Annons

Annons

Vi tvingades fly över havet – våra barns liv var ju i fara

Bassel och Suhad var ledsna och rädda när de lämnade allt och flydde. De hade inget alternativ. Att stanna kvar i krigets Syrien hade varit ännu farligare. Familjen levde under dödshot. I dag arbetar Bassel på Helsingborgs lasarett, Suhad pluggar stenhårt och hela familjen är lycklig över den trygghet de funnit i Sverige.

Dela
(79)

2
Visa bildspel

/
Familjen Hamid flydde från Syrien - Bild 1
Familjen Hamid flydde från Syrien - Bild 2
...
Visa mer

 

Blandade känslor.

Så beskriver Bassel och Suhad själva den där dagen i Damaskus för snart tre år sedan.

Det var juni 2013, kriget hade pågått i två år, och de hade till sist fattat beslutet. Nu var det oåterkalleligt. De stängde dörren bakom sig och visste att de aldrig mer skulle återvända till sitt hemland. Aldrig någonsin.

Annons

—Jag var så ledsen den där dagen när vi åkte, det var sorgligt. Och självklart var jag rädd. Vi visste inte vad som väntade och jag oroade mig för hur barnen skulle klara av det. Men samtidigt fanns också hoppet. Vi lämnade kriget bakom oss och vågade hoppas på något bättre någon annanstans, berättar 30-åriga Suhad.

Hon ler när hon tänker tillbaka. Med facit i hand vet hon och hennes make Bassel, 36, att de valde rätt. De tog risken att fly över havet med Yaman och Lilas, då 1 och 3 år. Och det gick vägen.

Nu sitter vi och dricker starkt kardemummadoftande kaffe i radhuset som de precis har flyttat in i. Lilas springer och hämtar teckningar som hon har gjort på förskolan och Yaman busar med sin lillebror Adam, 1 år.

—Min enda tanke när vi bestämde oss för att fly var att jag till varje pris måste rädda mina barn och min familj. Hur det går för egen del spelar inte så stor roll, men barnen måste i säkerhet och få en framtid. Det var allt jag hade i mitt huvud, berättar Bassel.

Familjen extra utsatt

I Damaskus arbetade Bassel som läkare. Och därför var familjen extra utsatt. Han tar allvarligt på den ed han har svurit som läkare, som bland annat innebär att han alltid, i alla lägen, måste behandla människor lika – oavsett vem de är eller var de kommer ifrån.

—När kriget kom ville de att jag skulle välja sida, men för mig var det en omöjlighet. Som läkare behandlar jag alla lika och situationen blev till sist ohållbar; både mitt eget och mina barns liv var i fara. Det var därför vi var tvungna att fly. Jag ville inte att mina barn skulle behöva betala det priset, säger Bassel.

Familjen Hamid lämnade allt i Syrien. De hade ingenting med sig bortsett från kläderna på kroppen och en mjölkflaska till lille Yaman. De tog sig till kusten och hoppade sedan ombord på en båt som tog dem ut över havet. Efter flera dygn till havs nådde de land.

—Båten stannade en bra bit från stranden och vi fick bära våra barn över huvudet när vi vadade i land. Det konstiga är att jag fortfarande inte vet vilket land vi hade hamnat i, förklarar Bassel.

Så småningom transporterades familjen i en minibuss i fyra dygn innan de slutligen steg av vid resans slutmål: Sverige. De hade då varit på flykt i 27 dagar.

De var utmattade, smutsiga och hungriga. Men också lyckliga.

—Det var när vi kom fram till Stockholm som vi kunde andas ut. Då kände vi oss trygga för första gången på väldigt länge, berättar Bassel och Suhad nickar instämmande.

Familjen frågade sig fram och fick till sist hjälp av en taxichaufför som kunde berätta för dem vart de skulle vända sig. De kom i kontakt med svenska myndigheter, sökte asyl och hamnade så småningom i småländska Ryd på en flyktingförläggning.

Eget hem

Allt var nytt, inte bara språket utan också seder och bruk i det nya landet. Men de blev väl omhändertagna och kände sig genast välkomna i Sverige. Familjen beviljades asyl och i början av oktober började både Suhad och Bassel läsa svenska för invandrare.

Senare under hösten – fyra månader efter att de hade kommit till Sverige – fick de sitt första egna boende, ett litet radhus i Bara på den skånska slätten. De kom dit med buss en fredagseftermiddag i november och fick fråga sig fram på knagglig svenska för att hitta till sitt nya hem.

En vänlig äldre man svarade på bred skånska – vilket till en början förvirrade Bassel och Suhad.

—Jag förstod inte ett ord. Jag tänkte att vi hade kommit fel och kanske hamnat i Danmark. Det lät i alla fall inte som svenska, berättar Bassel och skrattar gott åt minnet.

Till slut hittade de i alla fall fram och kunde installera sig.

—Det var en fantastisk känsla. Alla var så hjälpsamma och snälla och vi var jätteglada. Vi hade fått ett eget hem, det kändes som att vi till sist hade kommit helt rätt, berättar Suhad.

När Bassel hade klarat av sin SFI-kurs (svenska för invandrare) var det dags att söka sig ut på arbetsmarknaden. Han fick hjälp av Arbetsförmedlingen och etablerade en kontakt på Helsingborgs lasarett. Hans expertkunskap som läkare inom öron-näsa-hals var både efterfrågad och uppskattad, och i februari 2015 började han en sex månaders provtjänstgöring som sedan har förlängts.

Parallellt ser han till att få sin utbildning från Syrien godkänd och förhoppningen är att väldigt snart kunna arbeta som specialistläkare precis som han gjorde i Syrien.

Suhad har också en akademisk utbildning med sig från Syrien. Hon är civilekonom och arbetade på bank i Damaskus i åtta år. Hon längtar efter att få komma ut i arbetslivet.

—Varje kväll när barnen har somnat studerar jag. Jag behöver lära mig svenska och så pluggar jag affärsengelska. Jag hoppas kunna få ett jobb eller praktik på någon bank. Vi ska bara få dagisplats till barnen också, berättar hon.

Bassel och Suhad har på kort tid – de har bara varit i Sverige i 2,5 år – funnit sig till rätta i ett land som på så många sätt skiljer sig från Syrien. För några månader sedan flyttade de från Bara till Helsingborg för att Bassel skulle slippa den långa pendlingen. De älskar sitt lilla radhus. Bassel trivs på jobbet och barnen har redan skaffat sig lekkamrater.

Både Bassel och Suhad pratar bra svenska men den stora språkbegåvningen i familjen är förmodligen nu sexåriga Lilas. Hon har börjat i förskoleklass och pratar helt obehindrat, dessutom med en härligt sjungande Helsingborgsdialekt. Yaman, som blir fyra i år, och minstingen Adam – som alltså är född i Sverige – ska snart börja på dagis.

Bassel och Suhad visste vilken risk de tog, men de hade inget val. De lämnade sitt hemland, allt de känner och alla de älskar, gav sig ut på okänt hav, på jakt efter en framtid för sig själva och sina barn.

—Det var en svår resa. Vi var oroliga hela tiden, det gick inte att slappna av en enda sekund. Vi visste att det var farligt när vi gav oss iväg, men vi hade inget alternativ. Att stanna hade varit ännu farligare, säger Suhad och tillägger:

—Vi trivs så bra i Sverige. Det är väldigt lätt att uppskatta tryggheten när man en gång har förlorat den.

 

Läs mer

Så kan du hjälpa människor på flykt

Fredrik Önnevall hjälpte flyktingpojken till Sverige

Tilde de Paula skriver om sin uppväxt som flykting

 

Text och foto: Jakob Hydén


Läs mer om:

Dela
(79)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…