Annons

Annons

Trots sorgen måste jag vara stark för Ellens skull!

I Hemmets Veckotidning nr 43 berättar Björn Wikström om den fruktansvärda olyckan när han miste sin fru och nyfödda dotter, Ellen miste sin mamma och lillasyster.

Ljudet när bilen med våldsam kraft träffade trädet, skriken, explosionen och elden som obarmhärtigt utplånade allt.
De skräckfyllda bilderna kommer för alltid att vara fastetsade på Björns näthinna. På ett ögonblick utraderades halva hans familj och han stod ensam kvar med dottern Ellen som genom ett mirakel undgått att slukas av lågorna.
Lilla Saga, två veckor, och mamma Josefine omkom. Björn förlorade sin livskamrat som han träffade redan på dagis och Ellen sin älskade mamma.
Hur gör man för att orka leva vidare?
Björn hade två val – att gå under av sorg eller acceptera det ofattbara och gå vidare. För Ellens skull fanns bara en väg att gå.
Det finns ingen instruktionsbok som säger ”gör så här så blir allt bra”. För Björn har det viktigaste varit att våga prata om allt det hemska. Ingenting får sopas under mattan.
– Vi har pratat och pratat, gråtit och bråkat men framför allt kramats, säger Björn.
Lilla Ellen, som bara var fyra år när olyckan inträffade, har hunnit bli stora damen och pappa Björn har precis fyllt 36.
Efter olyckan levde de två i symbios med varandra.
– Vi pratade hela tiden och ventilerade allt som hänt. Jag har inte kommit med några förskönande omskrivningar när Ellen frågat och velat veta. Jag tror inte på att gå som katten kring het gröt. Verkligheten är som den är och det är den vi måste förhålla oss till, säger Björn men tillägger samtidigt att en stor del av sorgearbetet också innebar att ta ett steg tillbaka och tillåta sig att bara vara i nuet, sitta i soffan tillsammans med Ellen och bara mysa, titta på film, gå ut och äta på restaurang, shoppa loss och försöka ha roligt.
– Det handlar om överlevnadsstrategier. Vi kan aldrig få Saga och Josefin tillbaka. Men jag och Ellen måste leva vidare och vi har ju faktiskt haft turen att överleva. Det är Josefin och Saga det är synd om, som inte får vara med om allt detta.

Annons

Ellen, som hunnit fylla åtta år och börjat i andra klass, minns ingenting av olyckan. Det är pappa Björn som fått berätta vad som hände och om tiden efter.
Det enda som skvallrar om att hon varit med om en allvarlig olycka är de fint läkta brännskadorna på armar och delar av halsen. I tio veckor satt hon i rullstol. I dag skuttar hon runt och leker som vilken liten tös som helst.
Men visst saknar hon sin mamma.
– Ibland, mest när jag ska sova, men jag har ett foto av mamma ovanför min säng och om jag kollar på det jättemycket kan det kännas bra för jag vet att de finns kvar i mitt hjärta, säger Ellen och tittar på bilden där hon och mamma nojsar med varandra.

Att Björn och Ellen klarade sig med livet i behåll efter att deras bil, av oförklarlig anledning, gick av vägen vid Diö strax utanför Älmhult den där måndagen den 21 april 2008, får närmast betecknas som ett under.
Familjen hade varit på en släktträff i Växjö över helgen. På vägen hem stannade de hos en fotograf som skulle föreviga den lilla familjen innan de styrde kosan mot Kristianstad där de bodde. Det blev de sista bilderna på Josefin och Saga, men ett fint minne för Björn och Ellen.
– Jag minns att ratten inte svarade och i 90 kilometer i timmen åkte vi av vägen och kraschade rakt in i ett träd. Bilen vek sig runt trädet och vid den våldsamma kollisionen slets bränsleslangen av och antände troligtvis den upphettade katalysatorn. Plötsligt befann jag mig mitt i ett eldhav. Jag hörde Josefin skrika ”det brinner, det brinner”. Sedan tuppade hon av. Saga omkom direkt. Jag såg att det brann i Ellens kläder. Mitt enda fokus var att få ut henne, berättar Björn.

Men omtöcknad som han var, med brännskador och en bruten handled, kunde han inte begripa varför det var så svårt att få ut Ellen.
– Jag fattade inte att jag måste ta bort säkerhetsbältet. Jag slet och slet och till sist fick jag ut henne och la henne på marken och försökte kväva elden.
Björn minns exakt vad han tänkte när han satt där på gräset intill sin svårt skadade dotter.
– Jag insåg att det kvittar hur mycket jag skriker, sparkar eller slår, jag får ändå inte Josefin och Saga tillbaka. Från och med nu är det Ellen och jag och allt mitt fokus låg på att Ellen skulle bli bra.

På grund av de smärtsamma brännskadorna låg Ellen nersövd i två månader innan hon blev så pass bra att de så sakta kunde väcka henne.
Björn var med Ellen på sjukhuset hela tiden och han fick den tunga uppgiften att berätta att hennes mamma och lillasyster inte fanns mer.
– Det gick inte att linda in i bomull. Jag berättade precis som det var, säger Björn.
– Mitt hetaste tips till andra som hamnar i svår sorg är att inte blunda för verkligheten. Var ärlig och öppen med det som hänt, mot varandra, men också mot andra i omgivningen som gärna tassar omkring och inte vet hur de ska förhålla sig till att jag och Ellen förlorat dem som stod oss närmast.

Björn och Ellen ser till att ta vara på glädjen. Det skrattas mycket i det Wikströmska hemmet som utökats med Fia Persson och lille Ludvig som kom till världen efter det att bilderna till reportaget togs. Ellen har blivit stolt storasyster!

Men det var inte helt lätt för Fia att komma in i Björns och Ellens liv. De två var tajta som siamesiska tvillingar efter allt sorgearbete som svetsat dem samman.
– Jag märkte ju snabbt att det fanns oerhört starka band mellan Ellen och Björn. Jag är inte Ellens mamma och jag kommer aldrig att kunna ersätta hennes riktiga mamma, men ändå är jag tvungen att ikläda mig rollen som förälder, säger Fia.

Först nu, nästan två år efter att Fia kom in i Björns och Ellens liv, har den lilla familjen hittat rutiner som fungerar för alla. Björn, men också Ellen, kommer naturligtvis att vara färgade av den ofattbara sorg de delar, men de arbetar hårt för att inte fixera blicken i backspegeln.
Årsdagen av olyckan uppmärksammas naturligtvis, men det är inte sorg och nedstämdhet som präglar dagen.
– Nej, vi kallar den för överlevnadsdagen och firar med att äta prinsesstårta, säger Björn, som medger att han fått en annan syn på livet efter olyckan.
– Jag tar inget för givet längre. Jag är fokuserad på att leva här och nu. Det viktigaste är att vi har tak över huvudet, kläder på kroppen och att vi har varandra. Ingenting annat spelar roll, säger Björn.

Läs hela reportaget i veckans nummer!

Foto: Gugge Zelander

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…