Annons

Annons

Vi träffades av en slump – fast vi är tvillingar!

Dela
(0)

De råkade bli adopterade till Sverige båda två. Slumpen gjorde att de kom hit samma dag – och med samma plan. På Arlanda stod två föräldrapar och väntade, och som tur var växlade de adresser innan de for i väg på var sitt håll. Flickorna var nämligen tvillingar! Och slumpen hade nya överraskningar i beredskap för dem…

Annons

– Sabinas föräldrar hade inte fått veta något, men mina föräldrar visste att jag hade ett syskon. Men inte att det var en tvilling, inte att även hon skulle bortadopteras och inte att vi skulle komma med samma plan till samma land! säger Anna Zoila Ek i Hemmets Veckotidning nr 38.

– Men mitt i glädjen och allt ståhej fann våra föräldrar ändå ro nog att byta telefonnummer. Det är Sabina och jag väldigt tacksamma för, fortsätter Anna som är klädd i svart jacka på bilden.
Sabina vägde bara 2,5 kilo när hon kom medan Anna hade lagt lite mer på hullet.
– Men nu är det jag som dominerar, skrattar Sabina Gomez Jansson.

Tvillingarna hade en lång flygresa bakom sig. Men färden började åtta veckor tidigare när de kom till världen i Ecuador i Sydamerika.
– Det låter som något uppdiktat, men jag lämnades i en korg på barnhemstrappan, säger Anna.
– Och jag var sjuk, så jag hamnade på sjukhus innan jag kom till barnhem, säger Sabina. Jag har fått veta att mina syskon var där och hälsade på.
Det som förbryllar är att tvillingarna kom med samma plan.
– Jag som vägde lite mer och var frisk borde rimligen ha åkt i väg tidigare, men av någon mystisk anledning kom vi samtidigt och till samma land! Och varför fick mina föräldrar inte veta att det fanns en tvilling? säger Anna.
Ödet eller slumpen? När man hör vad som hänt tvillingarna som vuxna lutar det nog mot ödet…
Tvillingarna föddes den tionde oktober för 36 år sedan och kom till Sverige på Nobeldagen den tionde december.

Anna växte upp i lilla Rejmyre utanför Finspång med mamma Lilli-Ann och pappa Henry.
– De var så stabila och jag hade en jättetrygg barndom. Vi bodde nära skolan och pappa arbetade på glasbruket.
Sabina bodde 30 mil bort i Karlstad med mamma Lillemor och pappa Lennart.
– Jag kunde inte haft det bättre. När jag var fyra fick jag följa med till Arlanda och ta emot min lillebror från Chile. Han var också bara åtta veckor och väldigt söt. Men inte var han väl världens åttonde underverk som de vuxna verkade tycka, säger Sabina och skrattar.
Flickornas föräldrar höll kontakten och såg till att tvillingarna träffades ett par gånger om året.
– Jag minns att vi brukade köra halva vägen var och mötas på en vägkrog, säger Sabina.
När de växte upp skrev de brev till varandra om vad de hittat på, i tonåren handlade det mest om pojkar.
– Jag har sparat jättemånga brev, säger Sabina. Men sen utvecklades vi åt olika håll – jag fick barn redan när jag var 22 och Anna blev punkare…
Medan flickorna växte och förstod mer kom samtidigt en märklig känsla.
– I spegeln såg vi likadana ut och hade samma mamma och pappa. Ändå kände vi inte varandra så väl, jag visste inte hur hon tänkte och jag visste inte något om hennes innersta.

Men nu bistod ödet med en ny märklig överraskning. Sabina reste till Stockholm för att gå på Skansen med sin son Alex. På kvällen skulle de hälsa på Anna och hennes Niklas. Niklas hade varit ute med sin barndomsvän John och skulle komma hem med pizza. John följde med in.
– Jag såg hur Sabina lyste och John var också klart intresserad, fnissar Anna. Något var redan på gång. John var nog lite betänksam eftersom Sabina hade barn men de sms:ade med varann i två veckor och sen var det dags för första dejten.
Nu är tvillingsystrarna gifta med två män som är barndomskompisar. Sabina Gomez Jansson bor i Kristinehamn med sin man John och barnen Alex, 14, Malte, 6,och Nora, 2. Anna Zoila Ek huserar i Stockholm med maken Niklas och barnen Isak, 7, och Noah, 4.
– När de bägge familjerna träffas är det så mycket stoj och det blir splittrat, så vi har bestämt att ha ”systerhelger” då det bara är Sabina och jag, säger Anna. Vi gör inget märkvärdigt, bara umgås och kanske går i affärer eller på bio.

Sabina har gjort ett försök att finna sin bakgrund men kom inte särskilt långt.
Anna i sin tur åkte till Ecuador med sin mamma 2002.
– Sista dagen hittade vi socialkvinnan som handlagt min adoption och fick mammas namn, Maria de la Torre. Skulle vi börja rota i det? Jag kände ingen jättestor önskan. Det räckte med att få se landet, det är otroligt vackert. Och jag och min man planerar att åka dit med våra barn och se mer av Ecuador.
– Att jag fick sjukhusvård och att mina syskon kom för att hälsa på tyder ju på att vi inte var oönskade, bara att våra föräldrar inte kunde ta hand om oss, säger Sabina. Det är allt vi behöver veta. Vi har ju våra helt fantastiska föräldrar här!

Läs hela artikeln i veckans nummer!

Foto: Kurt Pettersson

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…