Annons

Annons

Katarina förlorade sin mamma: Vi borde ha ansökt om en boutredningsman

Den sjätte september 2015 förlorade Katarinas älskade mamma kampen mot cancern. Hon somnade in hemma omgiven av sina nära och kära. Efteråt låg sorgen som en våt filt, men familjen kunde inte blunda för det som måste göras. Här berättar Katarina själv om den tuffa processen.

Dela
(0)

3
Visa bildspel

/
Hur rensar man ut ett liv?
Hur rensar man ut ett liv?
Hur rensar man ut ett liv?
...
Visa mer

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne—saknaden är ofantlig. Vi stod varandra väldigt nära och min son Elliot hade en alldeles speciell plats i sin mormors hjärta.

Hon hade en önskan, och det var att få leva så länge att hon fick vara med när han tog studenten. Men så blev det inte. Två år efter diagnosen förlorade 15-åriga Elliot sin älskade mormor, och min bror, hans barn och barnbarn förlorade en fantastisk farmor och gammelfarmor.

Annons

Hur många gånger under årens lopp hade vi inte skämtat med mamma om att hon kanske borde rensa ut så att vi, barn och barnbarn, skulle slippa vada bland vaser, porslinsfigurer, krus och tennföremål den dag hon lämnade jordelivet?

Stamkund på loppis

Mamma var nämligen en riktig hamster och samlade på allt, precis allt. Hon var stamkund när Lions hade sina loppisar. Hennes hus var fullproppat med föremål som hon samlat på sig genom livets alla skeden.

Där fanns spegelbyrån med kristallskålen som hennes mor fått av en judinna som flytt till Sverige mitt under brinnande krig, självporträttet målat av en konstnär på Österlen, porslinsfigurer i massor, vaser, husgeråd, mattor, snidade fåtöljer som tillhört en professor i Lund där mamma bodde som barn, morfars politiska pamfletter från hans tid som aktiv syndikalist, mammas vita rosenprydda bröllopshatt, foton och brev. För att inte nämna alla kläder. Mamma älskade att shoppa.

Läs mer: Experten om hur du rensar i ett dödsbo

Med andra ord hade vi en del att ta tag i. Men vem skulle ha vad? Vad kunde jag absolut inte tänka mig att avstå från och vilka prylar hade ett lägre affektionsvärde? Och vad kände min bror för?

Sorgen låg som en våt filt, men vi kunde inte blunda för det som måste göras. Allt skulle gås igenom, värderas, sorteras, rensas och sparas.

Huset fullt

Vi började med en grovgallring bland kläder och skor. Mycket såldes på nätauktioner medan annat skänktes till yngre släktingar och välgörenhet. En del tröjor som luktade mamma sparade jag som minne liksom hennes Katja of Sweden-klänningar som hon var så fin i. Och såklart bröllopshatten med den vackra röda rosen och kristallskålen från mormor.

Det var med sorg i hjärtat jag tvingades lämna mammas fina linneskåp och en pinnsoffa. Hur mycket jag än ville hade dessa vackra ting aldrig fått plats hemma hos oss.

Men jag lyckades få med mig betydligt mer än jag hade trott, med resultatet att vårt hem idag är överbelamrat av saker från mammas hus. Spegelbyrån, ett gammalt vitrinskåp, foton i massor, brev, mammas scoutdräkt, pigtittare, sömnadsbeskrivningar från 60-talet när mamma sydde våra kläder, tavlor, speglar. Det är nog bara att krypa till korset och erkänna att vår förhållandevis lilla lägenhet på Söder i Stockholm fått karaktären av ett mausoleum.

Spegelbyrån pryds av ett foto föreställande mig och mamma. Varje kväll tänder jag ett ljus och minns våra stunder tillsammans, och innan jag går till sängs får hon en puss.

Bråk om arvet

Mamma var släktens matriark som allt kretsade kring. Hon var kittet som höll ihop oss. Det sista hon önskade var att det skulle uppstå osämja om kvarlåtenskapen efter hennes död. För att eliminera risken hade hon sett till att upprätta ett testamente som reglerade hur arvet skulle fördelas. Alltså fanns ingen risk för missförstånd. Trodde jag.

Hur ofta har man inte läst om, och förfasats över, släktingar som inte kan hålla sams när arvet ska skiftas, människor som man trott väl om som skamlöst roffar åt sig utan en tanke på de andra. Men det skulle aldrig hända oss. Trodde jag. Vi var ju en sansad familj med ett enda kärleksfullt fokus: att uppfylla mammas sista vilja. Trodde jag.

Men kyrkklockorna hade knappt hunnit tona ut efter att vi fört mamma till sista vilan förrän problemen uppstod och relationerna blev frostiga. Med facit i hand borde vi ha ansökt om en boutredningsman hos tingsrätten så fort vi förstod vartåt det barkade.

Då kanske vi fortfarande hade haft kontakt, min bror och jag.

 

Läs mer: 

Gaby drabbades av dubbel sorg när barnbarnet dog

Vi fick två underbara år med Affe

Joy fick en ny karriär – som 94-åring

 

Text: Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Jennifer Glans, privat


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…