Annons

Annons

Deras barn slutade plötsligt prata

Kitt och Emma har barn i samma klass och bor ett stenkast ifrån varandra i Falun. Men det var först när de insåg att de båda har döttrar som drabbats av selektiv mutism som de blev nära vänner. Nu är de ett stöd för varandra i kampen för att ge sina döttrar Emma och Claudia den bästa hjälpen.

Dela
(0)

Kitt Nehag och Emma Henning

Kitt Nehag och Emma Henning.

Det var Kitt Nehags dotter Emma som först drabbades. Hon var fyra år då och hade kommit tillbaka till förskolan efter ett långt jullov. Den första veckan gick bra, men när Kitt hämtade sin dotter på måndagen den andra veckan berättade en av förskollärarna att Emma inte hade pratat på hela dagen. När hon varit tyst ytterligare ett par dagar frågade förskolläraren om hon fick koppla in en specialpedagog.

Annons

Kitt och hennes sambo Magnus tog gärna emot hjälp, de var förstås oroliga för Emma och undrade vad som kunde ha hänt. Men det extra stödet hjälpte inte, Emma fortsatte att vara tyst och de hittade ingen förklaring till det. Hemma pratade hon, till och med mer än vanligt.

Sökte hjälp
Kitt och Magnus googlade på Emmas symtom och upptäckte begreppet selektiv mutism.

– Det stämde precis in på Emmas beteende, säger Kitt. När Emma efter en månad fortfarande inte pratade på förskolan tog vi kontakt med BUP, men vi kände att vi inte fick särskilt bra hjälp av dem. Därför var det så skönt när vi första gången kom in till logopeden. Hon sa direkt till Emma att hon inte skulle försöka tvinga henne att prata och för första gången fick vi konkreta tips på vad vi kunde göra för att hjälpa henne.

Via sökning på internet fick Kitt och Magnus för första gången höra talas om en metod som kallas sliding in. Den bygger på KBT-principer (KBT = kognitiv beteendeterapi). Barnet får steg för steg träna på att prata med kamrater, skolpersonal eller andra viktiga personer.

– När Emma var fem år tog vi kontakt med en av hennes förskollärare som kom hem till oss. Vi jobbade med sliding in i fyra timmar. Sedan kunde Emma prata med sin förskollärare även på dagis. Ja, Emma pratade nästan ihjäl henne. Vi tog hem de andra förskollärarna också och för varje pass gick det fortare och fortare.

Kompisarna gick kurs
Den specialpedagog som förskolan tog in visste först inte mycket om selektiv mutism, men nu har hon läst in sig och blivit något av en expert.
Nu är Emma åtta år och hennes föräldrar har varit i skolan och skolat in hennes lärare, en fritidspedagog och alla hennes klasskamrater med sliding in-metoden.

– Den första tog jättelång tid och den sista tog en kvart, berättar Kitt. Numera kan det faktiskt gå bra även när Emma träffar nya människor om de tar det lugnt med henne och inte tränger sig på.

Ett annat sätt att stötta ett barn med selektiv mutism är att stärka barnets självkänsla i vardagen.

– Man ska uppmuntra i alla situationer som kräver mod, säger Kitt. Det kan handla om allt från att gå ut i mörkret till att hoppa från kanten av simbassängen. Och så ska man försöka få barnet att tänka att det handlar om något som är övergående. Många blir av med problemen under uppväxten, men för några följer de med upp i vuxen ålder.

Också tyst
Emma Hennings dotter Claudia hade precis fyllt 4 år när hon kom tillbaka till förskolan efter ett sommarlov som varit extra långt eftersom hennes mamma varit föräldraledig. I samband med dagisstarten fick Claudia också byta avdelning och hennes storebror hade slutat på förskolan för att börja i skolan. När det gått några dagar berättade personalen på förskolan att Claudia inte pratade när hon var där.

– Jag fick höra talas om Kitts dotter via en förälder i min sons klass, berättar Emma. Jag googlade på selektiv mutism och tyckte att det stämde väldigt bra på Claudias beteende. Hon slutade prata med fler och fler och efter två månader pratade hon bara med oss i familjen.

– Claudia mådde märkbart dåligt den första tiden. Jag såg till att ha mer tid vid dagislämningarna och jag tog reda på vilken fröken hon trivdes bäst med och såg till att hon fanns tillgänglig för Claudia. Personalen läste på och ändrade verksamheten så att den blev bättre för Claudia. Lekar där barnen jagade varandra eller någon blev utpekad togs bort och de jobbade mer med dans och musik. Vi föräldrar fick ett bra stöd från förskolan. Så småningom blev Claudia tryggare när hon var där, men hon pratade fortfarande inte.

Nästan ett år senare fick Claudia vattkoppor med hög feber och då slutade hon prata med alla, även familjen.

– Då kändes läget riktigt akut, säger Emma. Det var som om alla vägar framåt stängdes av. Men vid det laget hade vi fått kontakt med en logoped och där fick vi stöd.

Storebror hjälpte
Efter några veckor lyckades Claudias storebror få henne att börja säga ljud igen.

– Hon började prata en bokstav i taget och efter tre, fyra månader flöt pratet på som vanligt igen. Men hon pratade fortfarande bara hemma.
När Claudia börjar i förskoleklass blir det nya utmaningar.

– Hon kommer att få samma lärare som Kitts dotter har haft i två år och hon får flera kompisar med sig från dagis. Vi kommer att lägga upp en plan för hur hon ska kunna ta små steg framåt. Som förälder har man ett enormt ansvar. Man får själv vara experten eftersom varje barn är unikt och det är så få som har kunskap om det här området.

Det har inte varit lätt för föräldrarna att veta hur flickorna själva upplever sina svårigheter att tala, eftersom båda var så små när de drabbades. Kitt och Emma är överens om att det första halvåret var värst. Då märktes det på flickorna att de hade det jobbigt och att de inte mådde bra.

Rädd bli utanför
Kitt berättar att hennes största oro var att Emma skulle bli ensam när hon inte kunde prata, men hennes tystnad har inte alls lett till några problem med kompisar, och detsamma gäller för Claudia. De båda flickorna leker och skrattar precis som alla andra barn, den enda skillnaden är att de inte använder ord.

– Men visst finns det en oro för hur det kommer att bli i framtiden, säger Kitt. Förmodligen kommer det att bli större problem när hon blir äldre. Och selektiv mutism är något som kräver mycket resurser, men det är väldigt svårt att få den hjälp man behöver.

Både Kitt och Emma får uppleva hur det är att ha ett barn med en diagnos som är 
ganska okänd, såväl inom vården och skolan som bland allmänheten. De vill dela med sig av sina erfarenheter för att öka
kännedomen om selektiv mutism.

– Vi vill att det ska bli lika självklart att man blir förstådd om man säger att man har ett barn med selektiv mutism som det nu är när man säger att barnet har diabetes, säger Emma. Om du träffar ett barn med selektiv mutism ska du inte pressa barnet, men var inte rädd för att prata. Tänk bara ett extra varv och ställ inga frågor som kräver svar. Och glöm inte att barnet inte klarar av att fråga var toaletten finns eller be om hjälp med att knyta skorna.

 

Fakta om selektiv mutism

Selektiv mutism är en ångestproblematik som drabbar ungefär en procent av alla barn. Selektiv mutism, som ibland kallas ofrivillig tystnad, innebär att barnet pratar i vissa miljöer men är tyst i andra. Vanligen pratar barnet hemma men är tyst i förskolan/skolan. Barnet får en ofrivillig låsning som gör det omöjligt att prata.

Tillståndet debuterar vanligen före fem års ålder, ofta i samband med en stressfylld förändring i barnets liv, t ex att barnet byter förskolegrupp.
Selektiv mutism kan försvinna av sig själv men prognosen är bättre om man snabbt får hjälp.

Källa: Sahlgrenska sjukhuset

 

Läs mer: 

Mats sjukdom splittrade syskonen

En okänd donator räddade Mollys liv

Vår son såg ut som ett monster när han föddes

 

TEXT: Irene Svensson

FOTO: Staffan Björklund


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…