Annons

Annons

2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer

En tumör började plötsligt växa bakom Astrids ena öga. Behandlingarna inleddes omedelbart och hon tvingades till cellgifter, protonstrålning och operation. I dag är hon frisk och har nyligen träffat sin stora idol Hasse Andersson!

Dela
(169)

5
Visa bildspel

/
2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer
2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer
2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer
2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer
2,5-åriga Astrid fick en elakartad muskelcancer
...
Visa mer

 

Karin minns det där ögonblicket som om det vore i går.

Hon hade gjort en bulldeg som låg och jäste i bakmaskinen. Vännen Erika var på besök och lilla Astrid, 2,5, låg och sov i sin vagn ute i trädgården.

Annons

Det var den 3 oktober 2014. På eftermiddagen.

Det ringde i telefonen och fast hon egentligen inte ville så svarade hon. Vad hade hon för val? Ögonblicket som hon hade väntat på och fruktat, ögonblicket som hade hållit henne vaken om nätterna. Det var här nu.

Gilla Hemmets på Facebook

—Det samtalet är det värsta jag har haft i hela mitt liv. Det går inte att beskriva chocken. Jag blev rädd, så fruktansvärt rädd. Om det bara hade gällt mitt eget liv, det hade jag nog lättare kunnat hantera, men nu handlade det om mitt barn. Det var vidrigt, vidrigt, säger 32-åriga Karin.

Hon fick lära sig ett nytt ord den eftermiddagen: rabdomyosarkom. Det var namnet på sjukdomen som dottern Astrid hade. En elakartad muskelcancer som hade orsakat en valnötsstor tumör bakom Astrids vänstra öga.

Mardrömmen hade blivit verklighet.

Dagmamma anade oråd

Det har gått över ett år sedan den där hemska oktobereftermiddagen. Vi sitter i familjens kök och pratar. Astrid har efter vissa protester ätit sin pannbiff och virvlar nu runt på golvet och busar med hundarna Albert och Rudolf. Efter en stund tröttnar hon och plockar fram en av sina favoritdockor – som hon har döpt till Astrid.

—Jag är doktor och du får vara mamma, säger hon till sin mamma.

Dockan undersöks noggrant och får dropp genom en låtsasnål. Astrid känner på dockans mage och lyssnar på hennes hjärta. Sedan får hon medicin genom en lång röd slang.

—Hon vill bli doktor när hon blir stor, säger Karin. Det här är en av hennes favoritlekar, hon leker den ofta. Det är hennes sätt att bearbeta allt hon har varit med om.

Och det är mycket som lilla Astrid har varit med om.

Det var Astrids dagmamma Ingrid som först anade att något var på tok. Hon tyckte att 2,5-åriga Astrid såg trött ut, att hennes vänstra ögonlock hängde.

—Vi pratade om det och jag försökte se om det stämde, men varken jag eller Astrids pappa Peter kunde se något. Astrid själv verkade hur nöjd som helst, så jag tänkte att det bara var något som Ingrid hade inbillat sig. Att det skulle gå över, berättar Karin.

Men det gick inte över.

Några dagar senare syntes det tydligt att ögonlocket hängde ner och Karin gick till vårdcentralen med sin dotter och skickades därifrån vidare till en ögonläkare.

—Vi märkte att läkaren tog det på allvar och då blev vi förstås ganska oroliga, både Peter och jag. Särskilt när vi fick besked att de ville magnetröntga Astrids huvud. Varför det? tänkte jag. Vad är det de misstänker?

Något syntes på röntgen, någonting bakom Astrids öga, något som inte ska vara där.

—Det var såklart en chock, men så här i efterhand inser jag att vi inte riktigt klarade av att ta in informationen. Det var som att man stängde av och tänkte att det nog inte var så allvarligt, att det var något godartat. Hon hade ramlat och slagit sig rakt över näsan en månad tidigare och jag tänkte att det förmodligen hängde samman med det. Det var väl någon form av försvarsmekanism, säger Karin.

Men verkligheten skulle hinna ifatt henne och sambon Peter.

Cancern elakartad

Läkarna gjorde en biopsi och undersökte var det var för något som satt bakom Astrids öga. Och på eftermiddagen den 3 oktober fick Karin det där ofattbara telefonsamtalet. Cancern var elakartad och behövde behandlas omedelbart.

Och det var som att hela världen rämnade på ett enda ögonblick.

Bara några dagar senare inledde Astrid en cellgiftsbehandling. Det är en tung behandling som gjorde henne både trött och illamående. Dessutom är infektionsrisken extra stor så Astrid hölls mer eller mindre isolerad under den här perioden, hon gick inte till dagmamman mer än någon enstaka gång och kunde inte träffa sina kompisar som vanligt eftersom både vattkoppor och andra virus ständigt härjade.

I december gjordes en ny magnetröntgen och den visade att gifterna inte hade räckt. Tumören fanns kvar och läkarna beslutade därför att sätta in protonstrålning. I drygt fem veckor bodde familjen i Uppsala och Astrid fick behandling varje vardag. Inför varje strålningstillfälle var de tvungna att söva Astrid, 25 gånger blev det. Hon har genomgått totalt 41 sövningar och fler är att vänta. Det har blivit en rutin det också.

Våren kom, det blev april, och dags för en ny magnetröntgen. Astrid hade genomgått en tuff behandling i ett halvår, men helvetet var inte över. Röntgen visade att en del av tumören fortfarande fanns kvar. Nu beslutade läkarna att operera.

Den 8 juni sövdes Astrid igen och läkarna kunde slutligen sätta punkt. Operationen var lyckad och Astrid förklarades fri från cancer.

Familjen svetsades samman

Så småningom har livet återgått till mer vanliga rutiner igen. Astrid är tillbaka hos dagmamman och alla sina kompisar och Peter och Karin är på väg tillbaka till sina jobb.

Men det kommer förstås att dröja innan saker och ting är någorlunda normala igen.

—Vi har ju levt i en bubbla i över ett år. Allting har handlat om Astrid och hennes sjukdom och jag tror att det kommer att ta tid att hitta tillbaka till något som är normalt. I dag är Astrid fri från cancer, men jag är ändå rädd hela tiden. Förhoppningsvis kan det bli bättre så småningom. Det blir det nog, säger Karin.

Hon har fått massor av stöd från nära och kära. Framför allt av sin pappa som inte tvekade att släppa allt och köra ner från Göteborg när det var tungt, och från bästa väninnan Alexandra som aldrig slutade att ringa och stötta och trösta.

Sedan har hon stärkts av att skriva massor under de tunga månaderna. Hon har fört dagbok och skrivit mycket på Facebook. Det har varit en nyttig ventil för att rensa ut de jobbiga tankarna och mildra oron.

Det är nog ingen överdrift att säga att den lilla familjen har svetsats samman under Astrids sjukdomsperiod.

—Utan tvekan har det varit det värsta året i vårt liv, men det har också varit ett fantastiskt år för vi har fått vara så nära varandra. Om man tänker att det finns en mening med allt så är det också lättare att hantera livets verkligen svåra stunder, funderar Karin.

I dag är Astrid precis som vilken 3,5-åring som helst. Full av upptåg och idéer, älskar att busa med hundarna, leka med lera eller rita. Så ofta hon kan träffar hon någon av bästisarna Cornelia, Ellie och Frida. Astrid kommer att gå på kontroller tills hon blir 18 för att se att cancern inte kommer tillbaka. Hon har en del kvar att kämpa med vad gäller ögat, fler operationer och massvis med träning och arbete innan ögonområdet förhoppningsvis är som det ska igen.

Astrids favoritartist är Hasse Andersson och i höstas fick hon genom stiftelsen Jonsters Charity möjlighet att träffa honom personligen. Mötet blev uppmärksammat i medier över hela landet och Facebook-inlägget med bilden på Astrid och Hasse svämmade över av gillande kommentarer.

Det är svårt att föreställa sig att Astrid för inte alls länge sedan tvingades genomgå en så tuff operation och en ännu tuffare behandling. Trots att svårigheterna ligger så nära i tiden tycks de oändligt långt borta när Astrid med ett gurglande skratt springer ut i duggregnet eller när hon grimaserar mot kameran och skrattar så hon kiknar.

—Det är nog det som är det mest fantastiska av allt, att Astrid själv aldrig har tappat gnistan, säger Karin. Hon har varit helt fantastisk genom hela den här resan. Alltid glad, alltid positiv. När hon fick cellgifter mådde hon jättedåligt, men det där leendet kom alltid tillbaka, hon övervann allt. Det är en otroligt stark tjej.

 

 

Läs mer:

Lille Hilmers huvudvärk var en hjärntumör

Vi är inte fyra, vi är alltid fem

Thea klippte till och skänkte sitt hår!

 

Av Jakob Hydén

Foto: Jakob Hydén, privata, Mickael Tannus


Läs mer om:

Dela
(169)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…