Annons

Annons

Vi är inte fyra, vi är alltid fem!

Juliaresan. Amanda, Beatrice, Adele, Stina.

Livslång vänskap och systerskap skulle följa dem genom livet. Framtiden låg ljus och oändligt för de fem oskiljaktiga vännerna.
Men så rycktes plötsligt Julia bort från deras lilla grupp och allt förändrades. På en promenad kom de på hur de skulle klara av sorgen – och samtidigt göra en god gärning. De startade Juliaresan

Annons

Redan när de var små började en lång och innerlig vänskap. De har lekt, skrattat och gråtit tillsammans. Satt upp gemensamma mål och drömmar, planerat för framtiden.
Åldersskillnaden mellan vännerna Amanda, 20, Beatrice, 24, Adéle 18, Stina, 23, och Julia, som bara blev 17 år, var stor men har aldrig varit ett problem, utan tvärtom något som stärkt deras vänskap. Julia porträtt
Julia och Beatrice var kusiner. De hade alltid funnits i varandras liv och kallade varandra för systrar. Amanda och Adéle bodde i samma trapphus som Julia, och Stina var vän med Amanda.
– Vi träffades tack vare Julia. Det var hon som en gång förde oss alla samman. Hon var också den som såg till att vi alla höll ihop och var sams, att ingen lämnades utanför, berättar Stina.

Under våren 2010 fick Julia ont i sitt knä och började klaga på smärtan.
– Vi trodde att det var växtvärk eller något liknande, säger Amanda.
Men Julia fick mer och mer problem med knät och ville veta vad som var fel. Hon stod på sig och under november 2010 fick hon till slut en tid för magnetröntgen. Nu skulle hon få hjälp att kunna röra sig som vanligt igen.
– Jag kommer så väl ihåg hur glad Julia var när hon skulle få ett besked av läkaren, hon var så inställd på att hon äntligen skulle bli bra igen. Så var Julia till sättet – positiv, berättar Beatrice och vänder ner blicken.
För läkaren hade ett annat besked: ”Jag är rädd för att jag tyvärr inte har så goda nyheter…” Julia fick veta att hon hade fått en tumör i sitt vänstra ben och skulle skickas ner till Umeå några dagar senare för en grundligare undersökning. Hon sms:ade sina vänner för att berätta om det som hade hänt.
– Jag var på träning i Södertälje och jag minns hur stel jag blev när jag läste det: ”Jag har fått en tumör. Ring mig”, berättar Adéle.
Just i den sekunden förändrades livet för dem alla fem. Beatrice åkte till Umeå och fanns med på plats när det fruktansvärda beskedet kom.
– Hon fick veta att hon hade skelettcancer och fick genast påbörja sin cellgiftsbehandling, säger Beatrice.
Beskedet kom som en chock för vännerna, världen stannade upp. Allt började gå ut på att finnas där för Julia under den jobbiga tid som låg framför henne. Beatrice slutade på sitt extrajobb för att hon ville vara vid Julias sida.
– Jag var arg på allt och alla. Jag kunde inte tänka på något annat än på Julia, säger Beatrice.
Julia kämpade och tänkte hela tiden att hon skulle bli frisk igen. Hon försökte även hålla humöret uppe på familj och vänner.
– Så var Julia, hon tänkte alltid mer på alla andra än på sig själv. Hon ville inte att vi skulle må dåligt och hon tappade inte hoppet. I hennes värld skulle hon bli frisk igen, berättar Amanda.
Ett svårt samtal
Julia slutade skolan direkt när hon påbörjade sin cellgiftsbehandling. Hennes ben var svullet som en fotboll och hon kunde inte stödja på det utan tog sig fram i rullstol. Hon fick så starka cellgifter att en vanlig vuxen egentligen inte skulle ha klarat av det, berättar vännerna.
I mars 2011 tvingades Julia amputera sitt ben. Det hade inte blivit bättre. Vännerna och familjen hjälpte henne, alla tänkte att bara hon får finnas i livet så kommer vi att fixa det här!
Men hösten 2011 kom nästa besked. Tumören hade spridit sig. Julia hade fått metastaser i lungorna. Beatrice var med på sjukhuset. Två tonåringar fick ha ett samtal de inte borde behövt ha.
– Jag gick in med Julia på toaletten, det var där jag fick veta att hon inte skulle klara sig. Vi grät båda två, det där är det absolut starkaste ögonblicket i mitt liv och det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång jag tänker på det, just för att jag fick reda på att min värsta mardröm skulle bli verklighet. Jag berättade hur mycket jag älskade henne och att jag var rädd för hur mitt liv skulle bli utan henne. Jag frågade: ”Är du rädd?” Och Julia svarade: ”Nej, jag är inte rädd, jag är ledsen för att alla ni kommer att vara ledsna.” Sedan pratade hon om att vi måste göra saker tillsammans ändå, att hon skulle vara med oavsett om hon var där eller inte.
Kämpade tillsammans
Nu visste de att Julia inte skulle överleva cancern. De fem vännerna samlades så ofta de kunde, och de bestämde sig för en sak: Julia skulle aldrig behöva vara ensam. De skulle alltid vara hos henne.
Den 29 februari år 2012 tog Julias liv slut. Släkten och de fyra vännerna var samlade runt hennes sjukhusbädd.
– Vi hade lovat oss själva och Julia att vara med henne ända till slutet, och det var vi. Det är det bästa vi har gjort, säger Beatrice. Så vi fanns alla runt Julia när hon tog sitt sista andetag.
– Rummet blev så tyst och stilla. Det blev en tomhet för oss alla och det är fortfarande svårt att förstå att hon är borta, berättar Amanda.
Sorgen var oändligt stor, men de fyra hade varandra. Och under en promenad redan dagen efter Julias död bestämde de sig för att de skulle göra något för att hedra sin vän – och det blev början på Juliaresan.
– Vi var liksom tvungna att göra någonting efter Julias bortgång. Vi hade ju kämpat i ett och ett halvt år ihop med henne och vi kände alla en sådan ilska, vi var tvungna att fortsätta kämpa mot cancern. Alla sjuka barn som vi träffade i Umeå fick oss att inse att inget blir bättre om inte forskningen går framåt. Vi bestämde oss för att samla in pengar till Barncancerfonden genom att göra cykelresor som sponsras av företag och där vi samlar in pengar på olika ställen under resans gång, berättar Adéle.
Mildrade sorgen
I hemlighet började de kontakta företag och sponsorer i Östersund. Familjerna fick inget veta, överraskningen skulle släppas på Julias födelsedag.
– Det var extra svårt att hålla det hemligt för Julias föräldrar, Birgitta och Rolf, eftersom vi visste att de skulle bli involverade, säger Beatrice. Vi skulle ju göra Julia till en offentlig person, och många skulle få ta del av det hon och vi gått igenom.
Birgitta och Rolf, som ju dessutom är Beatrices moster och morbror och som hon står väldigt nära, har engagerat sig mycket i de fyra vännernas projekt.
– Jag tror att Julias föräldrar tyckte att det var väldigt skönt ha en sysselsättning som ändå handlade om Julia. Juliaresan har hjälpt dem att kanalisera sin sorg. De känner att Julia på något vis finns kvar genom oss och vårt arbete. Och Julia är ju alltid med oss, så fort vi gör någonting så hör vi alla hur hon skrattar åt det vi skrattar åt, berättar Beatrice.
Sommaren 2012 gick startskottet och under de tre veckorna som de cyklade samlade de in 300 000 kronor. Vid årsskiftet samma år hade de fått in 600 000 kronor.
– Julia älskade Öland, så det blev vårt första reseprojekt, säger Amanda.
Kunde inte träffa andra
Sommaren 2013 gick resan från Öland till Sicilien. Än en gång valde de en plats som var Julias drömresmål. Hon hade alltid drömt om att få se platserna där Gudfadern-triologin spelades in.  Under denna resa lyckades de samla in ytterligare 300 000 kronor, och nu är de uppe i över 900 000 kronor. Målet är en miljon.
– Juliaresan har hjälpt oss i sorgen, det har varit den bästa hjälpen vi kunnat få. Trots att det var tufft att prata om vad vi gått igenom varje gång vi berättade om vårt projekt. Men det har det varit värt – tusen gånger om. Vi gjorde det bästa vi kunde göra av sorgen efter Julia. Någonting bra, någonting som var fyllt av glädje och som speglade henne.
De hade aldrig trott att deras initiativ skulle bli så här stort, och de är evigt tacksamma för det. Och för att de har varandra.
– Vi pratar ofta om att vi inte skulle klarat av Julias bortgång utan de andra tre. Ingen av oss kunde vara med någon annan vän efter att Julia gått bort, det var nästan så att vi inte stod ut med omgivningen alls. Allt var liksom så dumt, kände vi. Folk klagade över struntsaker. Allt omkring oss kändes fel – förutom vår lilla grupp, säger Beatrice.
Trots att Julia inte fysiskt finns bland vännerna är de överens om att hon är hos dem varje dag. Varje gång de ses berättar de att de kan känna hennes närvaro, exakt vad hon skulle ha sagt vid olika tillfällen.

-Vi är inte fyra, vi är fem, säger Stina och de andra nickar. Och så kommer det alltid att vara.

Läs mer på www.juliaresan.se

Text: Anna Olofsson

Foto: Sandra Lee Pettersson, privat

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…