Annons

Annons

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet

Dela
(0)

Veronica Håkansson

Veronica hade berättat för sin man att hon ville skiljas och hon trodde att han hade accepterat hennes beslut. Men när de skulle fira hans 50-årsdag ville han prata med henne i ensamhet nere i källaren. Där riktade han en pistol mot hennes huvud och sa ”Om inte jag får ha dig, då ska heller ingen annan ha dig!”

Annons

Veronica Håkanssons hus ligger på en höjd med en magnifik utsikt över byn Landöns gränser i västra Jämtland. Här bor hon numera ensam med sin långhåriga kisse Bosse, ett 8-årigt charmtroll som häromåret knackade på hennes fönster.
– Han gjorde verkligen det, skrapade intensivt med klorna för att få mig att släppa in honom. Jag blev jätteglad och väldigt smickrad över att han valt just mig.
54-åriga Veronica ler där hon sitter med den mjuka kattkroppen tätt intill sig.
Hon är nöjd med det liv hon lever i dag. Hennes kropp är återställd.

Ur Östersunds-Posten.

Ur Östersunds-Posten.

Pistolkulan som hon tvingades ha kvar i kroppen i mer än tio år för att den satt så olyckligt till att ingen kirurg ville operera ut den – en millimeter från kroppspulsådern och två millimeter från halskotpelaren – är borta.
– Jag upptäckte plötsligt att kulan hade delat sig i två bitar. Och därmed kunde den opereras bort, berättar hon.
Sedan den operationen gjordes har det gått nästan ytterligare tio år.
– Mina återhämtningsår, säger hon.
Veronica är lycklig över närheten till sina fem barn och tio barnbarn av vilka hälften är bonusbarnbarn.
– Jag har dem alla på bara några mils avstånd. Det är toppen! Vi träffas så ofta vi bara kan.
Fortfarande vänder de ut och in på sina olika minnesbilder av det hemska som hände, jämför, känner efter.
En drömprins
Hur kunde det hända? Hur kunde deras pappa göra deras mamma så illa? Han som har hållit dem i handen genom så många kittlande äventyr? Han var en sagolik berättare, hans fantasi visste inga gränser. Barnen älskade hans tomtar och troll och sjörövare och skattletare…
Det gjorde Veronica också.
– Yngve kom in i mitt liv som den där drömprinsen en ung osäker tjej söker, säger Veronica.
Hon var knappt fyllda 20 när de förälskade sig i varandra. Yngve, som dels jobbade i skogen, dels med skifferbrytning, var 16 år äldre och trygg, varm och go, minns hon. Att han hade en två år gammal son från ett tidigare förhållande såg hon inte som ett problem. Det var en självklarhet att de skulle gifta sig.
Bröllopet stod tre år senare. Då var deras första barn 1,5 år och innanför brudklänningen bar hon barn nummer två. Samma år köpte de hennes föräldrars gård i Landön.
– Jag hade inte blivit kär i honom om han hade varit brutal till sin läggning, understryker hon med skärpa. Yngve var en snäll man, ibland lite väl tyst och sluten, men en bra man. Kanske lite väl glad i flaskan… Han var väl som folk är mest, säger Veronica.
Förändringen kom successivt och en dag var alkoholmissbruket ett faktum. Familjelivet påverkades, ekonomin försämrades och Yngve var ofta sjukskriven. Ansvaret för att hålla ihop familjen – som vuxit i rask takt – hamnade helt på Veronica.
Någon tid före Yngves 50-årsdag bestämde hon sig för skilsmässa.
– Det ville han absolut inte, men han tog det i alla fall till sig och insåg att jag menade allvar.
Arg och ledsen åkte han på en kortare utlandsresa.
– Under tiden flyttade jag och barnen till en lägenhet i byn. Han ställdes inför fullbordat faktum när han kom hem.
Veronica minns att hon blivit fundersam över att han var så lugn, som om han hade tagit ett beslut om något som hon inte kände till.
Vad hon inte visste då var att han kom hem med en gammal polispistol, som man förmodar att han kommit över någonstans under sin resa.
Något hade gått snett i mannen som en gång hade varit hennes stora kärlek.

Nygifta och lyckliga. Veronica tillsammans med maken.

Nygifta och lyckliga. Veronica tillsammans med maken Yngve 1982.

Det är lätt att likna Landön vid en idyll. Den ringlande byvägen i det mjukt kuperade landskapet, ett 50-tal hushåll i välskötta åretruntvillor och gångavstånd till den långsträckta Landösjön.
– Men här vilar också minnet av vår familjs tragedi, säger Veronica sakta.
Hon minns den 8 oktober 1992 som glasklara utskurna bitar ur en ovanligt vacker höstdag och beskriver den nu närmast som betraktare av en tavla; blåfärgad himmel, brungula drivor av löv lite här och där.
Så ungefär menar hon att världen såg ut när hon på förmiddagen körde in till stan, Östersund, sex mil från Landön, för att hämta tårtan till 50-årsfirandet på kvällskvisten.

Yngve skulle bo kvar i huset och det var här han skulle firas. Han hade bjudit sin mamma och sina syskon och lovat Veronica att berätta för alla om den förestående skilsmässan.
Barnen var på plats, de ville umgås med sin pappa extra mycket just nu när de kände att han var ledsen för att han skulle bo ensam i huset.
– När jag kom med tårtan berättade han att han ringt återbud till gästerna. Han ville nu prata med mig i lugn och ro nere i källaren utom hörhåll för barnen. De tre större hade bänkat sig framför barnteven, de två mindre låg på soffan och sov. Och jag gjorde som han bad. Jag kommer ihåg att jag satte på tvättmaskinen och kelade litet med hundvalparna därnere.
Sen hände allt mycket snabbt.
Veronica såg att han tog upp en pistol.
– Min enda tanke var: Han kan bara inte göra det…
Han siktade rakt in i hennes ansikte och sa sekunderna innan han sköt – först henne och sedan sig själv till döds: ”Om inte jag får ha dig, då ska heller ingen annan ha dig!”
Full av panik lyckades Veronica vrida huvudet åt sidan i samma stund som skottet gick av och mannen samtidigt knuffade henne bakåt och in i en vedlåda. Kulan gick in genom munnen, trasade sönder flera tänder och ena sidan av käkbenet och fortsatte ner mot halskotpelaren där den stannade en hårsmån från kroppspulsådern.
Veronica förlorade inte medvetandet.
– Men blodet forsade ur mig och jag tänkte: Han gjorde det, herregud, ska jag dö här?! Och barnen däruppe, vad händer med dem? De får inte se mig så här! Jag får bara inte ligga här och dö, jag måste ringa mina föräldrar…
Hon minns inte hur hon lyckades kliva över hans kropp, men hon tog sig ut genom källardörren och ut på gården, fram till bilen och fick upp framdörren – längre orkade hon inte. Hon la sig ner på gräsmattan. I samma ögonblick tittade hennes tioåriga dotter ut genom ett fönster och såg henne.
Veronica lyckades ta sig upp igen och in i huset. I dörren mötte hon tioåringen som svimmade inför den skrämmande synen. Under tiden hade det äldsta syskonet, den tolvårige sonen, rusat ner i källaren och sett sin döda pappa på golvet. Han hade förstått att hjälp måste komma mycket snabbt, ringt till sina morföräldrar och sen 90 000. Han var en liten hjälte i all sin handlingskraft!
Ambulans, räddningsfolk och polis var snabbt på plats.

En syskonbild från 90-talets början: Pelle, Anna-Sara, Rose-Marie, Nils-Markus, Eva-Lena och deras halvbror Bjarne.

En syskonbild från 90-talets början: Pelle, Anna-Sara, Rose-Marie, Nils-Markus, Eva-Lena och deras halvbror Bjarne.

Veronica var svårt skadad och psykiskt mycket illa däran. I huvudet snurrade frågorna: Hur överlevde hon? Hur var det möjligt? Hur skulle hon kunna hjälpa barnen att förstå?
– Men vi klarade det, säger hon och lägger till orden som betyder så mycket för henne: Tillsammans klarade vi det, barnen och jag.
Utåt sett var hon stark som en oxe. Hon låg kvar på sjukhuset i några veckor. Genom att ta lite ben från höftkammen och transplantera in det i det trasiga kindbenet lyckades kirurgen återställa hennes ansikte. Barnen bodde under tiden hos morföräldrarna. De tre äldre ville snabbt tillbaka till skolan och hitta sin vardag igen. Kamraterna lät dem vara i fred när de inte själva ville ta upp det hemska som hänt. Mycket snabbt blev det historia, i alla fall på ytan…
Så snart Veronica kom hem från sjukhuset tog hon över ansvaret och blev återigen den som såg till att barnen kom i tid till skolan med frukost i magarna. Hon sa helt enkelt till sig själv:
– Det här måste jag klara. Det har barnen rätt att kräva av mig. Det är jag som är äldst, det är jag som är den vuxna i vår familj.
Byborna hjälpte till
Från den stora altanen, som hon byggt med egna händer, skymtar ute i sjön kassarna i fiskodlingen som hennes pappa anlade när hon och hennes två systrar ännu var i småbarnsåren.
– Den gången bodde vi i det vitmålade huset du ser bakom träden, därnedanför ängen, på andra sidan bygatan. Där bor numera min äldsta dotter med sin familj, säger hon och pekar ivrigt.
Hon darrar inte på handen, men det var i just det huset det hände, i källarvåningen.
När hon och Yngve köpte det av hennes föräldrar, flyttade föräldrarna in i villan som hon själv bor i i dag.
– Jag övertog den när mamma och pappa flyttade till ett servicehus, berättar Veronica.

Alla i byn visste vad som hänt hos familjen med de fem populära och småbusiga barnen i åldrarna 2, 4, 9, 10 och 12 år.
– Byborna gav vad de var mäktiga till i försöken att så snabbt som möjligt återskapa ett normalt liv för mig och barnen. Att jag och också en av mina döttrar har valt att bo kvar här är väl bevis nog för det, säger Veronica.
Veronica vet vad hon vill med sitt liv i dag och hon vill bo kvar i Landön så länge hon orkar sköta om sitt hus.
– Mina nära och kära är friska och fulla av liv, det är det absolut viktigaste för mig. Min egen kropp är återställd. Jag har ett heltidsjobb som administratör på ett stenbrott två mil härifrån som jag trivs med, säger hon och fortsätter:
– Jag känner mig hel i dag. Men skuldkänslorna gentemot barnen, för vad de tvingades uppleva på grund av min oförmåga att bryta upp i tid, får jag leva med resten av mitt liv. De försvinner aldrig.

Av Lena Wikström Foto: Bengt Weilert


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…