Annons

Annons

Thordis konfronterade sin våldtäktsman – efter 17 år

Sexton år gammal våldtogs Thordis av pojkvännen Tom. Övergreppet blev början på en helvetesresa fylld av självskadebeteenden och självanklagelser. Sjutton år senare träffas offer och förövare på andra sidan jordklotet med en förhoppning om att resan ska bli slutet på mardrömmen som förgiftat deras liv under så många år.

Dela
(29)

Thordis-Elva

-Den första tiden efter övergreppet var fruktansvärt smärtsam, det var svårt att ta in att killen som jag gett mitt hjärta till hade våldtagit mig i min egen säng, säger Thordis Elva.

När Thordis Elva träffade den snygge australiska utbytesstudenten Tom Stranger var det kärlek vid första ögonkastet från båda sidor.

Där kunde sagan slutat lyckligt. Men så blev det inte.

Det som skulle bli ett underbart minne av den första stora tonårskärleken förvandlades i ett slag till något sjaskigt och smutsigt.

Annons

När Thordis en kväll blev berusad efter att ha druckit rom bar Tom hem henne. Senare den natten beslutade han sig för att våldta sin flickvän.

Gilla Hemmets på Facebook

I två timmar låg Thordis, som var oförmögen att kämpa emot, och räknade sekunder på väckarklockan på nattduksbordet för att överleva smärtan.

– Jag kommer alltid att veta att det går 7 200 sekunder på två timmar, säger hon.

Detta är den sanna, men samtidigt närmast osannolika, berättelsen om ett offer och hennes förövare som gemensamt bestämmer sig för att mötas för att en gång för alla göra upp med sitt mörka förflutna som de på var sitt håll gjort allt för att förtränga. Förhoppningen är att de ska komma ut på andra sidan som helare människor.

Tog på sig skulden

Vi träffar isländskan Thordis Elva, 36 år, som i dag bor med sin man Vidir och sjuårige sonen Haflidi Freyr i Stockholm. Tom, 38 – som i dag är gift och bor i Sydney i Aust
ralien – medverkar via Skype.

I dagarna utkommer deras bok På andra sidan förlåtelsen – en sann historia.

Där berättar de uppriktigt och utan att väja en millimeter för obehagliga sanningar om hur deras liv påverkats av det största av alla svek.

Med hjälp av sprit och självsvält blev Thordis, som en konsekvens av övergreppet, alltmer självdestruktiv. Hon såg till att alltid vara på språng och tillät sig aldrig att vila och reflektera. Allt för att distansera sig från det hemska.

Hennes värld kantades av självförebråelser och hon la länge skulden på sig själv. ”Om jag inte haft en så kort kjol, inte druckit så mycket eller varit så glad kanske det aldrig hade skett.”

– Den första tiden efter övergreppet var fruktansvärt smärtsam och jag hade svårt att ta in att killen som jag gett mitt hjärta och trott blint på faktiskt hade våldtagit mig i min egen säng. Det hängde inte ihop med min bild av sexuellt våld och jag förnekade länge att 
det hade hänt, säger Thordis som parallellt fortsatte att spela rollen som duktig flicka.

Levde i förnekelse

Det var så omgivningen alltid hade uppfattat henne och hon tillät ingen att få tillträde till sitt såriga inre där hon stängt in all ilska och sorg.

– Genom att ständigt överglänsa mig själv kunde jag tillåta mig att leva ett dubbelliv. Ingen skulle misstänka att en person som det gick så bra för kunde vara så trasig på in
sidan. Det var ett sätt att slippa göra upp med mitt förflutna.

Tom reste kort efter våldtäkten tillbaka till Australien. Han levde länge i total förnekelse för att slippa konfronteras med det oförlåtliga han utsatt Thordis för den där tisdagsnatten den 17 december 1996 då han bar henne hem efter juldiskot och där i flickrummet utnyttjade hennes hjälplösa tillstånd av det enkla skälet att han tyckte att han hade rätt till sex.

Tom-Stranger

Tom Stranger har arbetat som ungdomsledare, men är idag utbildad landskapsarkitekt. Bor i Sydney i Australien med sin fru.

På var sin sida av jorden levde så två tilltufsade individer oförmögna att gå vidare i sina liv till följd av övergreppet.

Det skulle gå nio år innan Thordis spontant satte sig ner och skrev ett mejl till Tom där hon berättade hur våldtäkten hade påverkat hennes liv.

– Jag hade anklagat mig själv så länge för det som hände att nu fick det vara nog. Det som kom ut var smärtsamma sanningar som jag haft inom mig så länge att mejlet blev som ett mentalt reningsbad. Det kändes viktigt att klargöra att ansvaret för ett sexuellt övergrepp alltid ligger hos förövaren, aldrig hos offret.

Hon hade inte så stora förväntningar på att Tom skulle svara och om det kom ett svarsmejl beredde hon sig på att han skulle ta 
avstånd från sina handlingar och i värsta fall kalla henne för en lögnare.

Men svaret som landade i hennes mejlkorg den 21 maj 2005 överraskade henne.

Han skrev:

”Thordis, när jag såg ditt namn i mejl-
korgen fick jag kalla kårar längs ryggraden. Utan att på minsta sätt söka ditt medlidande vill jag ändå berätta att 
de händelser och känslor som jag var 
delaktig i och upplevde på Island har 
spelats upp i mitt huvud många gånger. 
De blixtrar till framför ögonen, levande och exakta, och sedan – strax efter förnekandet och de positiva tankarna för att stärka mig själv – kommer frågan: ”Vem är jag?”
Det är ett mörkt minne. Jag har försökt förtränga det. Vad jag än kan göra eller erbjuda dig gör jag det gärna. Frågan är vad vi gör nu. Det får du bestämma.”

– Jag har fortfarande svårt att sätta ord på mina känslor när det gick upp för mig vad jag utsatt Thordis för. Det var svårt att ta in att jag gjort något så fruktansvärt som hade traumatiserat henne så, inflikar Tom och erkänner att tanken att kontakta Thordis aldrig före
svävat honom.

– Det var väldigt svårt att erkänna att jag var en förövare, och det var inte förrän Thordis kontaktade mig som jag tvingades ta ansvar för mina handlingar.

Detta blev inledningen till åtta års mejlväxling där Thordis skoningslöst invigde Tom i hur våldtäkten kommit att påverka hennes liv. De hårda men brutalt sanna orden hjälpte Tom att förstå konsekvenserna av sina handlingar och ta ansvar för dem.

Efter år av mejlväxling kände Thordis att det var dags att ta samtalet till en ny nivå och hon föreslog att de skulle ses.

– Jag kände att jag var tvungen att möta Tom ansikte mot ansikte. Det skulle vara det mest ärliga sättet att avsluta ett mörkt kapitel i mitt liv, men även i hans.

Tom var inte riktigt lika såld på idén. De åtta åren av mejlkonversation beskriver han som viktiga men också tuffa eftersom de blev en ständig påminnelse om ett förflutet han gjort allt för att glömma.

– Jag kände mig mer tveksam. Vi hade mejlat i åtta år och jag tyckte att vi gått igenom och dissekerat allt i detalj. Samtidigt kände jag att det var rätt mot Thordis så att hon kunde gå vidare med sitt liv, men även viktigt för mig själv, säger Tom och betonar att det inte handlade om en uppoffring. Efter att ha funderat kom även han fram till att det nog var en bra idé att träffas ansikte mot ansikte.

De bestämde sig för att mötas halvvägs – i Kapstaden som ligger mitt emellan Island och Australien.

Våren 2013 lämnade Thordis sin blivande man Vidir och deras då treårige son för att fara i väg till andra sidan jordklotet.

–Det var naturligtvis inte enkelt för Vidir men han stöttade mig helhjärtat, och även resten av familjen förstod varför jag måste åka.

Det förflutna kom i kapp

I Sydney satte sig en nervös Tom på planet som skulle ta honom till Kapstaden där kvinnan han skadat mer än han velat inse skulle möta upp.

Båda hann ångra sitt beslut att ses både en och två gånger under resans gång.

– Det var extremt nervöst, och när jag fick syn på Tom kom hela mitt förflutna i kapp mig inom loppet av en sekund. Det var överväldigande, säger Thordis.

Tom vittnar om samma känslor.

Det skulle ta flera dagar innan de kände sig mogna att närma sig pudelns kärna, den egentliga anledningen till att de befann sig tillsammans i Kapstaden: övergreppet Tom utsatt Thordis för.

– För mig var det viktigt att träffa Tom för att med egna ögon konstatera att han faktiskt inte var ett monster utan en människa av kött och blod. När vi talar om förövare sätter vi gärna etiketter som monster och galning på dem, när det faktiskt kan vara din egen pojkvän som tar sig rätten att förgripa sig på dig.

Efterhand släppte spänningarna, mycket tack vare att de kunde lätta upp samtalet ibland.

–Jag tror inte att jag hade klarat allt lika bra om konversationen varit tårdrypande rakt igenom. Vi skämtade så klart aldrig om själva våldet, men humorn var ändå helande och nödvändigt för att föra diskussionen framåt.

Tom påpekar att det var viktigt att han till fullo förstod vad våldtäkten hade inneburit för Thordis.

–Jag ville inte att det skulle finnas några lösa trådar. Allt skulle upp på bordet.

Samtalen präglades av en skrämmande ärlighet kombinerat med humor.

Men det fanns stunder då det kändes som om de trampade runt i en sumpmark – ett steg fram och två steg bak.

– Ibland förstod vi inte varandra och tanken på att vi skulle uppnå en ömsesidig förståelse kändes ibland utsiktslös, säger Thordis, och Tom nickar instämmande.

Men det visade sig att mötet i Kapstaden blev nyckeln till den försoning de båda så innerligt önskat sig men aldrig riktigt vågat tro på.

För Thordis var det betydelsefullt att höra Tom säga den förlösande meningen: ”Förlåt Thordis, ansvaret för våldtäkten är mitt och enbart mitt.”

– Det var väldigt viktigt att få det sagt. Orden hade legat i luften hela veckan, säger Tom.

Även om det gjorde mer ont än det var befriande att höra Toms förlåt från djupet av sitt hjärta var det nödvändigt att ansvaret för våldtäkten hamnade på rätt ställe.

– Och det var hos Tom, inte hos mig, säger Thordis. Att veta att han bär skulden för det övergrepp han utsatte mig för har hela tiden varit nyckelfrågan, och hans villighet att stå för det han gjort har verkligen hjälpt mig att gå vidare i livet.

Även om Tom aldrig kommer bli kvitt skulden var det en befrielse att erkänna sitt brott för Thordis.

– I dag anklagar jag inte mig själv längre. Skam är kontraproduktivt. Jag har slutit fred med mitt förflutna och kommit fram till att jag är värd att älska.

Ut på andra sidan

Som en röd tråd genom alla kapitel i boken nämns stenen som Thordis fick av Tom när de möttes på Island. Att göra sig av med den blev en viktig symbolhandling för Thordis.

Thordis-Elva-bok

Den nyutkomna boken är ett unikt samarbete mellan offer och förövare.

– En sten är per definition en börda och när den försvann kändes det som att en tyngd föll av mina axlar och jag fick lättare att andas.

Efter nästan 17 år hade de äntligen nått vägs ände och det var dags att ta farväl.

– Men det innebär inte ”case is closed”, påpekar Thordis.

– Du kan aldrig glömma det förtroendesvek som en våldtäkt innebär. Det lever med dig hela livet. Skillnaden i dag är att jag tack vare vårt gemensamma arbete kommit ut på andra sidan.

På skärmen nickar Tom instämmande men tillägger:

– Det jag utsatt Thordis för kommer alltid att sitta kvar som en tagg i mitt bröst.

Boken är ett unikt samarbete mellan offret och förövaren där båda är besjälade av att ge röst åt de miljontals kvinnor världen över som våldtas dagligen men som inte har samma möjlighet att höja sina röster, och männen som borde ta ansvar för sina handlingar för att bryta våldets onda cirkel.

 

Thordis och Tom har föreläst tillsammans om sexuellt våld i relationer. Här kan du se deras föredrag!

 

Läs mer: 

Desirée vågade inte berätta om övergreppen

Ayse sextrakasserades i 20 år

Elaine Eksvärd vill inte vara tyst längre

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Stefan Nilsson

 


Läs mer om:

Dela
(29)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…