Annons

Annons

Tack vare Stellan vågar jag tro på kärleken igen

Dela
(0)

Lotta och Stellan

Lotta tvekade länge innan hon vågade satsa på ett liv med ungdomskärleken Stellan.

 

 

Under fyra år misshandlades Lotta av sin sambo. En kväll drog pojkvännen ut henne på balkongen och hotade med att kasta ner henne från femte våningen. Sönderslagen och vettskrämd flydde Lotta – och tog så småningom kontakt med sin ungdomskärlek Stellan…

Annons

Det är lika bra att jag dör, tänkte jag. Då kan han inte göra mig något ont längre
Trots att jag låg där sönderslagen ville jag inte lämna honom
Stellan har verkligen hjälpt mig, jag var ett vrak när vi blev tillsammans
Det har gått sju år sedan Lotta Otterdahl sprang för sitt liv. Sju år sedan hon flydde från sin sambo som misshandlat henne i fyra år. Misshandeln som till slut gick så långt att Lotta inte ens blev rädd när sambon pressade en gungstolsmed över hennes hals.
– Jag tänkte bara: Det är lika bra att jag dör. Då kan han inte göra mig något ont längre. Men samtidigt tänkte jag: Ska han döda mig så ska han möta min blick. Och förmodligen var min blick helt lugn, för han tittade bort och lyfte bort gungstolsmeden.
Lotta pausar, söker efter orden. Hon har svårt att förstå hur hon – den starka, självständiga Lotta med åsikter om allt, Lotta – trebarnsmamman som levt i ett bra äktenskap i över tjugo år, kunde dras in i en destruktiv karusell där hon till slut såg döden som sin befriare.
– Det var som att det inte var jag, som att inget var på riktigt, som att det var en fruktansvärd mardröm, som en film om helvetet, säger Lotta.
Hon tittar varmt mot mannen som i dag finns bredvid henne. Stellan, hennes ungdomskärlek som nu i sena medelåldern har fått henne att tro på sig själv, att tro på kärleken igen och att våga lita på att en kärleksrelation kan vara respektfull och god.
– Stellan har verkligen hjälpt mig, jag var ett vrak när vi blev tillsammans. Att han bara orkade stå ut med mig! Jag var verkligen inte mig själv, säger Lotta.
Stellan nickar. Nu känner han igen sin Lotta. Hon – den glada och livsstarka. Inte den där skuggan av Lotta som han blev uppringd av vid 23-tiden den där vardagskvällen. Ungdomskärleken Lotta som han inte hade träffat på många år fanns plötsligt där i luren och bad honom med desperat röst att hämta henne med bil, sa att hennes liv blivit lite rörigt.
– Jag körde de där tolv milen och mötte Lotta som berättade att hennes sambo tagit strypgrepp på henne och att hon behövde komma bort. Men sedan viftade hon bort det, sa att det inte var så farligt. Så gick hon tillbaka till honom. Jag minns fortfarande hennes blick – tom och livlös. Det gjorde så ont i mig.
Förändrades
Lotta berättar hur allt startade. Hon var 42 år, mitt i livet och nyskild. Lite vilsen, lite sårad och lite ömhetstörstande. Lotta träffade honom på en chatt, mannen som skulle dränera hennes livslust fullständigt. De bestämde sig för att ta en fika.
– Det var så otroligt trevligt, han bekräftade mig, lyssnade på mig när jag pratade om mitt äktenskap som gått i kras och sa kloka saker. Han var så förstående, säger Lotta.
De började träffas alltmer. Lotta söker orden. Nej, kär var hon inte, det här var något helt annat. Passion? Ja, absolut. Besinningslös förälskelse? Ja, nästan förhäxande.
– Det var som ett behov att få vara med honom hela tiden. När jag inte var med honom fick jag en sådan obeskrivlig ångest. Det var som att han fanns inne i mitt huvud, inne i mina tankar.
Efter bara några månader flyttade Lotta in till honom. Ena stunden var allt fantastiskt – ljus i levande kandelabrar, varma bad och vackra ord. Andra stunden ett helvete. Det kunde räcka med att Lotta tappade ett bestick i golvet: Du är ju så klumpig, värdelös! Och: Så typiskt dig att inte ens kunde hålla i ett bestick!
Lotta blev nervös och orolig, gjorde allt för att inte göra honom arg. Redan på morgonen när hon skulle klä på sig kom rädslan.
– Han kunde säga att jag var ful i ett par byxor och när jag sedan bytte till ett par andra och fick någon uppskattande blick när vi gick på stan ändrade han sig och sa att jag klädde mig som ett luder, att jag var äcklig.
Så Lotta, som alltid tyckt om att göra sig fin, började klä sig i tjocka tröjor och pösiga byxor. Hela hon förändrades, hon tänkte andra tankar, slutade göra det hon tyckte om och slutade träffa vänner, barn och de älskade barnbarnen.
– Båda mina döttrar fick sina första barn under den här perioden. Det gör fortfarande allra mest ont, att jag inte kunde vara ett stöd för dem. Men jag orkade inte. Min pojkvän blev så arg och så svartsjuk när jag var med andra.
Fasaden sprack
Misshandeln fortsatte. Lotta sjönk djupare ner i isoleringen och förutom natten när hon desperat ringde till Stellan och bad om hjälp så pratade hon inte med någon. Skammen var för stor, liksom rädslan för sambon.
– Efter det där mötet med Stellan raderade jag honom ur min telefon, för att jag inte skulle frestas att ringa honom igen, säger Lotta.
Men så kom den natten när hon, likt ett djur, gick på ren överlevnadsinstinkt. Lite tidigare på kvällen hade hon och sambon varit bortbjudna till ett par vänner och där hade Lottas pojkvän för första gången visat lite av all den aggressivitet som var Lottas vardag.
– I vanliga fall var han ju så charmig utåt, ingen kunde förstå hur han var hemma. Men nu sprack fasaden och han började slå mannen där. Jag skämdes som en hund, vi åkte snabbt hem och där började han slå mig.
Efter en evighetslång misshandel drog pojkvännen ut Lotta på balkongen och hotade med att kasta ner henne från femte våningen.
– Då insåg jag att han skulle döda mig. Det gav mig något slags kraft, och så tänkte jag att jag kanske kunde åka till våra vänner, de hade ju faktiskt sett hur han var. Kanske skulle de tro mig… Så jag sprang ut, i trosa och linne, och ringde dem. Sedan tog jag en taxi.
Så började det andra livet. Polisen kom, sa att hon skulle anmäla. Lotta vägrade. Men polisen sa att skadorna var så allvarliga att Lotta inte behövde anmäla, det skulle polisen ändå göra. Det här var straffbart.
– Hela tiden snurrade det i mitt huvud av alla dessa främmande ord: Misshandel, straffbart? Är det verkligen jag som är med om detta? säger Lotta.
Polisen sa åt henne att ringa en av sina döttrar, som kom till sjukhuset. Läkaren pratade med dottern och sa att hon måste få sin mamma att bryta kontakten med pojkvännen. ”Nästa gång kommer vi att få in henne i liksäck.” I sin förtvivlan ställde dottern ett ultimatum: Lämna mannen, annars mister du mig.
– Jag tänkte: Jag kan ju följa med min dotter nu. Men sedan, när allt lugnat ner sig, åker jag tillbaka till min sambo…
– Trots att jag låg där sönderslagen och skärrad ville jag inte lämna honom!
Kämpade emot
Men det gjorde hon. Det blev domstol och fällande dom. Samtidigt började Lottas eget liv växa fram. Hon hade bestämt sig för att hon ville ringa Stellan, be om ursäkt för det där nattliga samtalet. De tog en fika, och sedan blev det fler. De följdes av mysiga middagar och en hel del promenader.
– Efter ett tag började jag förstå att det var mer än vänskap. Jag var ju kär i honom, säger Lotta och spricker upp i ett leende.
Men det var också en skrämmande insikt. Skulle hon orka med ett förhållande? Att visa sig sårbar och vara beroende av en annan person igen. Lotta darrade och tvekade, men hon kunde inte låta bli. Stellan var ju världens finaste.
– Jag var ganska taskig mot honom i början. Det var inte lätt för mig, instinktivt försökte jag skydda mig genom att visa upp motsägelsefulla signaler. Han jobbade deltid som brandman och hade jouren vissa helger så jag sa att vi kunde ses då, på hans jourhelger. Jag försökte visa mig ointresserad.
Stellan ler och flikar in.
– Vi var ju tillsammans när vi var unga, och så gjorde jag slut. Det har jag ångrat sedan dess. Under alla år har jag tänkt att skulle jag bara få en andra chans skulle jag göra allt för att få henne tillbaka. Nu behövde Lotta få tid, och frihet. Det fick hon så gärna. Hon är värd all väntan.
Lotta fortsatte att vara motsträvig. Hon var ute och dansade, oftare och oftare – tills hon en dag bara stannade upp, mitt på gatan, på väg ut till ännu en danskväll. Och ringde Stellan.
– Jag kommer hem nu, det får vara nog med den här flykten. Jag vill ju vara tillsammans med dig, sa jag, berättar Lotta.
Väntan och alla hennes försök att stå emot var över. Förbi.
Och så är det nu, de lever ett liv tillsammans, ett fint liv. Men Stellan har fått anpassa sig och gå försiktigt fram med sitt livs stora kärlek.
– Han får exempelvis aldrig lägga armen om min nacke så där plötsligt, då blir jag livrädd. Och så måste han tänka på tonfallet. Säger han något bara lite så där hårt är det som om avgrunden öppnar sig och all tillit bara rinner ut. Men då försöker jag tala förnuftigt med mig själv, säga att det är en ny tid nu och att det inte är någon fara. Då går det över, säger Lotta.

Lotta Otterdahl
Ålder: 52 år.
Familj: Maken Stellan, 3 barn, 1 bonusbarn, 7 barnbarn, mamma, pappa och syster.
Bor: Osby.
Yrke: Verksamhetschef på Frida Kvinnojour.

AV HANNA NOLIN
FOTO: JAKOB HYDÉN SAMT PRIVAT

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…