Annons

Annons

Ulla vårdar sin man: Det var inte så här vi skulle ha det

Ulla sköter själv sin sjuke man hemma. Det tar mycket tid och kraft. Efter en hård kamp har hon fått 56 timmars avlösning i månaden av kommunen. – Vi är ju inte längre man och fru som förr och det är sorgligt. Han är mer som en mycket god vän som jag sköter om.

Annons
Anhörigvård: Ulla vårdar sin man.

– Jag har varit så ledsen, uppgiven och arg, säger Ulla, som fått kämpa hårt för att få avlösning från kommunen.

 

Läs mer: Experten – få inte dåligt samvete om du inte orkar

Ulla och Arne träffades på dans på Akademiska föreningen i Lund 1961. Hon var 18 och han 21.

—Det var inte pang och bom. Vi var kompisar först och så växte kärleken fram. Jag tyckte att Arne var rar, omtänksam och trevlig, berättar Ulla hemma i vardagsrummet.

Ett par steg bort ligger Arne och sover i en sjukhussäng. Han är svårt sjuk i alzheimer och Ulla är inte säker på att han längre känner igen henne. Han pratar knappt och har varit sängliggande i flera månader.

—Det känns så tragiskt. Det var ju inte så här vi skulle ha det på äldre dar, säger Ulla.

Tidigare levde de ett aktivt liv med många intressen.

—Vi köpte ett gammalt hus på landet som vi renoverade och byggde till. Arne tyckte om att arbeta i trädgården och var intresserad av gamla bilar. Vi gick på gammeldans och reste en del, berättar Ulla som också la mycket tid på att hjälpa sina föräldrar och svärföräldrar när de blev gamla och sjukliga.

Tidiga tecken

Att hon så småningom skulle bli mer sköterska än fru åt sin make anade förstås ingen av dem, även om det fanns tidiga tecken på demens redan när Arne var runt 60. Ulla fick höra att han varit inblandad i konflikter på jobbet och hamnat i bråk med chefen. Han tog ut stora summor pengar från deras gemensamma konto, tappade bort plånbok och nycklar vid flera tillfällen. Saker som de kommit överens om att Arne skulle göra hemma blev aldrig gjorda trots att Ulla tjatade.

—Jag blev arg och irriterad, jag förstod inte från början att det var en sjukdom.

Arne blev långsamt sämre. Han kunde inte längre köra bil, klarade inte att sköta sin ekonomi, gick vilse på stan och till slut hittade han inte ens hemma.

—När han fick diagnosen alzheimer hade han ingen sjukdomsinsikt. Han förstod inte att han var sjuk. Själv tyckte jag förstås att det var tragiskt men tänkte också att det här ska vi klara tillsammans, berättar Ulla som ville ta hand om sin man hemma.

Flyttade från huset

För några år sedan flyttade de från sitt hus till en lägenhet och sedan dess har Arne blivit allt sjukare. Olika fysiska sjukdomar har tillstött som proppar i benen, lungorna och flera inre organ. Grå starr har gjort att Arne bara har 20 procents syn. En influensa i våras försvagade honom ytterligare och sedan dess klarar Arne inte längre att ta sig ur sängen. Nu får han hjälp av hemtjänsten fem gånger per dygn.

—Det här har varit jobbiga år. Jag har varit uppgiven, ledsen och så arg att jag har slängt saker i golvet. Men det tjänar ingenting till att älta. Nu har jag lärt mig att leva med det här, säger Ulla.

Trots att det begränsar hennes liv och tar väldigt mycket tid vill Ulla fortsätta att vårda Arne hemma, fast både vårdpersonal och anhöriga har påpekat att det är dags för ett annat boende.

—Han har det bättre här än på något boende. Detta är det bästa både för honom och mig. Jag tycker att det känns bra att jag kan hjälpa honom och jag gör det helt frivilligt. Och det är faktiskt lätt att ta hand om Arne eftersom han inte är aggressiv, som en del dementa kan bli.

Arne har fortfarande god aptit och Ulla lägger en till två timmar vid varje måltid på att mata honom. Det blir stunder av närhet som hon upplever att Arne uppskattar, att han trots allt kan njuta av maten känns som en tröst.

—Visst saknar jag Arne som han var när han var frisk och allt vi hade kunnat göra tillsammans som att vara i vårt hus på landet. Vi är ju inte längre man och fru som förr och det är sorgligt. Han är mer som en mycket god vän som jag sköter om.

—Det är också en sorg att Arne inte längre kan vara en pappa för vår son, han tycker att det är väldigt jobbigt att se sin pappa så här och kommer inte hit så ofta, säger Ulla.

Egen tid

Ulla har fått kämpa hårt för att få avlösning från kommunen, från början fick hon 12 timmar i månaden och det har successivt utökats till 56 timmar i månaden då hon kan gå hemifrån. Då träffar hon vänner, tar promenader, går på teater eller bara njuter av att kunna handla i lugn och ro. Det betyder mycket och att just få egen tid gör att hon orkar både fysiskt och psykiskt.

—Jag tror att man klarar mer än man tror. Jag har pratat med en kurator tidigare, men jag känner inte att jag har något behov av det.

Ulla funderar på hur livet ska sluta för hennes man.

—Jag vet ju inte om han kommer att ligga här som ett kolli i flera år, men måtte han inte behöva det. Jag hoppas att han snart får somna in här hemma även om jag känner sorg vid tanken.

Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat. Bilden är arrangerad.

 

Läs mer: 

Marias mamma har alzheimer

Mia försöker vara positiv – trots sin dödliga sjukdom

Kristin blev vän med sin hemliga donator

 

TEXT: ANETTE BÜLOW

FOTO: SHUTTERSTOCK

 

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…