögonblickligt beslut kan få avgörande konsekvenser för framtiden.

Namn: Yvonne De Geer Hancock.
Ålder: 87 år.
Familj: Sonen Michael och två barnbarn.
Bor: I centrala Stockholm och i sitt hus på familjegården på Åland.
Aktuell med: Själv-
biografiska romanen 
”Aldrig en av oss” (Natur & Kultur). Har under yrkeslivet bland annat arbetat som journalist och informatör.

Foto: Jennifer Glans, privata

Läs mer:

Christina växte upp som gatubarn i Sao Paulo

Christina växte upp som gatubarn i Sao Paolo


Läs mer om:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…