Annons

Annons

Johanna, Anatoli och nyfödda Sally Anna var mitt i katastrofen!

Dela
(0)

Ett år efter jordbävningen i Japan minns cirkusartisterna Johanna och Anatoli den 11 mars 2011 med kristallklar skärpa. Det var fruktansvärt hett och efter en och en halv timme i taxi hade de precis kommit hem från BB i Tokyo med sin nyfödda dotter.

Annons

– ”Sally Anna – detta är ditt hem”, sa jag, och bar henne runt i lägenheten på 17:e våningen. Sedan spelade jag Mozart så hon skulle få lyssna på vacker musik medan Johanna började med middagen, berättar Anatoli i Hemmets Veckotidning nr 16-17.
I 20 minuter varade friden. Sedan bröt helvetet ut.
– Det första vi la märke till var att det fanns ovanligt många flygplan i luften, och de flög så lågt utan att landa. När sedan lampan över köksbordet började skaka så förstod vi, men trodde att det var ett vanligt skalv, säger Johanna.

De små vibrationerna blev allt starkare, och snabbt växte allt till ett rasande inferno. Hela byggnaden svajade och skakade häftigt, möbler for genom rummen, och porslin föll ner ur skåpen och gick i kras. Johanna gjorde precis som hon lärt sig: hon stängde av gasen till spisen och tog skydd under köksbordet tillsammans med Anatoli och Sally Anna.
– Men det var som att sitta i en trädkrona, i full storm! Vi försökte skydda Sally Anna med våra kroppar. Vi är inte religiösa någon av oss, men i det ögonblicket bad vi till Gud båda två. Jag trodde på allvar att vi skulle dö, och jag skrek rakt ut i ren förtvivlan över att min dotter bara skulle bli fyra dagar gammal!
Efter några minuter började skakningarna avta en smula, och då fanns bara en enda utväg – att fly! Anatoli tog Sally Anna i babyliften, och Johanna grabbade tag i den ännu ouppackade BB-väskan som stod i hallen.
– Sedan sprang vi nerför alla trapporna, 17 våningar. Hissen hade automatiskt stängts av, berättar Johanna.

Väl ute sökte de sig till en skolgård tillsammans med andra panikslagna människor. Där kunde Johanna amma och byta blöjor för första gången efter BB. Men faran var inte över. Hela tiden kom kraftiga efterskalv, och av skolpersonalen fick de veta att en tsunami var på väg.

– Det var så paradoxalt: Vi flydde från ett höghus för att vi trodde vi skulle vara säkrare på marken. Men nu var vi på marken, och då riskerade vi att sköljas bort i en tsunami!

Men de hade tur igen. Johanna och Anatoli kunde bo några dagar hos goda vänner i ett sexvåningshus. Ändå kändes livet allt annat än tryggt. Den så välordnade gatubilden var full av sprickor, vatten sprutade upp ur trasiga rör och förödelsen var enorm.

– Livsmedelsbutikerna länsades på nolltid och allt vatten var avstängt. Vi vände oss till cirkusen där vi arbetade för att hämta dricksvatten som vi fick koka. För att kunna spola på toaletten hämtade vi vatten från en å, berättar Anatoli.
Bristen på information var ett av de största orosmomenten, minns Johanna. De lyssnade förtvivlat när japanska informatörer ropade ut meddelanden i megafoner längs gatorna.
– Men vi kan ju inte japanska och lyckades bara tyda ungefär 10 procent av vad de sa. Det var väldigt skrämmande!
För snart blev de varse att en ännu värre katastrof hotade. Kärnkraftverket i Fukushima hade drabbats av flera stora explosioner i samband med jordbävningen. Av rädsla för strålskador fick paret fly på nytt, denna gång med tåg till Fukuoka i södra Japan, 40 mil bort.
– Det var cirkusen som rekommenderade sin kvarvarande personal att resa dit – men vi var livrädda! Marken skakade hela tiden av efterskalv, och att sitta på ett höghastighetståg under de omständigheterna, kändes livsfarligt.

Många västerlänningar i Japan, liksom arbetskamraterna på cirkusen, hade vid det laget redan lämnat katastrofen och rest till sina hemländer. Vilket Anatoli och Johanna också ville göra.
– Men vi kunde inte: Sally Anna var ju nyfödd och hade inget pass! Än i dag känner vi stor tacksamhet mot Marianne Bylund på Svenska Ambassaden i Tokyo. Hon jobbade 24 timmar om dygnet för att hjälpa alla, och hon ordnade till slut ett tillfälligt pass så att vi kunde resa hem.
14 dagar gammal fick så Sally Anna flyga för första gången i sitt liv, och det var en liten skärrad familj som hämtades på Landvetters flygplats av Johannas föräldrar, Arne och Anne Lillvik. De hade med stor oro följt dramatiken via nyheter och Facebook, och drog en lättnadens suck över att se sin dotter, sin blivande svärson och sitt lilla barnbarn på säker mark.

I dag kan Johanna och Anatoli prata om sina minnen utan problem, men återhämtningen har tagit tid. Därför var det med blandade känslor som de så småningom återvände till cirkusen, Anatoli redan efter en månad, och Johanna i juni, för att fullfölja sina uppdrag på Cirque du Soleil.
– Som clown kändes det absurt att komma tillbaka. Många hade ju drabbats av svår sorg, och vilken publik vill se en clown i det läget, tänkte jag. Men faktum är att vi möttes av glädje! Många kände stor tacksamhet över att vi kom tillbaka för att roa och underhålla dem.
Den 31 december i fjol var dock kontraktet på Cirque du Soleil slutfört, och Johanna och Anatoli hade redan då fattat beslutet: De skulle återvända till Sverige! De tänkte leva här.
När vi träffar dem bor de tillfälligt hos Johannas föräldrar, i väntan på en egen bostad. De njuter av lugnet, naturen och av sin lilla dotter – en underbar och harmonisk liten tjej som aldrig förstod hur turbulent hennes första tid i livet var.
– Jag tror inte hon märkte någonting, vi var ju så otroligt fokuserade på att hon skulle ha det bra, var vi än var. Men själv kan jag ibland känna mig snuvad på den där första tiden som nyförlöst mamma. Det ska ju vara så underbart att komma hem med sin baby, få pyssla i barnkammaren, amma i lugn och ro. Allt det där missade vi –vår första tid som föräldrar blev som i en actionfilm!

Foto: Leif Boström


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…