Annons

Annons

Vi stöttar varandra i sorgen efter Frejas tvillingsyster

Dela
(0)

Jenny  och Freja

Tindra var nyss fyllda 4 år när hon lämnade sin familj i den djupaste sorg. För mamma Jenny, pappa Roger och tvillingsystern Freja har tiden inte läkt alla sår. Tomheten efter Tindra är lika stark i dag som den var när hon dog för fyra år sedan.

Annons

Tvillingarna Freja och Tindra var lika som bär sedan födseln. Det var svårt för mamma Jenny att skilja dem åt.
– Jag satte en liten klick nagellack på Frejas stortå för att kunna se vem som var vem. Freja klädde jag i rosa, Tindra i lila. Freja är fortfarande stormförtjust i rosa, ler hon.
På tvillingars vis kompletterade de varandra i det mesta. Tindra var en tankfull och allvarsam liten tjej, medan Freja tidigt utmärkte sig som den glada och mer utåtriktade. Båda älskade att måla och pyssla, men Tindra var mer uthållig, Freja mer inställd på det nya och oväntade.

Tindra och Freja
Deras olika personligheter var, och är, på sitt sätt något av en räddning för Jenny som inifrån lärde sig skilja dem åt, och älskade dem mer än ord kan uttrycka.
– Tindra kunde skratta så att hon lyste upp hela världen, säger Jenny.
Jenny var några och 30 och Roger nästan 40 när hon slutade med p-piller och så gott som omgående blev gravid.
– Vi sögs in i en härlig förväntan när det stod klart att vi skulle få tvillingar, säger hon.
Freja kom först ut ur mammas mage med huvudet före. Sju minuter senare blev Tindra utryckt med fötterna först och bokstavligen uppslängd på Jennys mage.
– Jag var överväldigad, omtumlad, lycklig, trött och beredd på mycket, minns hon. Jag var som alla andra nyblivna mammor, gick upp på natten för att lyssna efter andetag, livrädd för att de skulle dö i sömnen.
– Men inget blev så illa som jag föreställt mig. Inte förrän fyra år senare, på barnens födelsedag, när jag satt vid Tindras sjukhussäng, läste Bamse och Mamma Mu och tittade på paket som väntade på att öppnas.

Vrålade rakt ut
Allt började med att Tindra klagade över att hon hade ont i magen.
– Eftersom hon varit lite dålig på att äta, vilket var väldigt olikt henne, kände jag på magen och tyckte att hon kändes hård precis under revbenen. Jag klämde på oss andra i familjen, men ingen annan kändes så. Det var nästan som en muskelknut, minns Jenny.
De åkte till vårdcentralen där doktorn tyckte att infektionsvärdet var högt och skrev en remiss till barnkliniken.
Jenny minns hur barnläkaren där kom in i rummet där hon och Tindra befann sig och sa:
– Vi har tittat på ultraljudet och ser ett område på levern som är angripet. Antingen är det en infektion eller så är det cancer.
Jenny lämnade rummet utan ett ord, gick raka vägen ut i kylan och vrålade rakt ut på den tomma och mörka parkeringen. Sen satte hon sig på huk och grät. Hon kände på sig att något förfärligt höll på att hända.
Hon började skriva bloggen Tindras kamp för att få kontakt med andra föräldrar som upplevde samma hjälplöshet. Hon fick ett enormt gensvar.
– Jag skrev som en besatt nätterna igenom för att inte bli galen av allt som hände oss och av det ständiga pendlandet mellan hopp och förtvivlan. Och för att försöka förstå vad läkarna egentligen menade bakom alla ord.
Skrivande gav henne också den distans som krävdes för att kunna vara mamma till Freja som nu behövde hennes närhet mer än någonsin.

Fem månader
Varannan vecka, under Tindras cellgiftsbehandlingar vid Universitetssjukhuset i Umeå, fick Freja bo med Jenny på patienthotellet, tvillingarna behövde varandra, de hade aldrig tidigare varit isär. Jenny minns hur de jagade varandra i sjukhuskorridoren, hur Tindra glatt sprang runt med sin droppställning då hon inte mådde illa.
Varannan vecka var Freja hemma hos sin och Tindras pappa i Sundsvall, och på lekis på dagarna för att inte tappa kontakten med kompisarna därhemma.
– Jo, jag tror att vi lyckades göra Tindra gott bara genom att finnas där hos henne, säger Jenny och sväljer.
Det gick bara drygt fem månader från besöket på vårdcentralen i november 2010 till den värsta stunden någonsin i familjens liv. Det var på långfredagen 2011.
– Då höll jag Tindras varma lilla hand i min i ena stunden, för att i nästa känna hur den rycktes bort och lämnade mig, oss, i en sorg som saknar ord, berättar Jenny som inte vek från Tindras sida under hela sjukhusperioden.
Tindra var en fantastisk kämpe under den svåra tiden.
Under de sista två månaderna i hennes liv, på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, genomgick hon ett flertal komplicerade operationer för att leverfunktionen skulle kunna återställas. Då fanns både Freja och pappa Roger dagligen i närheten.
– Vi hade ett jättestort behov av att vara nära varandra allihop, säger Jenny, som ständigt brottats med hur hon och Roger skulle kunna förklara osäkerheten om utgången för Freja. För hur förbereder man ett litet barn på en sorg som är större än vad ord någonsin mäktar med?
Tindra dog tre dagar efter sin och Frejas fyraåriga födelsedag. Tre donationsförsök hade då varit förgäves. Jenny, hennes mamma Margareta och Jennys kusin Sara försökte vid tre separata operationer donera delar av sin lever till Tindra, men det misslyckades.
Endast ett halvår tidigare hade Jennys pappa gått bort, 60 år gammal. Han ramlade plötsligt ihop när han jobbade i sin trädgård. Jenny hade inte hunnit bearbeta sorgen efter pappan när hon själv satt där med sorgen efter sitt barn.
På gränsen till sammanbrott vände hon sig till en psykolog med en bön om hjälp med att sortera sina sorger. Psykologens okänsliga förklaring gör henne fortfarande upprörd: en sorg är en sorg.
– Men för mig var det ju helt olika sorger. Jag avslutade samtalsterapin innan den ens börjat på riktigt. Nog skulle jag ha behövt hjälp. Massor av hjälp!

Vardagen fortsätter
Det har gått nära fyra år sedan Tindra dog, men det är som om tiden flutit ihop till ett ingenting. Och ändå fungerar vardagslivet för Jenny, Freja och katten Prickis där de bor vid kanten av mjukt böljande ängsmark ett par mil från Sundsvall. Det är ett trivsamt boende, med stora rum, kakelugnar och timmerväggar.
Men den vitmålade mangårdsbyggnaden står här som en ram runt svåra förluster.
– Stora delar av mitt vuxenliv ligger kraschat innanför de här väggarna, säger Jenny som bestämt sig för att sälja huset, flytta till stan där hon har sitt restaurangjobb och där Freja nu börjat i första klass. Och där Frejas pappa Roger bor.
Jenny har börjat arbeta heltid igen.
– Men min toleransnivå har kanske minskat något. All energi går åt till att vara trevlig mot gäster och arbetskamrater, och en bra mamma åt Freja när jag kommer hem på kvällen.
Hon får ofta höra från vänner och arbetskamrater: ”Du är fantastisk, Jenny, som kunnat och kan hantera livet efter Tindra.” Då brukar hon svara: ”Det är tack vare er!”
– För så är det, säger hon. Jag hade inte klarat mig utan min kärleksfulla omgivning.
Aldrig tidigare har hon förstått vad det kan betyda med en försiktig smekning mot kinden, eller att någon bara lyssnar.

Otroliga vänner
När Jenny fyllde 40 för en tid sedan kände hon för första gången på länge en försiktigt spirande förväntan. Först kröp Freja upp i hennes famn med stora grattiskramen. Sen droppade vännerna in med den ena gåvan efter den andra.
– Någon la bilnycklarna till min gamla, men nu reparerade bil i min hand. Vilken grej! Man hade helt enkelt lurat av mig nycklarna till bilen som stått trasig en längre tid. Och jag som knappt hade ägnat en tanke åt att den varit borta!
På bordet ligger biljetten som ska ta henne till Spanien och till en god vän där, en tatuerare från Sundsvall. Hos vännen ska hon få ett sagolandskap intatuerat på vänster axel.
– Också det en fantastisk present, liksom presentkortet till laserbehandlingarna som ska ta bort mina gamla tatueringar. Mina vänner är otroliga!
Freja och Jenny kan fortfarande gråta hämningslöst tillsammans när sorgen plötsligt sköljer över dem. Häromdagen började Jenny plötsligt storgråta när hon hjälpte Freja på med ytterkläderna.
”Blir du ledsen när jag gråter”, frågade hon med huvudet mot Frejas bröst. Och tårarna skvalade fritt av svaret: ”Nej mamma, för då får jag trösta dig.”
Jenny förstår om Freja känner att det saknas något i hennes liv.
– En dag förklarade hon att hon ville byta namn till Tindra. Då hade vi ett långt och allvarligt samtal ihop.
Jenny vill göra allt för att Freja ska växa upp till en hel människa, trots den svåra förlusten av hennes tvillingsyster.

Tillsammans bearbetar de sin sorg. Deras exemplar av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är nästan sönderläst.
– Vi gråter hejdlöst när vi läser, men på lite olika sidor i handlingen. Vi läser om den gång på gång, om livet efter döden, i landet bakom stjärnorna, och lyssnar in oss i de kärleksfulla samtalen mellan Jonathan och hans dödssjuke lillebror Skorpan. Och det hjälper som en liten tröst.

Av Lena Wikström Foto: Petra Berggren, Privat

LÄS MER: Min dotters död gav liv åt andra
LÄS MER: Lina blev kär i sin döde makes bästa vän
LÄS MER: Jag blev mamma till mitt barnbarn

Mer om detta


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…