Annons

Annons

Vi har haft änglavakt – dubbelt upp!

När storebror Elias föddes 16 veckor för tidigt kastades föräldrarna Josefin, 27, och Jonny, 33, länge mellan hopp och förtvivlan. Inför den andra graviditeten hoppades de därför på lite lugn och ro. Men det blev inte så, lillebror Filip föddes ännu tidigare och vägde endast 560 gram – 100 gram mindre än vad Elias vägt…

Annons

Det är full fart hemma hos familjen Stenström i halländska Särdal utanför Steninge. Storebror Elias, två och ett halvt år, kör runt med leksaksbilarna i vardagsrummet och  lillebror Filip, 10 månader, tittar nyfiket på och signalerar att han gärna vill vara med och leka.
– Vi har vid två tillfällen gått igenom en fruktansvärd resa där man slits mellan hopp och förtvivlan, där man är totalt maktlös och tvingas acceptera läget. På sjukhusen träffade vi föräldrar till för tidigt födda barn som inte överlevde och då blev vi påminda om hur små oddsen är att det ska sluta lyckligt. Vi har haft änglavakt – dubbelt upp! säger Josefin och Jonny i Hemmets Veckotidning nr 25.

De träffades för fem år sedan och när de varit tillsammans i två år väntade de sitt första barn. Allting såg bra ut fram tills mitten av vecka 23.
– Jag kände sammandragningar, men det är ganska normalt och jag reflekterade inte så mycket över det. De gick över när jag tagit en panodil på kvällen, berättar Josefin.
Men sammandragningarna kom tillbaka nästa morgon och hon ringde Jonny som kom hem från jobbet. Tillsammans åkte de in till sjukhuset i Halmstad för undersökning.
– Jag trodde de skulle säga att allt var normalt och att vi skulle få åka hem igen. Men i stället fick jag veta att jag var öppen fyra centimeter och förlossningen hade satt i gång! Om några timmar skulle jag föda barn och med så tidigt födda barn finns inte så mycket att göra fick jag veta. Det var en chock för oss båda.
Det blev ambulans i ilfart till Universitetssjukhuset i Lund. Josefin fick mediciner som skulle hålla förlossningsvärkarna i schack, samt order om att ligga till sängs och inte röra sig. Det hann gå en vecka innan förlossningen satte i gång.

Graviditeten hade då bara hunnit fram till dag fyra i tjugofjärde veckan och under ambulansfärden till Göteborg hann Josefin tänka många tankar.
– Jag förberedde mig på att barnet inte skulle överleva förlossningen. I Göteborg sa dessutom en läkare att chanserna att föda ett livsdugligt barn så tidigt inte var stora.
Elias föddes den naturliga vägen då ett kejsarsnitt ansågs vara för riskabelt. En barnmorska sprang i väg med det lilla knytet som visade sig vara en kille.
– Jag bara väntade på att någon skulle komma och säga ”tyvärr”, säger Jonny. Väntan var olidligt lång, men efter ungefär en kvart kom en läkare och berättade att det såg bra ut. Jag gick in till Josefin och berättade den glada nyheten. Då brast det för oss båda och vi grät hejdlöst.

Elias, som föddes den 16 november 2009 och vägde 660 gram till sina 30,4 centimeter, skulle få vara med om mycket den närmaste månaden. Ductus, blodkärlet som förbinder lungpulsådern och kroppspulsådern, hade inte stängts och operation krävdes. Han fick också genomgå en hjärtoperation.
– Under månaden i Göteborg drabbades han dessutom av ett blödande magsår och flera infektioner. Det var en ständig bergochdalbana. Ena timmen bra, andra timmen totalt kaos. Att se sitt lilla barn ha ont och kämpa för sitt liv skar sönder hjärtat på oss!
Beskedet att han skulle flyttas till Halmstad ingav hopp om att det värsta var över, men så var det inte. I Halmstad drabbades han av flera lunginflammationer och lades åter i respirator.
– Vårt hopp sjönk och vi förberedde oss på det hemska samtalet till begravningsbyrån, säger Jonny.

Men till all lycka blev Elias allt starkare. Jonny kände sig så lycklig att han vid alla hjärtans dag friade till Josefin, på sjukhuset.
– Efter allt vi gått igenom kände jag att vi klarar allting tillsammans.
Den 19 mars, efter nästan fyra månader på sjukhus, fick de åka hem med Elias.

– Vi fick vänta i flera månader på hans första leende och det var verkligen stort den dagen han log mot oss.
Josefin och Jonny bjöd in till dop den fjärde juli. Vad gästerna inte visste var att det även skulle bli bröllop samma dag.
– Den hemliga bröllopsfesten var ett sätt att visa uppskattning mot släkt och vänner som ställt upp under den tuffa tiden. Hjälpen vi fått var värd mer än alla bröllopspresenter i hela världen!
Sedan kom naturligtvis frågan om de vågade skaffa fler barn. Risken för att samma sak skulle hända igen ansågs vara minimal enligt läkarna. I mars 2011 var Josefin gravid på nytt.
För att vara på säkra sidan gick hon på täta kontroller och i vecka 19 konstaterades att livmodertappen var kortare än vad som är normalt, men det ansågs i det läget inte utgöra någon fara för en för tidig födsel.
– Jag kände ändå att något inte var bra och en ny undersökning visade att livmodertappen bara var 0,8 millimeter när den egentligen ska vara fyra centimeter!
Livmodertappen förstärktes för att förlossningen skulle fördröjas. I början av vecka 24 var Josefin på sjukhuset i Halmstad för kontroll och mötte då samma läkare som gett det dystra beskedet vid första graviditeten.
– Det var olycksbådande och vid undersökningen avslöjade läkarens ansiktsuttryck att något inte stod rätt till. Beskedet var att jag var öppen sex centimeter och dessutom låg bebisen med fötterna neråt! En chock eftersom jag inte haft ont eller känt någonting. Utan kontrollen hade Filip förmodligen fötts hemma på köksgolvet!
Josefin hann ringa Jonny, sedan blev det åter ambulans i ilfart till Lund. Nu handlade det om att vinna tid och i början såg det stabilt ut. Men på den tjugofjärde graviditetsveckans andra dag, den tolfte juli, gick det inte längre.
– Akut kejsarsnitt var enda alternativet eftersom barnet låg fel. Den här gången hörde jag bebisen gny, vilket var ett viktigt ljud för vår del, berättar Josefin.
Visserligen vägde Filip bara 560 gram till sina 31,5 centimeter, men början på hans liv var inte lika dramatiskt som med Elias.
– Bakslaget kom efter två veckor när han fick lunginflammation, därefter en blödning i hjärnan, blodförgiftning och blodpropp.
Tillståndet var kritiskt och än en gång kände Josefin och Jonny förtvivlan över att deras nyfödda barns liv hängde på en skör tråd.
– Det var en blandning av oro, rädsla, ångest, bitterhet och skuldkänslor. Bitterheten berodde på att det kändes orättvist att vi skulle behöva gå igenom det här en gång till. Skuldkänslorna berodde på vetskapen om att den för korta livmodertappen var orsaken, alltså ett fel på min kropp, berättar Josefin.

Precis som Elias fick Filip operera ductus. Den operationen blev vändningen och efter en månad i Lund kunde han flyttas till Halmstad.
– Efter drygt två månader där kunde vi åka hem.
Det Josefin och Jonny gått igenom har svetsat samman dem ännu mer.
– Vår kärlek är så stark att det känns som om vi är oskiljaktiga, säger Josefin och söker Jonnys hand.
– Vi är samtidigt djupt tacksamma för all vård och omsorg vi fått på neonatalavdelningarna i Göteborg, Lund och Halmstad. Utan deras insatser hade vare sig Elias eller Filip funnits med idag.
Den 15 juli ska Filip döpas vid en friluftsgudstjänst på Steninge Strand, samma ställe där de gifte sig och där Elias döptes. Sedan ska de hinna med en tur till Josefins föräldrars sommarstuga i Dalarna där de också ska träffa sina kusiner. Därefter blir det kanske också en tur till Gotland.
– Men framför allt vill vi ta det lugnt och njuta av familjelivet i sommar, säger de.

Foto: Anna Rehnberg

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…