Annons

Annons

Varför fick inte jag bli mamma?

Sara ville gärna ha barn, men sambon Kent tyckte att de kunde vänta. Sedan hände något som vände upp och ner på livet. Inget blev som Sara hade tänkt sig.

Dela
(0)

Varför fick jag inte bli mamma?

Jag blev tillsammans med min första pojkvän när jag var 23 år. Vi hade det bra, men det kändes inte viktigt att skaffa barn då. Vi var ju så unga och hade tiden för oss. Vi var kära och hade roligt, men förhållandet ebbade ut.

Annons

Efter sju år tog kärleken slut och vi ville gå vidare med våra liv. Jag ville vara fri ett tag och det tog nästan tre år innan jag åter blev kär. Kent och jag flyttade ihop efter bara några månader. Allt kändes så rätt i början av vårt förhållande. Kent var en fin kille, öm och kärleksfull. Han visade verkligen att han älskade mig och jag kände mig som en prinsessa med honom.

Kent hade en egen firma som gick strålande. Han tjänade mycket pengar och han skämde bort mig med resor, dyra presenter, fina middagar på exklusiva restauranger, konserter, teaterbesök och allt som ger en guldkant i tillvaron.

Jag älskade det livet och tog gärna emot allt Kent gav mig. Ganska snart blev jag beroende av lyxlivet med Kent. Jag kände mig utvald som fick ha det så bra och var älskad av en så underbar man som Kent.

Själv arbetade jag som undersköterska på stadens lasarett med låg lön. Jag började ifrågasätta mitt arbete som gav så liten inkomst och så låg status. Jag som tidigare tyckt att mitt arbete var viktigt och kunde göra skillnad för människor som behövde min hjälp började nu förakta det.

Mina arbetskamrater som betytt så mycket för mig slutade jag umgås med. Jag passade inte bland dem längre när jag kom glidande till jobbet i en lyxbil och med dyra märkeskläder. Jag berättade om mina utsvävningar och hade inte längre något gemensamt med dem.

Han ville vänta

Efter fyra år tog jag upp frågan om att skaffa barn med Kent. Jag var 37 år och tyckte att det började bli dags. Jag var själv ensambarn och hade alltid drömt om flera barn. Mitt barn skulle ha syskon, det var min bestämda uppfattning.

Kent avfärdade det hela med en kram och tyckte att vi kunde vänta lite. Ett halvår senare tog jag upp frågan igen och fick samma svar med tillägget att vi skulle avvakta ett år. Nu hade vi alla fall en plan och det kändes bra tyckte jag.

Det goda och lyxiga livet fortsatte.

—Vi får passa på att roa oss nu. När vi blir föräldrar har vi ett litet barn att ta hänsyn till och då kan vi inte längre göra allt vi vill, sa Kent.

Jag höll med och vi fortsatte att roa oss kungligt.

Ibland undrade jag hur Kents firma kunde gå så bra när han så sällan var där. Men Kent bara skrattade när jag frågade och sa att jag inte skulle bry min hjärna med det. Jag hade ingen insyn i firman och hade aldrig varit på den. Jag visste bara någotsånär vad den sysslade med.

Var allt ett misstag?

När ett år hade gått var situationen helt annorlunda. Kent hade gripits av polisen och satt häktad för ekonomiska oegentligheter i sin firma. Han hade fuskat med falska fakturor och bokföringen och var misstänkt för grova brott. Han hade restriktioner och fick inte ha någon kontakt med mig.

Jag var ovetande om vad som skedde och visste inte om det som Kent anklagades för var sant. I början trodde jag att allt var ett misstag och att han snart skulle komma hem igen och att vårt liv skulle fortsätta som tidigare. Men efterhand förstod jag att Kent inte var oskyldig.

Jag var med på rättegången som hölls sju månader efter gripandet. Det hade varit mycket att reda ut eftersom stora belopp förskingrats. Kent hade inte velat medverka och hävdade hela tiden att han var oskyldig. Om han hade hjälpt till hade det gått snabbare.

Kent dömdes till fängelse i fyra och ett halvt år. Han skulle dessutom betala tillbaka ett enormt stort belopp, så stort att han aldrig skulle kunna betala även om han arbetade hela livet och levde på existensminimum. Jag tyckte synd om Kent och ansåg att det var orättvist mot honom. Jag skulle hålla fast vid honom och stötta honom.

Ensamhet och tristess

Det dröjde ganska länge innan jag började tänka i nya banor och tyckte att Kent hade lurat mig. Han hade begått brott för att vi skulle kunna leva i lyx och överflöd. Vi levde på pengar som han hade stulit från sin firma. Kent var en tjuv.

När jag insåg det kunde jag inte skaffa barn med honom. Mitt barn skulle inte ha en pappa som var tjuv och skulle vara fattig resten av livet. Jag gjorde slut med Kent när jag förstod vilken sorts person han egentligen var.

Jag klarade inte av att fortsätta på mitt arbete. De andra tisslade bakom min rygg och tyckte säkert att det var rätt åt mig, jag som skrutit så med mitt lyxliv.

Jag flyttade till en ny stad där ingen kände mig. Det var inte lätt att som 40-åring etablera sig på ett nytt ställe, men det fanns inget alternativ.

Nu har jag bott här i drygt fyra år. Fyra år av ensamhet och tristess. Det har varit svåra år, men nu har jag äntligen träffat en man som jag vill leva med. Stig är en jordnära person utan stora vyer. En person som man kan leva ett vanligt, alldagligt liv med.

Men barn är för sent för min del. Jag fyller snart 45 år och Stig är 50. Kent snuvade mig på möjligheten att få barn. Jag blev barnlös trots att jag så gärna ville ha barn. Nu är jag ledsen och bitter och barnlösheten känns som ett stort misslyckande.

Sara

Läs mer

Vi fick barn genom en surrogatmamma

Sylvia Vrethammar om barnlöshet

Inger fick bli mamma till sina barnbarn


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…