Annons

Annons

Veronica mobbades under hela skoltiden

Redan från början for Veronica illa i skolan. Mobbarna misshandlade henne både med ord och slag. Idag föreläser hon om de svåra åren och tillsammans med sin sambo planerar hon att öppna jourhem för utsatta barn. – Då har det kommit något gott ur allt, säger hon.

Dela
(36)

4
Visa bildspel

/
Veronica mobbades under hela skoltiden
Veronica mobbades under hela skoltiden
Veronica mobbades under hela skoltiden
Veronica mobbades under hela skoltiden
...
Visa mer

 

Hon hör fortfarande sämre på ett öra efter ett slag och i ansiktet har spetsen från en kastad blyertspenna lämnat en grå fläck. Att få lim i håret och kiss i de nya vinterskorna hände väl inte dagligdags, men på väg till eller från skolan väntade ofta stryk.

Annons

”Det är för att hon är så jävla ful”, sa skolkamraterna som slog.

En skolgång full av mobbning har satt sina spår även hos den vuxna Veronica Lidh, 43. Under lång tid drogs hon till män som fortsatte misshandeln. Den låga självkänslan gjorde att hon inte vågade leva det liv hon drömde om.

Men det fanns en väg tillbaka och i dag mår Veronica bra. Hon har till och med flyttat tillbaka dit där det hela en gång började, i värmländska Nykroppa. Här finns tryggheten och sambon Tomas Edling.

—Jag och Tomas har gått på samma skola även om Tomas bara har något vagt minne av mig. För några år sedan fick vi kontakt via Facebook och då sa det rejält klick från min sida. Tomas är en bra man. När jag träffade honom blev jag chockad över hur mycket han ställde upp för mig, jag som inte vågade lita på någon längre. Jag har fortfarande svårt med tillit, jag vill verkligen lära känna personen först.

Mobbarna bor kvar

Veronica flyttade tillbaka till Nykroppa för två år sedan. Det var lite oroligt, men det har fungerat även om några av de värsta mobbarna bor kvar.

Hit kom hon första gången som sjuåring då hennes mamma Elisabeth träffat Torbjörn, en man som kom att bli som en pappa för Veronica.

Hon har funderat mycket på varför just hon blev utsatt, vad det var mobbarna fick vittring på.

—Jag var nog inte som andra. Jag ville inte göra dumma saker, jag var snällare. Jag kom in i klassen en vecka efter skolstart och mobbningen började direkt. Två, tre personer ledde det hela, resten hängde på. Jag fick aldrig vara i fred.

Ibland hade hon så ont i magen att hon inte orkade gå till skolan. Först vågade hon inte berätta något av rädsla för att allt skulle bli värre, men till sist kom det fram.

—Min familj försökte få en förändring, men jag tycker inte skolan gjorde något. Lärarna trodde inte på mig. En gång hade vi möte med pojken som var värst. ”Vad gör Veronica eftersom du slår henne, är hon dum mot dig?” frågade pappa. ”Nej, hon är inte dum men hon är så jävla ful”, svarade han. Mitt i allt hade jag ändå stöd från min fem år äldre bonussyster som gick på samma skola. Hon försökte hjälpa mig då hon kunde.

Efter tre år flyttade familjen till intilliggande Filipstad för att slippa pendla till jobbet, men också för att försöka göra det bättre för Veronica. Men det blev inte bättre, snarare sämre. Veronica for illa under hela sin grundskoletid.

—De tyckte det var kul att stoppa ner mitt huvud i toaletten. Det är som människor omedelbart ser att den här personen redan är illa åtgången, här kan vi fortsätta. Rädsla sätter sådana avtryck i oss.

Men det fanns ljusglimtar. Veronica hade en verklig vän, Frida. Hennes brevvänner var också en stor tröst.

—De gjorde så att jag orkade en stund till. Och så min tax Lady. När jag var ledsen sprang jag hem och grät hos Lady.

Veronica kände även en äldre kvinna, tant Esther, som månade om henne. Deras vänskap började på mellanstadiet då Veronica träffat på två flickor som precis fått tag på Esthers källarnyckel och slängt den i snön.

—Jag blev arg och de blev livrädda och fick fram nyckeln. Sedan dess hade jag en stor plats i Esthers hjärta. Vi satt ofta och pratade i hennes kök och jag fick mintkakor och silverte. Hon var som en gammelmormor och jag gick ofta och handlade åt henne.

Sista året i grundskolan blev det ändå för tungt. Veronica försökte ta sitt liv men räddades av familjen i sista stund. På vårterminen i 9:an vägrade hon att gå till skolan.

—Jag skulle egentligen inte ha fått något slutbetyg, men då sa mina föräldrar till på skarpen. ”Här har hon kämpat i skolan alla år trots allt hon fått stå ut med”. Jag fick mina betyg, även om de lämnade mycket i övrigt att önska. I stället började jag arbeta på en ungdomsplats.

Veronica minns också en av lärarna, Kristina, från högstadiet med värme. Hon såg, förstod och brydde sig.

—När jag var 18 år kontaktade hon mig och undrade om jag ville vara med i en artikel och berätta vad jag varit med om. Efteråt kom det många snälla brev och insändare. Men alla gillade det inte. En morgon var lacken på pappas bil repad och på rutan satt en lapp: ”Hej på dig din lilla gris. Det är tack vare oss du är känd.”

Självkänslan i botten

Veronica började föreläsa om mobbning. Samtidigt var den egna självkänslan i botten. Under många år träffade hon män som misshandlade henne. Blåtiran skyllde hon på att hon gått på ett skåp, blåmärket på att ha trillat.

—Det är inte så enkelt att man packar sina saker och går då man blivit slagen. Jag trodde faktiskt att jag förtjänade stryk och att det skulle bli värre om jag gick. Jag var så oerhört utsatt. Mina barn, Linn, 21, och Rasmus, 16, såg aldrig något av misshandeln, men de gjorde så att jag till sist kunde bryta mig loss.

—En dag gick jag verkligen för sista gången. Jag och barnen har pratat mycket om det som hände, och jag är väldigt noga med att de inte ska vara dumma mot andra.

I dag tillåter inte Veronica sig själv att bli utnyttjad. Hon har fått andra värderingar och tycker att hon lättare ser om människor är ärliga och vill henne väl.

—Det är också en stor skillnad att ha Tomas vid min sida som stöttar och berömmer mig. Han visar att det är mig han vill ha, jag känner väldig kärlek och trygghet. Men även om jag skulle ha varit singel hade jag sett till att aldrig, aldrig hamna i misshandel igen.

Veronica har studerat för att ta igen sina dåliga betyg. 2011 blev hon färdig undersköterska och passade även på att ta körkort.

—Jag är stolt över mig själv. Fortfarande har självkänslan svackor, men jag tar mig upp fortare. Just nu utreds jag och Tomas också för att eventuellt bli familjehem, ett jourhem för barn under längre eller kortare tid. Det finns så många utsatta barn. Jag tror min uppgift i livet är att försöka göra det lite bättre för så många barn jag kan. Då har det kommit något gott ur allt.

 

Vill du ha kontakt med Veronica? Mejla på [email protected].

 

Läs mer: 

Rickard Söderberg tystnar inte – trots hot och mobbning

Mobbarna försökte dränka mig

Kompishunden öppnar upp autistiska Lovas värld

 

Av Marie Skoglund

Foto: Staffan Winbergh, privata

 

 


Läs mer om:

Dela
(36)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…