Annons

Annons

Viki har förlorat sin son: Tusen gånger har jag frågat mig ”varför?”

Tuomas vuxenliv hade just börjat när han dog i en tragisk olycka. Kvar fanns hans mamma Viki med sorgen och saknaden efter sin äldste son. För att orka leva vidare började hon skriva dagbok, som senare blev till en personlig sorgebok – till tröst för andra.

vili

När Viki Klingstedts äldste son Tuomas i slutet av juni 2007 meddelade att han skulle åka till en hårdrocksfestival i Göteborg blev hon inte särskilt orolig. Han hade luffat runt 
i Asien några månader tidigare och det hade gått bra. Nu skulle han ju bara till Göteborg.

Annons

–  Ändå kände jag starkt att jag måste säga hej då till honom. Det var som att jag hade föraningar om en katastrof. Jag ville ta ett riktigt farväl, säger Viki, 58.

Sedan hörde hon inget mer. Förrän sent på kvällen den 30 juni. Telefonen ringde. 
I luren fanns yngsta dottern som skärrad berättade att hon fått veta att Tuomas varit med om en olycka och var förd till sjukhus. Han hade varit berusad och hoppat från Göta Älvbron ner i vattnet – utan att komma upp igen.

–  Jag blev förstås panikslagen, men hade sinnesnärvaro nog att ringa till Tuomas kompis som var med när olyckan skedde. Då visste jag fortfarande inte hur allvarligt det var. Kompisen berättade att någon hade hoppat strax innan och klarat det. Tuomas ville också pröva, säger Viki sakta och skakar på huvudet.

Tusen och åter tusen gånger har hon frågat sig: Varför? Så onödigt. Så meningslöst. Naturligtvis trodde han inte att han skulle drunkna. Han var glad och trodde att han var odödlig.

– Jag har varit arg på så mycket, också på Tuomas. Att han drack och tappade omdömet. Att han var så dumdristig. Men samtidigt tänker jag att han dog när han var som lyckligast. Det är ett slags tröst mitt i sorgen.

Det var bråttom
När Tuomas inte kom upp ur vattnet larmades räddningstjänsten. Efter en kvart hittades han livlös i vattnet och man gjorde hjärt-lungräddning. Sedan fördes han till Sahlgrenska.

Hemma i Stockholm satt Viki chockad och efter att ha pratat med sin exman, Tuomas pappa, bestämde de sig för att åka ner direkt.

– Jag kände i hela kroppen att det var bråttom…

Väl framme fick de tala med en läkare. Han tog dem avsides och berättade utan omsvep att läget var mycket allvarligt. Tuomas hölls vid liv med hjälp av respirator.

–  Men jag förstod inte vidden av läkarens ord förrän mamman till en av Tuomas kompisar, som också var läkare och på plats för att stötta, sa att Tuomas pupiller inte längre reagerade. Han var hjärndöd. Då kom insikten om att min son inte skulle överleva. Det var som att falla handlöst ner i en avgrund, säger Viki.

Med möda lyckas hon hålla rösten stadig när hon fortsätter berätta. Respiratorn stängdes av på eftermiddagen, men det tog många timmar innan Tuomas äntligen fick somna in.

–  Först klockan 22.54 den 1 juli dog han, omgiven av oss föräldrar, syskonen och vänner. Men att min son var död gick inte att förstå, så jag bröt inte ihop. Inte då, säger Viki, som stängde av känslorna och fokuserade på att ta hand om resten av familjen.

En av döttrarna störtade ut och Viki sprang efter för att trösta. Efter en stund lämnade de Tuomas och tog in på ett anhörighotell. 
I efterhand har Viki ältat det faktum att hon, som hon upplever det, övergav sonen på hans dödsbädd.

–  Varför stannade jag inte hos honom längre? Varför tog jag inte farväl ordentligt? Jag har haft mycket skuldkänslor för det. Men jag hann i alla fall klippa en lock av hans hår. Jag minns att jag sprang runt och letade efter en sax på avdelningen.

Viki

Tusen gånger har Viki undrat – varför?

Fick hans kläder
Dagen därpå gick familj och vänner till bron för en minnesceremoni. De la blommor på broräcket och såg några kronblad falla mot det mörka vattnet tjugo meter nedanför. Samma vatten som Tuomas under sina sista ögonblick blickat ner i. Pressen var också på plats och den tragiska olyckan hamnade på löpsedlarna.

Den här dagen fick Viki tillbaka de kläder som sonen tagit av sig inför hoppet. Ett par jeans och ett par gymnastikskor. Byxorna klamrade hon sig fast vid länge. Det var som att Tuomas doft fortfarande dröjde sig kvar i dem.

Jeansen hänger numera över kanten på en säng i Vikis lägenhet – som om Tuomas bara är ute en liten stund. Skorna använde hans lillebror ett tag innan de hängdes upp som ett minne på gardinstången.

Viki drar med handen över de kära minnessakerna. Åren har gått, men sorgen går aldrig över. Däremot är den mera hanterbar i dag. För henne började sorgearbetet först efter begravningen. Innan gick hon som i en dimma. Utförde mekaniskt sina sysslor och tog hand om allt det praktiska. Egentligen ville hon inte ha en grav – för Tuomas skulle ju inte vara död! Men döttrarna ville ha en gravsten och nu tycker Viki att det ändå känns bra att ha 
en plats att gå till. Men med åren besöker hon kyrkogården alltmer sällan.

–  Det är ju inte där han finns, utan överallt. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och pratar med honom.
I dag, snart nio år efter Tuomas död, kan Viki känna tacksamhet över att ha fått vara hans mamma och att han var en lycklig ung man när han dog. Men också ett vemod över att han aldrig fick leva hela sitt liv.

Ilskan hon kände det första året har där-
emot klingat av och ersatts av en dov sorg och en ny skörhet, som gör att hon oftare känner sig deppig.

–  Vissa dagar sköljer sorgen över mig. Särskilt om livet i övrigt känns motigt och tungt, säger hon sakta.

Efter Tuomas död började Viki skriva dagbok. Hon lät känslorna flöda fritt, vilket gjorde att hon kunde närma sig sorgen. Under det första sorgeåret skrev hon om vanmakten, omgivningens undvikande blickar, ensamheten, känslan av meningslöshet, skuldkänslorna mot både Tuomas och hans syskon, behovet av att få vara svag och osäkerheten om hur hon ska förhålla sig till att vara en sorgemamma. Har hon tre barn eller fyra? För vem kan hon berätta om sin döde son?

Började på en skrivkurs
Ilskan löper som en röd tråd genom dagboken.

–  Den blev ett sätt att kanalisera sorgen. Egentligen var jag ju arg på att just jag drabbades, att min son dog och att jag tvingades förhålla mig till det. Jag tog ut ilskan på människor i min omgivning och på myndigheterna som tyckte att jag efter ett drygt halvår borde ha sörjt färdigt. Men jag klandrade också mig själv. Vad var jag för en sorts mamma? Hade jag kunnat göra något för att förhindra det som skedde?

Efter en tid som sjukskriven började hon på en skrivarkurs, där hon fick hjälp att jobba om dagboken till en personlig sorgebok, Den som dör lyckligast vinner.

Hon gick i terapi på en sorgemottagning och efter att boken kom ut gick hon med i Febe, en förening för föräldrar som förlorat barn. Dansterapi och sång i en teaterkör var ytter-
ligare sätt att uttrycka sorgen. Att yngste sonen fortfarande bodde hemma och behövde henne betydde också mycket, eftersom hon tvingades fokusera på annat än sorgen.

viki

Tuomas skor är kära minnessaker och hänger på en gardinstång.

Stötte bort många
I dag är hon glad att hon till sist tog sig igenom det som är varje förälders värsta mardröm. Hon tycker att det är viktigt att våga berätta om sin sorg och också att våga möta dem som förlorat en anhörig. Sorg smittar inte. Den berör oss alla, förr eller senare.

–  Man känner sig hemskt utsatt när man har sorg och behöver människor som bara finns där och lyssnar. Det är viktigt att våga ta kontakt med den drabbade, att benämna och bekräfta sorgen! Vänner kunde ringa och säga: Hör av dig när du vill. Men den som sörjer kanske inte orkar. Så var det för mig. Jag stötte bort många i början. Men då måste vännerna höra av sig igen. Bjuda in. En dag kanske den sörjande tackar ja, säger Viki, som genom åren har brottats med många funderingar kring sorgens många skepnader.

–  Jag vill exempelvis inte för evigt bli sedd som ”hon vars son dog”. I vissa sammanhang måste jag bara få vara Viki.
Tuomas syskon har varit till tröst för Viki, även om hon – i sina mörkaste stunder – har känt sig ensam och övergiven av familjen. De har levt sina egna liv och har haft sin egen sorg att tampas med.

–  Men de fyller mitt liv med mening och kärlek. I dag har jag dessutom tre barnbarn, som skänker mig mycket glädje och hopp.

 

Hur kan man hjälpa den som sörjer?

●  Våga ta kontakt 
och bekräfta sorgen. 
Du behöver inte säga 
så mycket, det räcker med att finnas till hands och lyssna.

●  Hör av dig igen 
och igen – ge inte upp! 
En dag tackar den 
sörjande ja…

●  Sorgearbete kan 
ta lång tid. Ibland 
kan den sörjande 
behöva hjälp med att bearbeta förlusten, få prata med en kurator eller gå med i en sorgegrupp.
Här hittar du Vikis bok: 
www.klingstedt.nu

 

Läs mer: 

Mikael Nyqvist: Det finns ett evigt hål i mitt hjärta

Björn Ulvaeus vill bestämma över sin egen död

Bara en i hela världen kunde rädda Mollys liv…

 

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren, Shutterstock

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…