Annons

Annons

Tove föddes som man

Efter många år av utredningar, operationer och förändring kan Tove äntligen leva vardagsliv igen. Som välkänd lokalpolitiker i Halmstad, sambo och pappa till Rasmus och Sara. - Det var en lång process att byta kön, där en del var att våga förstå och nästa att våga acceptera...

2
Visa bildspel

/
Tove Bergman
Tove Bergman
...
Visa mer

Att leva med en saknad efter något du inte kan sätta fingret på vad det är. Så beskriver Tove Bergman, 56, hur det var att växa upp som pojke – men med en förväntan att bli kvinna.

– Men haken var ju att så enkelt verkade det inte vara.

Annons

Efter nio år av utredningar, stora operationer och förändring har nu livet börjat gå sin gilla gång. Vardagliga förtretligheter och glädjeämnen kan ta över, all kraft behöver inte gå till att återhämta sig.

– Sett ur mitt perspektiv har jag inte bytt kön, jag är fortfarande jag. Däremot har jag fått bli en hel människa. Det är de runt mig som har behövt byta sitt sätt att se mig och hos vissa kommer det tyvärr aldrig att ske.

Tove markerar snabbt att hon inte kommer att säga så mycket om sina barn eller sin sambo. Hur de ser på vad som hänt får de berätta själva en gång. Om de vill.

– Men barnen kallar mig fortfarande pappa och det är upp till dem. Sara sa för ett tag sedan ”Min pappa, hon…” Då är du trygg.

Och på fars dag skrev Sara: ”Varje dag ger du mig styrkan till att vara den jag är oavsett vad andra tycker, inspirationen till att ge alla människor samma chans, förståelsen över att alla har samma värde oavsett vem de är och styrkan att stå upp för det jag tror på. Det är det som gör att du är lite bättre än andra pappor och det som har gjort mig till en lite bättre person än vad jag hade varit med en annan pappa.”

Som barn ville Tove inte bli vuxen.

– Nu förstår jag att det skrämde mig att växa upp till man. Under mina sena tonår väcktes många funderingar. Jag accepterade till slut den saknad och utanförkänsla jag kände som en del av mig utan att veta var den kom från. I mitten av 1970-talet fanns inte heller någon information om att det var möjligt att födas med en annan könsidentitet än ditt biologiska kön.

 

En lång process

Tove läste litteraturvetenskap, drömde om att bli författare och engagerade sig i miljöfrågor. På 1980-talet träffade Tove sin sambo och så småningom kom barnen Rasmus och Sara.

Livet rullade på. Det politiska engagemanget tog mycket tid och 1999–2002 var Tove kommunråd. Då som nu, säger hon, har hon varit en respekterad politiker. Samtidigt växte känslan att inte vara hemma i sig själv. Några tv-dokumentärer om personer som bytt kön la grunden för en långsamt framväxande insikt.

– Jag kände igen mig, men kunde inte precisera i vad. Det var en lång process, där en del var att våga förstå och nästa att våga acceptera. Jag diskuterade aldrig med någon annan utan funderade för mig själv. Men en mörk decembernatt 2003 vågade jag äntligen landa i insikten att jag visserligen biologiskt var man men samtidigt med en kvinnlig könsidentitet. Några dagar senare bokade jag tid på öppenvårdspsyk och fick remiss till ett specialteam i Lund, berättar Tove.

Att göra det var en stor lättnad. Samtidigt var hon livrädd. Vad skulle familjen säga när de fick veta? Skulle de finnas kvar hos henne? Jo, det gjorde de visade det sig.

– Ingen av dem tog avstånd från mig. Mina barn var i rätt ålder, 11 och 14. De var tillräckligt gamla för att förstå och tillräckligt unga för att inte tycka det var så märkvärdigt. Och jag lever fortfarande med min sambo.

Några månader senare spärrade många Halmstadsbor upp ögonen när de slog upp tidningen. En välkänd politiker berättade att han egentligen var hon. Reportaget var noga planerat och hade länge varit en väl bevarad hemlighet mellan reportern och Tove.

– Jag insåg att många skulle prata. Tanken att ge mig av, flytta någonstans och börja ett helt nytt liv utan att berätta hade väl föresvävat mig, men då hade det inte varit jag. Ur min synvinkel var det bästa i stället att nå så många som möjligt samtidigt och ge alla samma information.

Samma dag gick Tove till dottern Saras fjärdeklass, ställde sig framför barnen och berättade.

– Det gick väldigt bra och barnens frågor var rättframma. Någon undrade vilket omklädningsrum jag nu skulle använda.

 

Lämnade kommunpolitiken

Överlag säger Tove att hon mötts med förståelse och sympati, även om någon enstaka valde att lämna partiet. När hon första gången kom till fullmäktige klädd i kjol kom många fram med en kram i beredskap och ordföranden hälsade den nya Tove välkommen. Hon kände en glädje och förväntan.

– Men så började människor blanda ihop könsbytet med min roll som politiker. Jag lämnade kommunalfullmäktige våren 2006, fast besluten att aldrig återvända till politiken. En bidragande orsak var att jag hade börjat min hormonbehandling och var väldigt känslig och osäker. Jag valde att gå vidare med mitt liv och fokusera på att äntligen helt få växa upp.

För när hormonbehandlingen startade gick Tove in i en andra och långdragen pubertet. Känslorna blev starkare och pendlade mellan glädje, otålighet och bedrövelse. Omgivningen ställde sig oförstående inför 47-åringen som kunde börja fnittra hysteriskt vid matbordet.

– Jag låg ett par steg efter min dotter Saras pubertet, vilket faktiskt gav mig en större förståelse för vad hon gick igenom. Det gjorde mig nog till en bättre förälder, jag tog det mer avslappnat. Nu har jag landat i vuxenlivet, men känner fortfarande en annan närhet till unga människor.

 

Tillbaka i politiken

För sju år sedan gjorde Tove den operation som fysiskt gjorde henne till kvinna och gav henne ett nytt personnummer. Detta stora ingrepp följdes av ytterligare två operationer. Komplikationer tillstötte, så läkning och återhämtning tog nästan alla kraft under några år.

– Ja, det har varit många år med långa perioder av väntan. Väntan på utredning, väntan på tillstånd, väntan på operationer. Under tiden drog jag mig tillbaka och blev väldigt isolerad. Nu äntligen börjar jag landa i att leva i vardagen. Jag är tillbaka i politiken och blev vid årsskiftet ordförande för barn- och ungdomsnämnden.

Andras berättelser var en hjälp för Tove. Nu hoppas hon kunna vara en förebild i sin tur och har bland annat föreläst på gymnasiet.

– När jag läste skolans likabehandlingsplan stod det: ”Vi vill att alla känner sig positivt bekräftade och respekterade för den man är. ”Precis så. På så sätt kunde jag förklara varför jag exempelvis inte tycker det är okej när någon fortfarande säger ”han” om mig.

Och på en sista fråga om hon tog rätt beslut den där decembernatten svarar Tove:

– Grundfrågan handlar inte om att välja. Den handlar i stället om att få möjligheten att växa. Vi måste se varandra som de vi är och ge varandra utrymme. I dag lever jag äntligen ett helt liv.

 

Läs mer

Helena Bergström har ingen åldersnoja 

Sara lät tiggaren Felicia flytta in 

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet 

 

 

Av Marie Skoglund

Foto: Martin Lindeborg

Läs också:

Dela
(2)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…