Annons

Annons

Ylwa Nowén berättar om krisen efter slalomkarriären

Hon var inte bara en duktig slalomåkare – hon var bäst. Säsongen 97/98 blev hon totalsegrare i världscupen. Men när idrottskarriären var över kände Ylva en stor tomhet. – Jag visste inte vem jag var eller vad jag skulle göra. Målen jag haft sedan jag var 10 år var borta och det blev tomt i själen.

Annons
3
Visa bildspel

/
Ylva Nowén
Ylva Nowén
Ylva Nowén
...
Visa mer

 

I slutet av 1990-talet var Ylva Nowén en av de bästa slalomåkarna i världen och tog på 16 dagar fyra världscupsguld. Hemma i huset på Frösön minner den tunga glasgloben om totalsegern i världscupen den lyckosamma säsongen. Men stressen över att uppfylla alla förväntningar, uppståndelsen från media och den mentala biten blev för tuff för Ylva. På träningar var hon suverän men på tävlingar ville det sig inte riktigt för henne längre. Pressen hade blivit för tuff.

Den lite snöpliga fjärdeplatsen på OS i Salt Lake City blev slutet på Ylvas slalomkarriär.

Ylva hade tappat känslan medan förväntningarna bara stigit. Situationen blev ohållbar.

—Jag borde ha dragit i handbromsen tidigare, men jag var ensam och saknade det stöd jag hade behövt för att fokusera på rätt saker, säger hon.

Efter tävlingsslutet kom krisen. Ylva hamnade i ett stort vakuum.

—De fyra första åren var tuffa. Jag hade ingen utbildning och visste inte vad jag skulle göra. Idrotten hade ju varit mitt liv sedan jag var 10 år och utan slalomen saknade jag identitet. Jag höll på att förgås av allt grubblande på frågan: Vem är jag? Idrotten hade varit mitt enda rättesnöre.

Ylva var bara ett barn när hon började satsa på tävlingslivet i de vita pisterna och hon var nästan 30 år när hon avslutade sin idrottskarriär. Tomheten blev kännbar.

Hon hittar inte ett enkelt svar på vad som fanns bakom hennes drivkraft i slalomåkningen.

—Ångest över att inte lyckas, kanske, säger hon dröjande.

Efter mycket funderande bestämde hon sig för att utbilda sig till byggnadsingenjör och gick en treårig högskoleutbildning.

—Jag gick in för det med liv och lust, fokuserad som vanligt. Jag kan inte göra något halvdant, och dessutom är jag så fruktansvärt noggrann att det går ut över andra, som över Mats till exempel säger hon med ett snett litet leende åt sin sambo.

Hon och Mats Sundberg, som arbetade som serviceman för USA:s landslag, blev ett par hösten 1998.

—Jag hade blivit galet förälskad i hans ryggtavla, säger Ylva på sitt charmiga, rättframma sätt. Jag gick fram till honom där han stod och slipade skidor och sa att jag var väldigt intresserad av honom. Han blev så paff att han skar sig i tummen – men han föreslog en dejt!

—Vi planerade att gifta oss men då kom två graviditeter emellan.

I dag är sönerna Oskar och Pontus 10 och 13 år gamla. Det har fortfarande inte blivit tid för bröllopet.

—Men det kommer. Men först måste vi bestämma oss för vilket efternamn vi vill ha, säger Ylva med ett leende.

I dag har hon fyllt 46 och efter många års sökande efter trygghet, såväl inre som yttre, känner hon sig lycklig och upplever sig mer hel än någonsin tidigare.

Sedan en tid tillbaka har hon lämnat byggbranschen för att starta ett företag och arbeta som mental coach.

—Äntligen är jag är redo att hjälpa och råda andra så att de inte ska behöva komma i den situation jag själv hamnade i.

Farit illa av krav

Ylva har drömt om detta i många år men inte vågat ta steget förrän nu.

—Särskilt idrottare är ofta väldigt skyddslösa, säger hon men förklarar att hennes ambitioner som coachande medmänniska även sträcker sig till andra klienter.

Vi är många som farit illa av alla krav, säger Ylva som delar med sig av kunskap som bygger på egna tuffa erfarenheter.

Hon vet att elitidrott kan vara förödande om man inte har någonting att falla tillbaka på den dagen karriären är över.

—Det är så viktigt att förbereda sig för det liv som kommer efter, även om man inte riktigt förstår det när man lever i en värld där tävlingsmedaljer är det som gäller. Det var jättekul att stå i centrum för allas beundran, alla ville ju vara kompis med den som var duktig i skidbacken. Jodå, visst minns jag känslan i magen som sa mig att jag verkligen var bra. Men jag var också väldigt blyg och gjorde aldrig någon grej av det, säger Ylva.

När brottaren Mikael Ljungberg tog sitt liv 2004 blev Ylva starkt berörd.

—Det skakade om mig på djupet. Varför – han hade ju vunnit allt! Jag kände honom inte personligen men hade beundrat honom mycket. Men jag kunde förstå hur han kände, jag vet ju hur vilsen man kan bli efter avslutad karriär. Målen är borta och det blir tomt i själen när framgångssagan är över.

—Jag tror att den där tomhetskänslan är jättevanlig bland idrottare som slutat.

Många idrottsstjärnor tjänar stora pengar utan att ha något egentligt yrke att falla tillbaka på när strålkastarljuset slocknat och sponsorerna är borta.

—Då står man där utan den blekaste aning om vad man ska ta sig till, säger Ylva.

—Även jag tjänade pengar men jag visste inte hur jag skulle ta hand om dem. Jag hade inget begrepp om bokföring och jag förstod inte att jag skulle avsätta pengar för sociala avgifter. Gör man inte det så blir man ju nästan helt utan ersättning när man bli sjuk eller arbetslös. Jag var heller inte ensam om den okunskapen.

Människor istället

I dag har Ylva startat sitt företag Beyond Sense. I framtiden vill hon jobba med människor i stället för med hus.

Hon vet nu att det inte alls är svårt att säga till sig själv: ”Jag duger precis som jag är.”

Mats har hela tiden följt med på Ylvas resa mot ett självförverkligande, och har för egen del också blivit alltmer medveten om de viktiga kopplingarna mellan kropp och själ för att hitta en bärande balans.

Mats arbetar som lärare, bland annat i idrott på en friskola. Han är sedan barndomen i Karleby i Finland präglad av elitidrott, först som utförsåkare i det finska alpina landslaget och senare som serviceman för det amerikanska.

—Vi är nu två i familjen om en och samma målsättning, säger han.

 

Läs mer: 

Kristinas flyttlycka från 100 till 29 kvadrat

Mjuk pepparkaka i långpanna!

Joy slog igenom som designer – vid 94!

 

TEXT: LENA WIKSTRÖM

FOTO: PETRA BERGGREN, TT

 

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…