Annons

Annons

Utan Helena kunde jag och mitt ofödda barn ha dött

Efter fyra volter la sig bilen på taket mitt ute på åkern. När Helena sprang dit tänkte hon bara på att föraren måste ut innan bilen började brinna...

Dela
(0)

6
Visa bildspel

/
bilolycka
bilolycka
bilolycka
bilolycka
bilolycka
bilolycka
...
Visa mer

 

Det var få bilar på landsvägen under den ljumma augustikvällen. Katarina Karolko, 29, hade gjort kvällspasset i matbutiken i Önneköp och stannat till en stund hos några bekanta i byn. Hon visste att sambon Alex och sonen Oliver, 8 år, väntade på henne hemma, och därför hade hon skickat iväg ett sms i mobilen: ”Jag kör strax.”

Annons

Hon kunde känna babyn sparka i magen där hon satt bakom ratten och svängde ut på vägen mellan Hörby och Sjöbo. Om ett par månader skulle de bli fyra i familjen.

Plötsligt dök en röd, sportbilsliknande bil upp från ingenstans. Katarina såg i backspegeln hur föraren pressade på, gjorde sig redo för att köra om så fort den mötande traktorn framför dem passerat.

—Jag hann bara tänka att det här kommer inte att gå bra, han håller för hög fart. Sen började han köra om mig, men ångrade sig och svängde tillbaka igen. Men för tidigt, han körde rakt in i sidan på min bil. Jag tappade greppet i rullgruset vid sidan av vägen – och voltade handlöst ner i åkern.

—Jag bara skrek. Jag tänkte att nu dör vi både jag och babyn.

Polisen säger att Katarina voltade fyra varv med bilen ut i den skånska stubbåkern den kvällen. Men det har Katarina inget minne av. Det enda hon minns tydligt är att hon inte hade någon känsel i benen och att en kvinna med ljust, lockigt hår klappade henne på magen.

—Hon klappade och tröstade mig. Sa att allting kommer att bli bra!

Katarina kallar henne för ängel. För Helena Sjöberg drog henne ur bilvraket den där olyckskvällen. När de träffas igen, ett och ett halvt år efter olyckan, blir det ett nytt, känslosamt möte. Glädjen över att se lille Hugo, 1 år, blandas med rädslan för vad som kunde ha skett.

—Jag undrar hur det hade gått för mig om Helena inte reagerat. Nästa bil hade kanske bara kört förbi. Kanske hade ingen hittat mig förrän Alex börjat undra vart jag tog vägen och börjat leta efter mig, säger Katarina.

Hjälp mig!

Helena, hennes man Andreas och deras då 12-årige son Axel var på väg hem från motocrossträning när de såg den kraschade Golfen på åkern, stannade och sprang dit för att se om någon låg skadad i bilvraket.

—Jag ropade, frågade om någon var där. Då svarade en röst: ”Jag är här, hjälp mig!”

Helena befarade att bilen skulle börja brinna och försökte agera snabbt. Katarina fick själv loss bältet och föll ner i taket. Det gick inte att öppna dörren, därför fick Helena försiktigt lirka ut Katarina genom en inslagen fönsterruta. När hon fått ut henne kom nästa chock när hon såg att Katarina var gravid.

—Hon bad mig att inte lämna henne. Jag kände också att det var just det som var min viktigaste uppgift, att stanna där med henne. Katarina frågade flera gånger hur hennes ansikte såg ut, och jag kunde bara ärligt säga att hon såg jättefin ut. Hon hade spräckt läppen men annars såg hon relativt oskadd ut, med tanke på att hon voltat och slagit huvudet i taket, säger Helena.

Helena och Andreas stoppade andra bilister vid vägen för att se om de kunde hjälpa till. Ett par hade varit på Ikea och erbjöd sina nya filtar. En kille sökte i kontakterna i Katarinas mobil och ringde till mannen som stod under kontakten Älsklingen. Alex körde direkt till Skånes universitetssjukhus i Lund medan pappa Piotr körde ut till olycksplatsen.

Katarina hade ingen känsel i benen precis efter bilolyckan och trodde att hon blivit förlamad. I Lund kunde hon själv kliva av britsen med hjälp av sin pappa och Alex. Hon hade kraftiga smärtor i ryggen. Men mest orolig var hon förstås över barnet. Det var en livlig baby, men sen olyckan skedde hade det varit helt stilla i magen…

—Larmet kom till polisen 20.55. Två på natten fick vi äntligen komma till ultraljud, Alex och jag. Då såg de att Hugo levde och att allt såg ut att vara bra. Då vågade jag andas ut.

Funderade flera månader

Helena hade tagit bilder på bilvraket med sin mobil, eftersom hon anade att Katarina kanske behövde dem i samtalen med polisen och försäkringsbolaget. Bilderna skickade hon till Alex mejl. På något oförklarligt sätt glömde Katarina och Alex sen bort den kommunikation som de hade haft med Helena. Katarina gick i flera månader och funderade på vem Helena egentligen var och hur hon skulle få tag i henne.

—Jag ville bara ge henne en kram och berätta hur mycket hennes hjälp betytt för mig. När jag hittade hennes namn i polisrapporten började jag göra efterforskningar på nätet. Jag såg att hon jobbade på banken i Ystad och ringde dit. Det kändes jättenervöst. När Helena svarade frågade jag om hon mindes en olycka som skett på vägen mellan Hörby och Sjöbo i augusti. ”Är det du?” sa Helena. Sen började vi båda att gråta.

Dagen efter bestämde de sig för att träffas på Helenas kontor.

Katarina hade köpt med sig en lila orkidé, en liten skyddsängel och en ask choklad, eftersom hon sett på nätet att Helena fyllde år två dagar senare.

—Det var så fantastiskt att få se Hugo. Jag blev jätterörd av att få se honom. Jag hade tänkt mycket på dem, om Katarina alls fått behålla sin baby. Trots att vi bara mötts vid olyckan känner jag att vi har en sorts samhörighet efter den kvällen. Jag kände direkt igen hennes röst när hon ringde. Sedan är vi båda väldigt känslosamma, säger Helena.

Lämnad av pappan

I januari fyllde Hugo ett år. Han är lyckligt omedveten om den dramatik som utspelade sig när han låg i mammas mage och hur efterlängtad han var, på många plan. Katarina hade några tuffa år som ensam, ung mamma bakom sig när hon till sist hittade lyckan och kärleken. Den fanns närmare än hon trott…

—Jag var 21 år när jag fick Oliver. Allt hade varit jättebra i mitt och pappans förhållande, men när jag var gravid i andra månaden berättade han plötsligt att han inte var redo. Jag hade att välja mellan att göra abort eller behålla barnet och mista honom. För mig fanns det inget annat alternativ än att behålla mitt barn, och mamma och pappa stöttade mig. Jag flyttade hem till dem igen.

Katarinas föräldrar Grazyna och Piotr kom från Polen till Sverige på 80-talet och har bott i skånska Harlösa sen Katarina var fem år gammal. Hennes bästa kompis, Andreas Mårtensson, har sin pappa i samma by.

—När Oliver föddes bad jag Andreas att bli fadder. Och sen blev jag kär i Andreas lillebror. Jag har nog alltid haft ögon för Alex – han är jättesnygg och väldigt snäll – men han var ju fyra år yngre. Två veckor innan olyckan hade vi förlovat oss i Turkiet. Ibland kan jag tänka på hur hans liv hade sett ut om jag inte klarat mig. Tänk om vi mist Hugo. Eller om jag dött och Hugo klarat sig?

Olyckan blev en påminnelse om hur snabbt livet kan förändras.

—Jag funderar ofta på att vi ska vara så tacksamma för det lilla vi har. Det är nästan otäckt, men samma dag som olyckan skedde hade Alex skrivit ett mejl till sin chef och berättat att han skulle bli pappa. När chefen svarade skrev han, att tänk så livet kan förändras på ett litet ögonblick. Och på eftermiddagen hade Alex mamma kommit förbi med en förlovningspresent, ett hjärta och en ljushållare med texten: Njut varje minut.

Spårlöst borta

Olyckan skedde den 14 augusti. Den 5 december fick Katarina ett brev från polisen om att ärendet lagts ner. De hade inte lyckats spåra smitaren i den röda bilen.

—Jag blir förstås arg när jag tänker på det. Det hade inte läkt mina sår, men det hade känts mycket bättre om han inte hade smitit. Jag skulle önska att han åtminstone stannat, kollat hur jag mådde och bett om ursäkt. Var han påverkad? Och vem var han? Han såg ut att vara i trettioårsåldern. Han kan ju inte heller må bra av att ha smitit från en olycka?

Katarina har fortfarande ett stort behov av att prata om olyckan. Hon känner att Helena kan ge henne de pusselbitar som fattas i hennes eget minne.

—Fast jag tycker också att jag bara har osammanhängande minnen av isolerade händelser, som när vi lirkade ut henne ur bilen, att hon bad mig att inte lämna henne och att jag pratade med Katarinas pappa i telefon och försökte förklara var vi befann oss. Inte mycket av det som hände emellan – mer än att min fot somnade, säger Helena med ett skratt.

—Jag tänker att jag bara gjorde vad alla måste göra vid en olycka. Men det känns roligt och rörande att min insats var värd något, att det hade betydelse för Katarina.

 

Läs mer:

Utan Zlatan hade familjen brunnit inne

Reine var nära att dö i eldhavet

Tanja fick 16 000 volt genom kroppen

 

TEXT: Maria Svemark

FOTO: Pernilla Wästberg, Helena Sjööberg, privat


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…