Annons

Annons

Vännens död fick Peter Lemarc att gå till läkaren i tid

Dela
(3)

Peter LeMarc var på väg hem i bilen från vännen och musikjournalisten Lennart Perssons begravning i Malmö när han bestämde sig.
Han skulle genomgå en fullständig läkarundersökning. Lennart hade väntat med att gå till läkare och när han väl kom i väg var det för sent att stoppa den galopperande cancern. Fyra månader senare var han död.
– Han var som jag, säger Peter i Hemmets Veckotidning nr 41. En sådan där som inte självklart går till en läkare så fort det är någonting…
Resultatet var ungefär vad han hade väntat sig: Peter var lite för fet, drack lite för mycket, behövde läsglasögon och snusade alldeles för mycket.
Men när han kom tillbaka efter en andra omgång tester talade läkaren om för honom att de upptäckt en tumör, en aggressiv cancer. Och den måste behandlas omedelbart.
– Jag blev vit i ansiktet och magen knöt ihop sig… Trots chocken lyckades jag köra hem. Jag körde aggressivt, i trans, du vet. Liksom: ”Flytta på dig!”
Så fort han kom hem berättade han för sin fru Monica och barnen hur det låg till.
– Vem skulle jag berätta det för om inte min familj…?

Annons

När han fick beskedet och insåg att han inte skulle klara av att genomföra en planerad turné skrev han ett öppet brev och berättade om cancern. Sen var det bara att stänga av telefonerna. Ändå ringde det journalister både till Monicas privata mobil och till hans mamma.

Det är snart 30 år sedan han gifte sig med Monica. I dag är hon terapeut, men under de första, fattiga åren som artist var hon sjuksköterska och jobbade nattvak för att få ekonomin att gå ihop för den unga familjen. Hon har alltid stått vid hans sida sedan hon såg honom första gången i publiken för Peter Fransson Band i Trollhättan.
Att de fortfarande är tillsammans efter snart 30 år är unikt i popvärlden.
– Jag har dessutom kunnat utforska ett långt förhållande i mina låtar. Hela dynamiken i ett förhållande som inte behövt starta och stanna och starta igen för att jag ger mig av och träffar en ny, ger mig av från det – och gör om samma misstag, och det tror jag är ovanligt.
Peters skivor bildar en sorts resa, med början i deras pyttelilla tvåa i Gröndal, som blir husvagnen på den vita plattan, och blöjbarn. Sedan utvecklas Peter och Monicas förhållande och förhållandet till barnen. Barnen blir tonåringar och på Kärlek i tystnadens tid har barnen flyttat hemifrån och Peter och Monica ska försöka hitta tillbaka till varandra, inte bara vara föräldrar 24 timmar om dygnet.
– Jag tror att ett långt förhållande måste grundas i en djup vänskap, och en djup vänskap får man bara genom en oerhört öppen och tät kommunikation där man håller jämna steg med varandra. Jag tycker om att prata, och jag tror att det är viktigt att vara varandras bästa vänner.

Hans texter är ofta väldigt självutlämnande. Den nya skivan handlar mycket om Peters tankar om vännen Lennarts bortgång, sin cancersjukdom, om skogspromenader och sömnlösa nätter.
– Inget hitmaterial precis, säger Peter och skrattar. Men jag gräver där jag står. Och nu är jag här: En 54-årig snubbe som drabbats av cancer, sett sina vänner dö och lider av sömnlöshet… Det handlar om förlust, inte bara av människor utan också av känslor och ting efter en sjukdom. Förlust, saknad, sorg – men också acceptans. I amerikanska filmer säger de ofta ”it’s gonna be alright!” – det blir bra – även om alla vet att det här inte alls kommer att bli bra! Mycket är en lögn, och det upptäcker man i den här åldern. Allting går inte alls att ställa till rätta och många dörrar är stängda. Jag kan aldrig bli stridspilot även om jag vill, och hur gärna jag än vill kommer jag aldrig att sitta här med Lennart igen och dricka ett glas vitt vin och spela gamla plattor…
– Det finns saker i livet man inte kan förändra, då får man försöka släppa taget och acceptera det. När någon nära dig dött kan du inte väcka den personen till liv igen och när du drabbats av en sjukdom som förändrat mycket av ditt liv kan du inte göra det ogjort!
I dag lever Peter ett lugnt och bra liv, säger han. Men han har tio år av cancerkontroller framför sig innan han blir friskförklarad, och varje gång det börjar närma sig tid för en ny kontroll blir han orolig.
– Jag har alltid haft känslorna utanpå kroppen, säger han. För att inte säga att jag varit smått neurotisk i olika situationer, och allt det där blev värre efter cancerbehandlingarna.
Ändå är han inte rädd för att dö.
– Jag är nog inte rädd för att dö, att försvinna och inte finnas mer. Jag är mer rädd för att det ska göra ont, och att jag ska gå en plågsam död till mötes. Och jag vill finnas vid liv för mina nära och käras skull. Det är klart jag vill. Och jag tycker faktiskt att de flesta dagar, om än inte alla, är det kul att leva!

Läs  hela artikeln i veckans nummer!

Foto: Scanpix


Läs mer om:

Dela
(3)


Annons

Senaste från Hemmets
ANNONSSAMARBETE MED MARABOU

Annons

Laddar nästa sida…