Annons

Annons

Våra män kidnappades i Syrien

Kidnappningen av fotografen Niclas Hammarström och journalisten Magnus Falkehed blev förstasidesnyheter i hela världen. Under 46 dagar kastades deras familjer mellan hopp och förtvivlan. Här berättar sambon Anna och hustrun Florence hur de klarade av mardrömmen...

5
Visa bildspel

/
Kidnappning
Kidnappning
Kidnappning
Kidnappning
Kidnappning
...
Visa mer

 

 

Läs mer: Mina barn kidnappades av sin pappa

 

Telefonen skräller till. Yrvaket sätter de sig upp i sängen. En snabb koll på klockan. Den visar halv ett. Vem ringer så här sent? Paniken smyger sig på och med bultande hjärta lyfter de luren. Anna i Sverige och Florence i Frankrike.

Annons

Ett samtal mitt i natten kan bara betyda trista nyheter och en entonig röst förklarar kort att Niclas och Magnus har kidnappats i Syrien. De båda kvinnorna faller ner i ett bottenlöst mörker av kaos och chock. För en sekund känns det som om tiden stannar.

– Det var mörkt och natten var besynnerligt tyst. Jag tänkte på flickorna som jag inte ville väcka med min gråt, säger Florence.

Anna sjönk förlamad av chocken ner i sängen där minstingen Carl-Philip, 4, låg och sov tillsammans med mellansonen Oscar, 13.

– Jag låg länge och stirrade ut i tomma intet medan tankarna rusade runt i huvudet. Skulle jag väcka barnen, ringa Niclas föräldrar eller min mamma? Jag visste varken ut eller in, säger hon medan tårarna rinner längs kinderna.

Två dagar hade gått sedan fotografen Niclas Hammarström och journalisten Magnus Falkehed kidnappats i Syrien den 23 november 2013 när familjerna fick beskedet.

Efter det olycksbådande samtalet var Anna klarvaken. Tidigt på morgonen ringde hon Niclas föräldrar Hans och Gudrun hemma i Söderhamn.

– När jag berättade att Niclas kidnappats hörde jag Gudruns förtvivlade skrik i bakgrunden, det var förfärligt.

Till de två äldsta sönerna sade hon att pappa råkat ut för en olyckshändelse, men att det inte var någon fara. Carl-Philip fick aldrig veta att hans pappa kidnappats utan att resan skulle dra ut på tiden.

– Allt kändes overkligt, som en mardröm jag snart skulle vakna ur.

Pojkarna gick till skolan och Anna skjutsade Carl-Philip till dagis. Sedan tog hon bilen till jobbet, men knappt hade hon hunnit innanför dörren förrän hon bröt ihop.

– Det är så hemskt att prata om det. Allt kommer tillbaka, säger Anna och kämpar med gråten.

För familjen Hammarström – Anna och de tre barnen, Carl-Philip, Oscar och William, 15, – väntade nu 46 dagar av förvirring och sömnlösa nätter kantade av gråt, förtvivlan, ilska och frustration.

– Det värsta var att inte veta hur han mådde. Blev han torterad, fick han mat? I mina svartaste stunder trodde jag aldrig att jag skulle få se Niclas i livet igen och att barnen skulle förlora sin pappa, säger Anna innan gråten tar över.

 

Vill berätta sin historia

Florence och Annas dagboksanteckningar finns med i boken ”I dag ska vi inte dö” som släpps i dagarna där Niclas och Magnus skriver om tiden i fångenskap, om hur de ena stunden torterades och utsattes för skenavrättningar för att i nästa få höra att de snart skulle friges.

– Vi vill berätta vår historia, om att bakom den kidnappade finns ofta en familj. Det är sällan man får läsa om vilket helvete det är för oss som blir lämnade kvar hemma, säger Anna.

Hennes ögon är märkbart plågade men Anna och Florence vill dela med sig av sina känslor och hur det vardagliga livet med dagshämtningar, skola och jobb var tvunget att fungera trots att två familjers liv slagits i spillror.

Hemma i Paris led Magnus hustru, Florence, alla helvetes kval. Vad skulle hon säga till tvillingflickorna Juliette och Emma, som då var 16?

– Jag undvek dem med flit när de vaknade. Jag kände att jag måste få veta mer innan jag kunde ge ordentliga svar på deras frågor. Först på måndag eftermiddag berättade jag för dem. Det var nog en av de svåraste sakerna jag har gjort i mitt liv.

Juliette bröt ihop, men skulle senare visa prov på styrka. Hon ville fortsätta sin dag som vanligt.

– För Emma blev det rörigare, hon fick slänga sig i en taxi och komma hem snabbt eftersom det då hade kommit ut i svensk media; jag ville inte att hon skulle få veta på det sättet.

Florence försökte vara stark för flickornas skull. Men det var svårt, när media ständigt rapporterade om att området där kidnappningen skett bombades.

– Speciellt de första dagarna kände jag en iskall fruktan för att Magnus hade dödats, antingen av bomber eller att kidnapparna valt att göra sig av med honom.

Anna blev sjukskriven och lämnade ogärna hemmet som kom att symbolisera tryggheten i kaoset.

– Jag ville vara hemma om Niclas skulle komma, säger hon och avslöjar att hon hade onda aningar redan när Niclas skulle åka. Syrien är en av världens farligaste platser och journalister är kidnapparnas främsta måltavlor.

– Jag minns att jag reagerade när Niclas, innan han skulle resa, visade mig var Rolexklockan och guldhalsbandet låg. Det sas inte rakt ut, men jag förstod att det var hans sätt att berätta att det fanns en livförsäkring för mig och barnen om det värsta skulle inträffa.

Nyheten om att de båda journalisterna kidnappats spred sig som en löpeld över världen och Anna och Florence bombarderades med samtal från journalister.

– Till sist tog William luren och sa ”nu får ni faktiskt sluta ringa, mamma orkar inte mer” och då blev det lite lugnare.

 

Kidnapparna ringde

Strax efter kidnappningen kom första livstecknet när en av kidnapparna ringde Anna för att tala om att Niclas mådde bra, i Paris fick Florence samma besked.

– Det var en otrolig lättnad, lycka och hopp, säger Florence. Men fyra franska journalister hölls fångna sedan sju månader, allt var inte över bara för att vi hade fått ett livsbevis.

Personal från Rikskriminalen var på plats i Libanon för att försöka få Niclas och Magnus fria. Två av poliserna, Janne och Jonas, kom att betyda väldigt mycket för Anna och barnen.

– De var en kombination av polis och psykolog, säger Anna och ler för första gången under intervjun.

Annars var det vänner, släktingar och arbetskamrater som bar familjerna genom den svåra perioden.

– William tog på sig papparollen och blev ett stort stöd. Om jag grät kramade han om mig och sa att ”det ordnar sig mamma”.

1 546 kilometer från Värmdö, där Anna och barnen bodde, satt Florence och hennes tonårsdöttrar i Paris och försökte få livet att fungera trots saknaden efter en älskad make och pappa.

– I dag kan det tyckas otroligt, men vi fortsatte att gå till jobb och skola. Flickorna missade knappt en lektion och fortsatte sitt liv med kompisarna och stod sida vid sida med mig trots att de genomlevde något helt fruktansvärt. Det gick inte en dag utan att jag fick tiotals sms från vänner, inte en kväll utan att matsalsbordet blev en mötesplats för våra vänner, mina skyddsänglar som helt försakade sina egna familjeliv för att stötta oss.

Även för Florence var det värsta att inte veta hur Magnus mådde och när, eller i värsta fall, om han skulle komma tillbaka.

– Det kändes som om jag levde utanför min kropp.

 

Niclas var skottskadad

Den sjunde december glömde Anna mobilen i bilen när hon skulle göra en kort ärende. När hon kom tillbaka såg hon att hon hade ett missat samtal – från Niclas.

– Jag började stortjuta. Jag tror jag och barnen lyssnade på meddelandet 100 gånger den kvällen, så svältfödda var vi efter hans röst.

Länge hoppades de att Niclas skulle komma hem till jul, men så blev det inte. På julafton ringde i stället Rikskriminalen och berättade att Niclas skottskadats.

– De visste inte hur allvarligt det var eller hur han mådde. Tankarna snurrade hejdlöst: Hur allvarligt var det?

Det var vid ett flyktförsök strax efter att de kidnappats som Niclas träffades i benet av en av vakterna.

Men plötsligt började saker hända. I början av januari 2014 fick Anna ett samtal från Janne som lite luddigt antydde att hon snart skulle få ett positivt besked.

– Det pirrade i hela kroppen av glädje och hopp.

Till slut kom samtalet hon så förtvivlat väntat på. Anna trodde knappt det var sant när hon fick höra sin älskades röst.

– Vi sa inte mycket utan grät mest, säger Anna som dock inte fick lov att yppa något om deras lycka eftersom Magnus fortfarande hölls fängslad.

Polisen ringde också hem till Florence. De hade en god och en dålig nyhet.

– Niclas var i skydd i Beirut, men de sa att de inte visste var Magnus var. Den natten var en av de hemskaste sedan allt startade, full av mardrömmar. Jag fruktade det värsta: att han dukat under för en kula. Jag hade mött ett par exgisslan och visste att just frisläppandet är ett väldigt farligt moment. Vi väntade i 14 timmar, fastklistrade vid telefonen i hopp om att den skulle ringa och någon skulle säga att allt var över, att han var fri och att han mådde bra.

Tre dagar efter Niclas släpptes också Magnus. Den åttonde januari 2014 landade två magra, slitna men ofantligt lyckliga journalister som nu äntligen skulle få träffa och krama om sina nära och kära.

– Det var ett känslomässigt väldigt starkt ögonblick. Jag var så lättad och lycklig som jag aldrig tror att jag har varit förr. Det var verkligen han, även om han var magrare, sliten och framförallt väldigt utåtriktad. Jag har nog aldrig sett honom så pratsam som då. Han pratade mycket och till mig på svenska, något som han annars nästan aldrig gör. Han sa ”förlåt” och jag svarade att vi var stolta över honom.

Anna och barnen väntade tillsammans med Florence i VIP-rummet när hon fick syn på Niclas och glädjetårarna sprutade.

– Barnen rusade fram och kastade sig om halsen på sin pappa och sedan stod vi där allihop och bara kramades och grät. ”Du kom hem, jag visste att du skulle göra det”, minns jag att jag sa innan de gick i väg för att möta det enorma pressuppbådet.

 

Attentat på årsdagen

Men trots att Niclas och Magnus kommit hem, hyfsat välbehållna, var inte krisen över.

– Det är en pågående bearbetningsfas där samtal om hur han hade haft det och hur vi klarade av vardagen här hemma varvas med försök att återgå till livet som det såg ut innan Niclas åkte. Och det måste få ta tid, säger Anna.

Speciellt känslosamt blev det när det var dags för årsdagen av hemkonsten till Sverige.

– Då åt vi extra gott och pratade mycket och länge. Man värderar små vardagliga saker mycket mer efter att ha varit med om en sådan här pärs och vi är mer rädda om varandra i dag, säger Anna som ser fram emot bröllop till våren.

– Det är inte helt bestämt, men man vet ju aldrig, säger hon kryptiskt.

För Florence och Magnus grumlades firandet av attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, då tolv människor miste livet.

– Den åttonde januari var hela Frankrike, liksom vi, i chock av attentaten. Magnus jobbade dygnet runt, så jag ”firade” med ett glas tillsammans med mina närmaste vänner som alla hade honom och oss i tankarna just då.

 

Skulle skildra läkares arbete

Den 18 november 2013 reste Magnus Falkehed och Niclas Hammarström in i Syrien för att skildra hälsoläget och läkares arbete i det krigsdrabbade landet. De fäste stor vikt vid säkerheten, men den 23 november på hemvägen kidnappas de och förs bort i närheten av städerna Ma’loula och Yabroud.

De tvingas sitta nära sex veckor i en mörk källare där de utsätts för misshandel och skenavrättningar. Kidnapparna lovar ena stunden att de ska få åka hem för att i nästa stund hota med att skjuta dem. I källaren försöker Magnus och Niclas att stötta varandra och hålla humöret upp genom att vara noga med hygienen och portionera ut maten. Under ett flyktförsök skjuts Niclas i benet. Strax efter nyår förs han plötsligt bort en natt. Tre dagar senare släpps även Magnus och de båda återförenas på ett hotell i Beirut. Den 8 januari kommer beskedet att de har släppts och Magnus och Niclas tackar Rikspolisstyrelsen, UD och tjänstemän på svenska ambassaden i Beirut för deras arbete att få dem båda fria.

 

Läs mer

Tommy Nilsson berättar om de svåra åren och sitt nya liv

Bengt och Kathy tog sig ur missbruk och hemlöshet 

Pia-Karin hoppade av Jehovas vittnen 

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Kate Gabor, Nikolai Jakobsen, Aftonbladet, IBL

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…