Annons

Annons

Tack vare mina kompisar kan jag äntligen gå!

Mamma Anna blev utom sig av oro när Alek ringde och grät. Men så småningom förstod hon att något fantastiskt hade hänt! Aleks kompisar i klass 4B på Vitalisskolan i Trosa hade bestämt sig för att samla in pengarna som krävdes för att han skulle kunna opereras och få ett nytt liv…

Annons

Dagen innan Aleks ettårsdag fick mamma Anna, 39, och pappa Phil Poulten, 36, beskedet att deras son led av den obotliga neurologiska skadan cerebral pares, CP. Han skulle aldrig kunna äta, prata eller gå.
– Det var som om livet avstannade, världen bara rasade samman, säger Anna.
I dag, ett knappt decennium senare, är Alek en glad, smart, verbal och lite lillgammal kille på nio år. Sedan en kort tid tillbaka kan han stå på sina ben av egen kraft.
– Titta, säger han stolt och reser sig upp. Jag har aldrig kunnat stå och balansera eller kasta boll med mamma. Nu kan jag det!
Han strålar av lycka och familjens senaste medlem, den lille chihuahuavalpen Sonic, hoppar runt likt en duracellkanin pockandes på uppmärksamhet.
När Alek Poultens klasskamrater i Vitalisskolan i Trosa fick höra att det fanns en doktor på andra sidan Atlanten som kunde hjälpa deras kompis att bli kvitt sina spasmer i benen bestämde de sig för att omedelbart dra i gång en insamling. Resan, uppehälle och operation skulle kosta en halv miljon kronor, pengar som Försäkringskassan i Sverige inte ville stå för. Men de målmedvetna fjärdeklassarna tvekade inte. Det var klart att Alek och hans familj skulle åka!
Alek ryser av välbehag när han berättar om morgonen då klasskompisarna mangrant ställde sig upp och svor att de skulle se till att fixa fram pengarna så att Alek fick råd att operera sina ben.
– Jag blev så rörd, jag ringde mamma och bara grät. Jag var så lycklig, säger Alek och tittar länge på mig. Som för att förvissa sig om att jag verkligen ska förstå hur mycket hans kamrater betyder för honom.
När Anna fick samtalet från sin gråtande son var hennes första tanke att något förfärligt inträffat.
– När jag hörde hur ledsen Alek var började hjärtat bulta av oro. Först kunde Alek inte få fram ett ord men till slut sa han att det mest fantastiska hade hänt – att alla hans klasskompisar hade ställt sig upp och sagt att de ville hjälpa honom.

Släkten bidrog också
En febril aktivitet utbröt i ”världens ände” – Trosa. Kompisarna knackade dörr hos ortens företagare, arrangerade ett isdisco och mammor och pappor, mor- och farföräldrar bakade så det stor härliga till. Bröd, rulltårtor, kanelbullar, vaniljdrömmar, hallongrottor och lotter såldes till Trosaborna som gick man ur huse för att hjälpa till.
Samtidigt anordnade Aleks släkt i England en välgörenhetsgala som gav välbehövligt klirr i kassan.
– Vi har fått mycket stöd från England och inte minst från Aleks släkt där, säger Anna.
Aleks dröm om att kunna gå fick eko i hela Sverige och efter ett inslag i ”Landet Runt” började små och stora summor strömma in till den engelska välgörenhetsorganisationen Tree of hope, som förvaltade de insamlade pengarna varav barnen lyckats skrapa ihop inte mindre än hälften genom sitt engagemang.
Hemma i villan, som ligger i ett idylliskt bostadsområde omgärdad av skog och gröna gräsmattor, visste glädjen inga gränser när beskedet kom om att de insamlade pengarna, över en halv miljon kronor, skulle räcka. Och inte bara till resa, uppehälle för hela familjen, två operationer och en del av rehabiliteringen utan även för det obligatoriska återbesöket om ett år.
– Alltså, jag har världens schystaste kompisar. Jag kan nog inte ha en bättre klass än 4B i Vitalisskolan, det är helt otroligt vad de har gjort och att de lyckades samla ihop så mycket pengar. Det känns helt magiskt, säger Alek och ögonen glittrar.
Invid husfasaden står rullstolen och Aleks cykel, en gul trehjuling. Rullstolen använder han numera bara vid längre utflykter och käpparna med fyra ”klor” har bytts ut mot vanliga käppar. Alek är ivrig att få visa hur bra han går nu när spasticiteten i benen försvunnit.
Han använder sin rollator för att träna upp muskulaturen och hållningen och Anna berättar att han tidigare brukade slita ut ett par skor varannan vecka på grund av att benmusklerna var så svaga att han släpade fötterna i marken. Men från att ha varit dömd till att leva ett liv mer eller mindre orörlig kan Alek i dag gå 50 steg på egen hand utan stöd.
– Det känns nästan overkligt, säger Anna lyckligt.
Växte tre centimeter direkt
Alek är nyligen hemkommen efter operationerna på St Louis barnsjukhus i USA där läkaren T S Park, som är nestorn inom SDR-kirurgin i världen (se fakta), först skurit av nervtrådar i en kota i Aleks ryggrad som fick spasticiteten i benen att försvinna för gott. Sedan förlängde doktor Dobbs musklerna i benen.
På bara några timmar sköt Alek i höjden, från 131 till 134 centimeter.
Operationerna har gått över förväntan och doktor Park hyser inga tvivel om att Alek kommer att klara sig galant i livet.
– Prognosen är att han ska klara av att gå helt obehindrat på alla typer av underlag och bara behöva använda en käpp längre sträckor, säger Anna.
– Det har bara gått sju veckor sedan operationerna och jag kan redan allt det här, säger Alek och pinnar snabbt i väg.
När Alek springer i väg med sin rollator tittar mamma och pappa efter honom, dels för att se att allt går bra, han är fortfarande svag i sina muskler, men framför allt för att försöka förstå det ofattbara att deras son på relativt kort tid blivit så bra.
– Spasticiteten som utmärker sjukdomen cerebral pares är helt borta och att Alek redan kan stå själv och dessutom kasta boll till mig är helt ofattbart. Det hade vi inte räknat med att han skulle kunna förrän om tidigast ett år. Man får nypa sig i armen för att fatta att det är sant. Det är som julafton varje dag, säger Anna lyckligt.
Före operationen satt Alek mest inne. Han orkade inte hänga med i kompisarnas tempo.
– Jag tyckte det var kämpigt bara att ta mig ut, berättar Alek.
Men den tiden tillhör det förgångna. Nu hänger han mycket mer med kompisarna.
– Det känns som att jag har fått helt nya ben, säger Alek och ansiktet spricker upp i ännu ett lyckligt leende.
På svaret vad som är hans högsta dröm kommer svaret blixtsnabbt och tvärsäkert.
– Jag vill kunna spela fotboll med mina kompisar!
Att han ska nå målet och likt sin idol, Lionel Messi, kunna göra makalösa dribblingar och sätta bollen i krysset råder det inget tvivel om. Alek är en kämpe av det rätta virket.
– Jag har väldigt mycket fighting spirit i mig, säger den lille engelsmannen som kom till Sverige med mamma, pappa och lillasyster Alva för bara fyra år sedan men redan pratar oklanderlig svenska.
Anna betonar att det fortfarande återstår mycket träning för att bygga upp musklerna i benen.
– Vi kommer att fortsätta att åka till England där det finns bättre möjligheter till intensivträning än i Sverige, säger Anna som är utbildad nagelteknolog, ett yrke som legat i träda sedan Alek fick sin diagnos och all tid fått koncentreras till sonens rehabilitering.
Självklart har Aleks sjukdom påverkat hela familjen. På gott och ont.
– Som familj har vi svetsats samman och vi gör alltid allting tillsammans, men visst har det varit kämpigt också. Vi har aldrig kunnat göra något impulsivt. Alla resor och utflykter måste planeras i detalj, säger Phil som till vardags arbetar som informationskonsult.
Semester är ett lyxprojekt som de aldrig haft råd att unna sig. Fast de klagar inte.
– Men visst hade det varit härligt att resa bort ett par veckor hela familjen och bara kunna ligga och slappa på en strand, men den dagen kommer, säger Anna tvärsäkert.
På frågan om vad Alek vill syssla med när han blir stor blir svaret författare.
– Jag ska skriva en bok om mitt liv, säger han och sätter sig ner tillsammans med mamma, pappa, Alva och Sonic.

Fotnot: Insamlingen fortsätter i ytterligare två år. Skulle några slantar bli över går de via Tree of Hope till andra barn som behöver hjälp. Läs mer här.

Nervtrådar kapas
Operationen SDR, selective dorsal rhizotomy, har utvecklats av doktor T S Park och hans kollegor på barnsjukhuset i St Louis, USA. Genom att kapa nervtrådar i en av ryggkotorna försvinner spasticiteten, som är sjukdomen cerebral pares främsta signum, för alltid.
Sjukgymnastik utgör en viktig del av behandlingen och påbörjas redan efter några dagar och bör vara intensiv de första åren efter operationen.

AV KATARINA ARNSTAD ELMBLAD
FOTO: KURS PETERSSON, PETER SÖDERLUND OCH PRIVAT

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…