Annons

Annons

Adopterade Barbro: Tack vare mina döttrar fann jag mina systrar

Barbro fick tidigt veta att 
hon var adopterad och grubblade mycket över 
vem hon var. Hon fick 
kontakt med sin mamma, men tanken på hennes okände far gav henne 
ingen ro. Mitt i livet, 
peppad av sina döttrar, 
började detektivarbetet   …

Dela
(119)

Barbro Backgård

Barbro med bilden av sig själv som liten flicka. Uppväxten var kärleksfull och varm, men hon kände sig annorlunda.

När Barbro Backgård var tre månader hämtades hon av sina adoptivföräldrar på spädbarnshemmet i Boden.

Det har tagit henne ett halvt liv att få veta sanningen om sin egen tillblivelse.

Annons

– Jag föddes 1964, samma år som p-pillret kom. Och jag var inte tilltänkt, berättar hon.

Barbro beskriver sin uppväxt i Luleå som idyllisk. Hon har vetat att hon är adopterad sedan hon var liten, men det var ett ämne som aldrig berördes hemma. Barbro förstod instinktivt att det var känsligt och på ett sätt tog hon nog inte riktigt in det som barn – på samma gång som hon ändå kände sig annorlunda.

Själv är hon en impulsiv, livsbejakande människa som älskar äventyr, att resa och att möta nya kulturer.

– Mamma lever fortfarande. Jag älskar henne, och hon är den enda riktiga mamman för mig, men vi är faktiskt väldigt 
olika. Hon är till exempel mycket mer försiktig.

I 20-årsåldern fick Barbro ett vykort från en kvinna från Boden som presenterade sig som ”din okända syster”. Kort efter ringde systern upp.

– Det var lite läskigt och samtidigt spännande.

Barbro fick veta att hon hade ytterligare en syster samt två bröder i Boden. Hon har träffat allihop och håller lite kontakt med dem.

Hennes biologiska mamma levde ock
så fortfarande vid den tiden och Barbro bestämde sig för att åka hem till henne för att träffa henne. Det var inte okomplicerat.

Som adopterad har hon alltid fått förhålla sig till andra personers svårigheter till att hon blev till.

– Min biologiska mamma var gift men fick mig med en annan man. Det var en katastrof och föranledde skilsmässa. Så det är klart att det har varit svårt för dem.

Barbro och hennes mamma träffades totalt tre gånger innan mamman dog.

– Hon var vänlig och snäll och jag kunde förstå att situationen när hon blev gravid inte var lätt. Men någon djupare kontakt fick vi faktiskt inte.

Försökte luska

Hon försökte också luska reda på vem hennes far var, men hennes biologiska mamma ville inte berätta. Det enda hon sa om honom var: ”Du kan titta dig i spegeln. Du är en 
kopia av honom.”

Barbro kunde aldrig sluta fundera på sin okände far och när hon var i 30-årsåldern skickade hon efter sin journal. I den fann hon hans namnteckning, men ingenting mer.

Hon prövade med pastorsexpeditionen och socialförvaltningen – utan resultat. Hon hade fått för sig att han kom från Stockholm och hade varit i Boden på repövning, så hon sökte i telefonkatalogen och började ringa runt till alla ”Erik Holmberg” i Stockholm, men fick inget napp.

Barbro-Backgard

Döttrarna Rebeccah 
och Madelene 
övertalade Barbro att söka vidare efter sin fars släkt. På det viset hittade hon den sista pusselbiten i sin historia.

Barbro la ner sökandet i några år, tills hennes döttrar som då hade blivit vuxna övertalade henne att ta upp det igen. Vid det här laget var hennes biologiska mamma död, och hon kom på idén att försöka få ut hennes journal.

– Först blev det tvärt nej, men sedan var det en kvinna som gick ner i arkivet och tittade.

Kvinnan kom tillbaka med en liten handskriven lapp med ett telefonnummer och en adress. Barbro tog med sig uppgifterna till Riksarkivet i Stockholm och bad dem leta.

Snart fick hon ett e-postmeddelande om att de hade funnit en man född 1919 som verkade stämma in. Han var död sedan 20 år till
baka, men hon fick även veta att hon hade två syskon på sin pappas sida på Öland.

Barbro googlade på deras namn och fick fram bilder på dem. Likheten mellan henne och dem var så slående att om hon hade känt något tvivel innan så försvann det helt.

Hon grubblade över hur hon skulle gå vidare och bestämde sig till slut för att skriva var sitt brev till systrarna och lämna över beslutet om att ta kontakt till dem.

Så fort breven hade kommit fram ringde båda upp. De kände inte till Barbros existens, men var ändå inte särskilt förvånade.

Deras pappa hade arbetat som ingenjör med vägbyggen i Boden och en tid senare hade föräldrarnas äktenskap spruckit. Pappan var finlandssvensk, fick hon veta, gillade att resa, kunde tala flera språk och var lik Barbro till utseendet.

– Kanske är det från honom jag ärvt min mer äventyrliga sida, säger hon.

Barbro stämde träff med sin syster Lena-Maria på Hötorget i Stockholm en vårvinterdag 2015. Hon var spänd och nervös inför mötet, men när de fick syn på varandra gav de varandra en stor, hjärtlig kram och allt kändes helt naturligt.

Barbro Backgård

Första mötet med systern Lena-Maria.

– Det var en ljuvlig känsla, ett riktigt fint möte och jag var jätteglad.

De nyfunna systrarna fortsatte att prata hela kvällen.

– Det syntes att det var jätteviktigt för båda två, inflikar Barbros man Kenneth.

Känslosamt möte

Bara någon månad senare träffade Barbro även sin andra syster, Bodil, den som hon är allra mest lik till utseendet. Det blev ännu ett känslosamt möte.

Barbro Backgård

Barbro med systern Bodil.

– Mina systrar är härliga personer och 
de har verkligen välkomnat mig i familjegemenskapen på ett självklart sätt.

För döttrarna Madelene, 28, och Rebeccah, 22, råder inget tvivel om att de gjorde rätt som peppade sin mamma att söka vidare efter sin fars släkt.

– Våra mostrar är jättegulliga. Det är 
som två andra versioner av mamma, säger Madelene.

– När vi träffades var det som att vi alltid hade känt varandra, tillägger Rebeccah.

Både döttrarna och Barbros man Kenneth märker en stor skillnad på henne sedan hon fått kontakt med systrarna.

– Någonting har alltid fattats, men nu är mamma mer harmonisk, konstaterar Madelene.

För Barbro själv var det som att hitta den sista pusselbiten i sin egen historia.

– Jag tror att alla människor har behov av att veta och själv har jag grubblat mycket över vem jag är. 
Efteråt blev det lugnt.

Hon har också funderat på om hon har påverkats av att bli bortlämnad till ett spädbarnshem.

– Jag kan inte påstå att jag blivit skadad av det. Jag tycker jag har fått en väldig närhet och värme från mina föräldrar.

När Barbro själv blev mamma tänkte hon med smärta på sin biologiska mamma och vad hon måste ha gått igenom när hon lämnade bort sitt nyfödda barn.

– Jag tror att det har lett till att jag har velat ge mina barn extra mycket omsorg och beskydd, säger hon tankfullt.

Bakgrunden en hjälp

När hon i sitt jobb som barnmorska på BB har mött barn som inte ska få stanna hos sina föräldrar har de berört henne på ett särskilt starkt sätt.

– Det har hänt att jag har suttit med ett barn i famnen och gråtit och haft svårt att lämna ifrån mig det. Jag har tänkt att det kunde ha varit mig det handlade om.

Hennes erfarenheter har mynnat ut i en inställning till livet att det vissa gånger bara är bäst att acceptera.

– Ibland kanske man inte ska fundera sönder saker. Separationer är inte alltid lätta, så har det också varit för mina barn när deras 
pappa och jag skildes. Men jag tror att vi ofta 
fokuserar lite för mycket på problemen i stället för på det som är bra. Din mamma kanske är värdelös på vissa saker, och det är en stor sorg för dig. Men hon kan ha andra kvaliteter.

Att Barbro i dag själv arbetar med preventivmedelsrådgivning gör att hon känner det som att cirkeln är sluten. Hon tror att hennes egen bakgrund har gett henne en vidsynthet som hjälper henne i arbetet som barnmorska på ungdomsmottagningen i Luleå. Det lyser om henne när hon pratar om sitt jobb.

– Ungdomar är så helt underbara att ha att göra med. De är direkta, fantastiska, jag är ofta varm om hjärtat när jag går hem från jobbet.

Självklart möter hon också ibland sorg, funderingar över trasiga relationer och andra livsfrågor. Men det skrämmer henne inte.

– Jag tror att det jag själv har varit med om i livet har gjort att jag inte är så dömande. Alla människor har förutfattade meningar, men jag har jobbat en del med mina.

Text: Ulrika Vallgårda  

Foto: Ulrika Vallgårda, privata

Fynda i vår butik: Bubbelvasen alla snackar om!

Den runda och generösa vasen finns snart i alla hem! Vasen är jättefin i sig själv, men också lätt att sätta blommorna i då den har en bra form.

Läs mer:

Elin tvekade inte när hennes skyddsling blev gravid: Nu har lilla Babbi två mammor

utvald-elin


Läs mer om:

Dela
(119)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…