Annons

Annons

Vi tvingades börja om på nytt – ensamma på en ö i skärgården!

Annons

Fram till för fem år sedan levde Anders och Åsa Hardin ett hektiskt liv med fulltecknade kalendrar och stort hus i Lerum. Anders veckopendlade till Stockholm och var ständigt på språng. Men plötsligt under ett besök hos frisören förändrades allt…

Åsa Hardin lägger vant ut från bryggan i Fjällbacka. Postsäcken är ilastad, Konsumkassarna likaså. Nu börjar dagens post- och matvaruleverans, en nätt liten runda på 40 minuter.
Med i båten finns redan sjövana berner sennen-valpen Nilla, 5 månader. Hemma på Kalvö väntar Anders, livskamraten sedan 32 år. Åsas stora kärlek i livet.
– Han är inte samma Anders som jag gifte mig med. Men han är ganska nära, säger Åsa.
För fem år sedan låg Anders som ett kolli i respirator på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hans hjärnaktivitet visade noll. Vid hans sida satt Åsa och väntade.
– Det tog tre veckor innan han sa ett ljud. Sedan tog det ytterligare tre månader innan han kände igen mig. Varje dag frågade jag honom: ”Vet du vem jag är?” En dag svarade han: ”Japp! Du är min samarbetspartner.” Han trodde att han var på jobbet.
Åsa och Anders Hardin levde ett helt vanligt, ganska hektiskt liv fram till den ödesdigra sommaren 2008. De hade ett stort drömhus i Lerum, två nästan vuxna söner, hund och katt. Åsa var utbildad dekormålare med egen ateljé i hemmet och Anders var projektledare på försäkringsbolaget Skandia.
– Jag veckopendlade till huvudkontoret i Stockholm tre dagar i veckan, flög dit på tisdagen och hem på torsdagen, och jobbade resten hemifrån. Visst var det stressigt ibland. Det var kostym, dokumentportfölj och ständigt mobiltelefonen i högsta hugg. Så höll jag på i tio år och jag stortrivdes, säger han.
Sin fritid fyllde de med diverse aktiviteter med sönerna, eller små resor på tu man hand. Så var det också tänkt den 9 juni 2008. En lillsemester till Malmö väntade.
– Jag skulle bara klippa mig först. Sedan minns jag ingenting förrän 1,5 år senare, berättar Anders.
En okänd man grep in
Åsa minns desto mer – med kristallklar tydlighet. Men först ville hon inte förstå när den panikslagna frisören ringde och sa att Anders ”ligger på golvet och dör!”. Några minuter senare kom hon och ambulansen samtidigt till platsen. Då hade redan en australiensare passerat förbi och sett kalabaliken genom skyltfönstret.
– Han räddade Anders liv. I sex minuter höll han i gång Anders hjärta med hjärt- och lungräddning i väntan på ambulansen. Vi sökte upp honom senare och han var så lycklig att det hade gått bra, berättar Åsa.
Men att Anders skulle överleva var långtifrån en självklarhet. Han hade drabbats av pulsåderbråck i hjärnan (aneurysm) och svävade mellan liv och död. Åsa och pojkarna fick ta avsked av en älskad make och far före den svåra operationen. Sedan följde 14 dagar i respirator. Under tiden fick han sex stroke.
– När han vaknade upp igen var han som en baby. Han viftade med armar och ben och hade inget språk. Då först förstod jag nivån på det hela, berättar Åsa.
Hon blev plötsligt varse att hon i fortsättningen måste klara allt som Anders tidigare gjort. Ta hand om ekonomi, hus och hem – hon som inte betalat en räkning sedan hon och Anders blev ihop! Hon levde i ett chocktillstånd. I bilen mellan sjukhuset och hemmet lät hon tårarna flöda fritt, men utåt försökte hon hålla masken. Hennes saknad efter den gamle Anders var enorm.
– Jag sov med hans morgonrock på för att jag ville känna hans lukt, berättar hon.
Det var inte alla i omgivningen som trodde att Åsa skulle orka ta sig igenom pärsen som följde. Hon tvivlade själv ibland.
– Jag ringde till vårdcentralen och förberedde dem på att jag skulle rasa ihop. Jag sa: ”Om jag ringer en dag och behöver hjälp så kanske jag inte ens kan prata. Då vill jag att ni ska veta vad som har hänt så att ni kan ta hand om mig…”
Men Åsa rasade inte ihop. Med oanad styrka började hon kämpa för att Anders skulle minnas sitt tidigare liv.
– Jag ville ha tillbaka min Anders! Så jag satte upp bilder av huset och familjen runt hans säng. Jag la mig bredvid honom i sjuksängen och tittade på filmer som vi brukade se tillsammans. Och jag gjorde ett album om Anders som alla besökare kunde bläddra i och prata med Anders om det som stod där.
Under de månader som följde kom Anders långsamt tillbaka. Han lärde sig prata och gå och gick till och med igenom ett slags trotsålder.
– Han vägrade göra som personalen sa, gömde sig för dem, åt choklad i smyg under täcket. Men sköterskan sa att det var ett gott tecken att han hade en vilja. ”Det är de patienterna det går bra för!”
Efter sju månader var Anders så återställd att han skulle få komma hem på helgpermis. Åsa både bävade och längtade.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag visste ju inte riktigt vad han kunde ta sig till, han var väldigt oförutsägbar. Vid ett tillfälle tände han eld på sin morgonrock. När jag ville sitta i soffan och kramas stötte han mig ifrån sig. Att kela var han absolut inte mogen för. Han ville bara tillbaka till sjukhuset – där hade han sin trygghet, berättar hon.
Åsa var en tuff seglartjej
Anders minns själv ingenting av de första 18 månaderna, och närminnet är fortfarande inte återställt. Men kärleken till Åsa har kommit tillbaka med full kraft. Han kan med inlevelse berätta om hur de träffades första gången sommaren 1981. På den tiden var Anders en flitigt anlitad discjockey och Åsa en tuff seglartjej som tillbringade somrarna på Kalvö. En kväll ryckte Åsa in som dörrvakt på nattklubben Badis i Fjällbacka, där Anders jobbade. Hon hade redan hört talas om ”den galne discjockeyn som blåste såpbubblor på scen”, och tyckte han var en underlig typ i sina platåskor och tajta jeans. Men Anders blev nyfiken…
– Jag tyckte att Åsa verkade väldigt intressant. Så jag gjorde mig ärenden till entrén mest hela tiden och tog varje chans att få prata en stund med henne.
En stormig kväll, när Åsa inte kunde ta sig hem till Kalvö på natten, fick hon löfte om att sova på övervåningen ovanför nattklubben. Där huserade också Anders.
– När jag skulle gå och lägga mig stod det värmeljus hela vägen upp i trappan och i soffan satt Anders med champagne och hummer. Jag trodde att alltihop var avsett för någon annan och hasplade ur mig: ”Åh, ursäkta, jag ska inte störa!” Men Anders svarade ”Du stör inte. Det är dig jag väntar på.”
I dag skrattar de båda hjärtligt åt den lyckade charmoffensiven. De har rentav återvänt till den bohuslänska skärgården där kärleken en gång började spira. Efter Anders sjukdom valde de att sälja huset i Lerum där de bott i 23 år.
– Vi hade två val, antingen att bo kvar och våndas över allt vi längre klarade av. Eller att börja på något helt nytt med de nya förutsättningarna som fanns, säger Åsa.
De valde att starta på nytt – på Kalvö, i ett nybyggt hus ett stenkast från släktstugan där Åsa tillbringat alla sina barndoms somrar.
– Vi hade just byggt det färdigt när Anders blev sjuk. Vi hade tänkt ha det som fritidshus med sikte på att flytta dit för gott när vi blev pensionärer. Nu kom flytten bara lite tidigare än planerat, berättar Åsa.
I stugorna runtomkring bor Åsas bror och syster och flera andra släktingar, men bara under helger och lov. Åsa och Anders är de enda åretruntboende på ön. Bådas liv har förändrats drastiskt och Anders kan aldrig räkna med att återgå till jobbet.
– Min ena hand och ena fot fungerar inte som de ska. Jag har grå starr på mitt ena öga och ser bara 20 procent på det andra. Jag kan inte läsa och inte sitta vid datorn längre. Min arbetsgivare på Skandia har varit väldigt schyst och krävde aldrig att jag skulle provjobba. Det blev förtidspension direkt. Och jag har faktiskt aldrig längtat tillbaka till jobbet, säger han.
Även Åsa har fått anpassa sitt yrkesliv efter den nya verkligheten. Efter flytten till Kalvö har hon tagit sjöbefälsutbildning och kör numera post- och taxibåt på deltid mellan öarna i skärgården.
Alldeles nedanför deras hus är också en ateljé under uppbyggnad. Till vintern när den är klar kan Åsa till fullo ta upp sitt gamla dekormåleri.
– En del kunder har jag kvar sedan tiden i Lerum, men hittills har jag bara kunnat sitta vid köksbordet och måla smågrejer. Nu får jag mycket större möjligheter och jag längtar verkligen!
De är medvetna om att livet aldrig riktigt kommer att bli som förut. Men det nya livet som de skapat på Kalvö är gott nog. Och hittills har de inte lidit av ensamheten på ön.
– Vi trivs så bra med att vara ensamma tillsammans. Ibland på söndagarna, när vi ser folk baxa ner sina väskor till båten, sätter vi oss på altanen med var sitt glas vin och bara njuter av friden som infinner sig, säger de.

AV Lisbeth Frisk
FOTO: Anna Rehnberg

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…