Annons

Annons

Vi såg direkt att lille Lukas var död

Dela
(0)

Familjen Neij

För familjen är det självklart att hålla Lukas minne levande. – Vi har tre barn, det är bara det att ett av våra barn är dött, säger Jeanette.

Jeanette och Mattias har genomlidit alla föräldrars värsta mardröm. De har tvingats ta farväl av sitt nyfödda barn och de har kastats ut i en bottenlös sorg. Nu vårdar de ömt minnet av sin lille son.
– Lukas finns med oss – för alltid.

Annons

Körsbärsträden stod i full blom den där dagen i början på maj när Lukas för första gången fick träffa hela sin familj. När storebror Hannes kom till BB var han uppspelt som bara en tvååring kan vara, hoppade ur vagnen och sprang fram till sin nyfödde bror och tittade storögt. Han klappade honom lite tafatt på magen, strök hans huvud och fingrade nyfiket på hans små händer.
De var lika, det syntes direkt att de var bröder. De hade samma ansiktsform och likadana ögon.
Mamma Jeanette lutade sig fram och viskade i Hannes öra:
– Han ska heta Lukas.
Hannes var den första som skulle få veta.
Morfar var på plats och tog en bild av scenen – mamma Jeanette, pappa Mattias, Hannes och Lukas ihop. Det var den första bilden på hela familjen tillsammans. Den första och den sista.
Allting var precis som det skulle med Lukas. Han var 49 centimeter lång och vägde 3 355 gram när han föddes. Amningen fungerade och alla tester visade att han var fullt frisk.
Dag två efter födseln fick de komma hem. Lukas fick ett varmt välkomnande av storebror och mormor och morfar och senare på dagen kom även Mattias föräldrar på besök för att träffa sitt nya barnbarn.
– Det var jätteskönt att komma hem. Vi kunde pusta ut, allt hade ju gått bra. Han var frisk, hade tio fingrar och tio tår och åt som han skulle. Det finns ju alltid en oro inför en förlossning, men nu släppte den, berättar Jeanette.
Den första kvällen hemma i lägenheten på Kungsholmen övergick så småningom i natt och när klockan passerade tolv sov hela familjen. Strax därpå vaknade Lukas och ville äta. Jeanette ammade och Lukas somnade därefter om, mätt och belåten, i en egen bädd mellan sina båda föräldrar i dubbelsängen.
Det gick några minuter. Mattias halvslumrade, men sträckte sig instinktivt efter sin nyfödde son, såsom föräldrar ofta gör för att försäkra sig om att allt är som det ska.
Det var det inte.
– Jag la min hand över hans bröstkorg men kunde inte känna några andetag. Jag vaknade till och satte mig upp i sängen. Jag lyfte upp honom, men armarna och benen hängde bara rakt ner och då förstod jag att något var allvarligt fel, berättar Mattias.
”Han andas inte” ropade Mattias ut i det mörka sovrummet. Hans fru Jeanette satte sig rakt upp i sängen, klarvaken på en tiondels sekund. Hon sträckte sig mot lampan och tände. Och i samma ögonblick som hon såg sitt barn visste även hon.
– Det fanns ingen färg i ansiktet, det rosa var borta, allt var bara totalt blekt. Jag såg direkt att han var död.
Vakade i sex dygn
Vi sitter i lägenheten på Kungsholmen och Jeanette berättar om den där natten för fem år sedan som förändrade allt. Den där natten som är skiljelinjen mellan Före och Efter. Vi sitter i soffan där Mattias desperat försökte återuppliva sin son, i vardagsrummet där ambulansmännen kom inspringande för att hämta Lukas, i lägenheten där Jeanette vankade av och an efter att ambulansen hade försvunnit, paralyserad av den värsta skräck en förälder kan tänka sig.
Allt gick så fort den där natten. Sjukhuset ligger nästan vägg i vägg och det tog bara enstaka minuter innan Lukas fick vård.
– Jag minns hur Lukas ligger på en brits med massor av läkare och sköterskor runt sig. Jag ser att han är död och att de försöker återuppliva honom. Det är som en film, jag tänker att det inte är jag som upplever allt detta. Och mitt i allt så hör jag en röst: ”Han börjar få färg på tårna.”
Akutinsatsen gav resultat och Lukas hjärta började slå igen. Sakta återfick han färgen på kroppen.
– Jag vet ju att han levde när jag la ner honom vid ettiden. När läkarna fick höra att det hade gått så kort tid sa de att det fanns en chans att han skulle kunna bli helt återställd. Vi fick tillbaka hoppet. Vi tänkte att allt skulle bli bra.
Men ganska snart stod det klart att Lukas hade drabbats av svåra hjärnskador på grund av syrebristen. Undersökningarna visade att han skulle få bestående men. Och ju fler undersökningar som gjordes, desto dystrare blev prognosen.
– Vi satt vid hans sida i sex dygn. Vi pratade med honom och sjöng sånger. Vi berättade om hela hans släkt och om och om igen fick han höra hur otroligt mycket vi älskade honom. Vi klappade honom och smorde in hans små läppar med salva. Men det var en resa rakt ner i helvetet. För varje dag som gick fick vi värre och värre besked. Och till sist var hoppet ute, berättar Jeanette.
Läkarnas besked blev, efter sex dagars väntan, att Lukas hjärnskador var så svåra att han aldrig själv skulle kunna andas. Det fanns inget annat val än att avsluta behandlingen.
– Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det visade sig att inuti det där stora svarta hålet fanns det ett ännu större hål, säger Jeanette.
Släkten samlades på Astrid Lindgrens sjukhus för en avskedsceremoni. Hannes fanns där. Hans föräldrar hade förklarat för honom att lillebror var jättesjuk och att doktorn inte skulle kunna laga honom.
– Hur förklarar man för en tvååring att hans bror är döende? frågar sig Jeanette.
– Vi satte på Lukas en liten body, en som Hannes hade haft tidigare, och vi kammade hans hår och gjorde honom fin. Sedan kopplades apparaterna bort och han fick ligga i vår famn, berättar Jeanette.
Så tystnar hon och tillägger sedan:
– Att känna ens barn kallna i famnen är irreparabelt. Det sliter ut något ur dig som du aldrig får tillbaka.
Tänder ljus för Lukas
Efter Lukas död var både Mattias och Jeanette sjukskrivna. Mattias var den som först reste sig och försökte återgå till något som liknade en vardag.
Samtidigt sjönk Jeanette allt djupare ner i en form av apati, oförmögen att äta och sova, att läsa en bok eller att ens se ett tv-program. Vägen ut ur den bottenlösa sorgen gick via skrivandet.
– Jag arbetar som journalist och skrivandet blev ett naturligt sätt för mig att hantera situationen. Jag kunde känna en sådan bottenlös, existentiell sorg och panik över att Lukas inte fick leva. Skrivandet blev ett sätt för mig att andas mitt i den sorgen.
Skrivandet utmynnade så småningom i boken Medan körsbärsträden blommar. Tillkomsten av boken påverkade även Mattias.
– Så här i efterhand kan man nog konstatera att själva skrivprocessen var ganska påfrestande för oss alla, det var ju lite som att återuppleva alltsammans, säger han. Och när jag läste den färdiga boken var det som att färdas i en tidsmaskin, det var jobbigt. Samtidigt är jag så oerhört glad att Jeanette skrev boken. Den är ett fantastiskt monument över vår lille kille. Nu finns han förevigad.
För varje såld bok går ett bidrag till Spädbarnsfonden. För Jeanette blev det ett sätt att ge tillbaka till en organisation som betytt mycket under sorgearbetet. Genom fonden har hon och Mattias också lärt känna föräldrar med liknande erfarenheter.
De har också lärt sig att alla har sitt eget sätt att hantera förlusten av ett barn. Förr var det vanligare att försöka glömma, gömma och gå vidare. I dag vet man värdet av att få sörja och vårda minnen. För familjen Neij har det från starten varit självklart att hålla Lukas minne levande.
Varje fredagskväll är barnen med och tänder ett litet ljus för Lukas, familjen besöker ofta hans minneslund och Lukas födelsedag firas med tårta och ballonger. Och på bokhyllan i familjens vardagsrum står porträtt av familjens barn – Hannes och Jakob på var sin sida om Lukas.
– Han finns alltid med oss och spelar en viktig roll i vår familj. Hannes är väldigt noga med att han har två bröder. Ibland kan han bara stanna upp med det han gör och säga att det är orättvist att Lukas inte finns. Han var ju så liten när Lukas dog så det är svårt att veta vad det betyder för honom, säger Mattias.
– Under en tid hade han två föräldrar som var väldigt ledsna och det har självklart påverkat honom, fortsätter han.
Sorgen och förlusten har också varit påfrestande för äktenskapet, säger både Mattias och Jeanette. Hur vårdar man ett förhållande när all kraft går åt till att klara dagen? Vem orkar med romans när sorgen och tomheten ligger som en blöt filt över vardagen?
Samtidigt har erfarenheten svetsat dem samman.
– Det har tärt, så är det. Det har varit kämpigt. Samtidigt kommer man oerhört nära varandra efter en sådan händelse. Det finns ju bara en person i hela världen som förstår vad jag har gått genom och det är Jeanette, säger Mattias.
Det har gått fem år. Fem år sedan Lukas begravdes i en liten kista med ett fång syrenkvistar, några leksaker och ett fotohäfte med bilder på nära och kära. Hans familj kommer aldrig att glömma honom. Jeanette ler när hon slår fast:
– Vi har tre barn, det är bara det att ett av våra barn är dött. Lukas finns med oss. För alltid.

Hannes, Lukas och Jakob

På en hylla i vardagsrummet står tre bilder: storebror Hannes, lille Lukas och minstingen Jakob.

TEXT OCH FOTO: JAKOB HYDÉN


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…