Annons

Annons

Varför är livet så orättvist?

Eva svarade inte i telefon. Det var inte likt henne och Birgitta blev orolig. Något måste ha hänt.

Dela
(0)

Varför är livet så orättvist?

 

Jag lärde känna Eva när jag började arbeta på samma arbetsplats som hon. Till en början tyckte jag inte speciellt bra om henne. Hon var för burdus och framfusig enligt mitt sätt att se.

Vi träffades bara vid fikapauserna och om det var något annat som rörde jobbet som behövde diskuteras.

Annons

Tiden gick och när jag några år senare drabbades av depression och panikångest förändrades allt mellan oss. Eva klev fram och fanns alltid vid min sida. Utan hennes stöd vet jag inte hur det hade gått. Att någon kan vara så osjälvisk, som hon var, mot mig som hon knappt kände är än i dag en gåta för mig.

Vår vänskap har sedan dess växt sig allt starkare och vi har hunnit med mycket under årens gång. Det har blivit många glada skratt, men även tårar ibland.

Eva brukade passa våra katter när vi var bortresta och jag visste att jag aldrig behövde vara orolig när jag hade lämnat dem i hennes vård.

Hon var sprudlande och glad

För ett år sedan fick Eva en ny höftled inopererad, efter år av smärtor, och hon var överlycklig. Äntligen kunde hon ta sig ut igen efter att i princip ha suttit i husarrest, som hon brukade säga.

När jag och min man skulle resa och hälsa på vår dotter som fyllde år för några veckor sedan passade jag på att bjuda Eva på kaffe på fiket dagen innan. För första gången sedan operationen kunde hon gå utan rollator eller kryckor och det kändes som en seger för henne. Eva lyste ikapp med solen.

Samma morgon som vi skulle åka ringde jag henne och stämde av med henne då hon skulle passa vår katt som vanligt då vi var bortresta. Eva sa att hon hade kräkts, men att hon mådde bättre igen och att det inte skulle vara några problem med kattpassningen.

Jag ringde henne på kvällen igen och då var hon sitt vanliga jag, sprudlande och glad, och det kändes skönt.

Dagen därpå var det fullt upp med barn och barnbarn, men på kvällen skickade jag ett sms och berättade att vi skulle komma hem dagen därpå. Det var egentligen meningen att vi skulle ha stannat ytterligare en dag, men jag hade en konstig känsla av att allt inte stod rätt till. Den känslan förstärktes när Eva inte svarade på mitt sms, det var inte likt henne.

Min oro växte när hon inte svarade

På väg hem nästa dag ringde jag Eva, både på hennes hemtelefon och på mobilen. Jag fick inget svar och min oro växte.

När vi kom in i trappuppgången hemma hörde vi hur vår katt Nisse jamade högljutt. Inne lägenheten såg vi att kattskålarna var tomma och insåg att något måste ha hänt. Eva älskade Nisse och skulle aldrig lämna honom utan mat och vatten.

Jag hade ingen nyckel till Eva, så det var inte lönt att åka hem till henne. Jag ringde i stället hennes sonhustru Annika och hon sa att hon skulle åka hem till Eva direkt.

En stund senare ringde Annika tillbaka och jag hörde på hennes röst att något hade hänt. Hon berättade att Eva hade legat på golvet när hon kom in. Hon hade telefonen bredvid sig, men var oförmögen att svara när det ringde.

Mödosamt hade hon fått fram att hon hade legat på golvet sedan morgonen dagen innan. Jag mådde dåligt av att tänka på hur rädd hon måste ha varit när hon låg där helt hjälplös utan att kunna kontakta någon. Det måste ha känts som en evighet för henne innan hon till slut fick hjälp.

Eva kördes till lasarettet med ambulans och där konstaterades det att hon hade fått en stor stroke. Några dagar senare när jag var och hälsade på henne där var det svårt att få kontakt med henne.

Jag vill stötta henne så gott det går

Tiden har gått och Eva är ännu kvar på lasarettet. Hon sitter i rullstol och den Eva jag kände är till viss del borta eftersom hennes personlighet är markant förändrad. Varför ska livet vara så orättvist? Eva är bara lite över 70 och med tanke på det hon har gått igenom tidigare så borde det väl ha räckt.

Kanske påverkas hennes tillfrisknande av att hon blev liggande så länge innan hon fick hjälp. Men hade hon inte varit kattvakt hade det troligen dröjt ännu längre innan hon fick vård och då hade kanske utgången varit ännu värre.

Jag hoppas och tror att allt ska gå bra under hennes långa väg tillbaka. Hon är envis som få och ger inte upp i första taget. Om någon ska klara att komma tillbaka så är det Eva.

Nu är det min tur att finnas till hands för henne och stötta henne så gott det nu går.

Birgitta

 

Läs mer

Cinna fick en stroke av en nysning

Ny strokebehandling räddade Annelie

Strokedrabbade Else-Maj tränar budo för balansens skull


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…