Annons

Annons

Synen på mitt öga gick inte att rädda

Läsarna har undrat och längtat, men nu är den här – den sista boken om människorna på Saltön. Att det dröjt beror delvis på en otäck olycka som förstört Viveca Lärns ena öga.

Dela
(0)

2
Visa bildspel

/
Viveca Lärn
Viveca Lärn
...
Visa mer

 

Läs ett utdrag ur Halta hönans hotell här >>

Tävla om boken här >>

 

För åttonde och sista gången får läsarna nu träffa den brokiga skara Saltönbor som för många blivit så verkliga.

Annons

—Folk på stan frågar om karaktärerna, hur det ska gå och så vidare. Många tror dessutom att Saltön finns på riktigt eftersom tv-serien spelats in, men det är jag som hittat på allt. Det kommer att bli en saknad, jag kommer själv att fundera mycket på figurerna.

Den nya bokens titel, Halta hönans hotell, har sin egen historia. Viveca kom på den när hon för lite mer än två år sedan var i Turkiet på en motionsresa och bodde på ett tjusigt spaområde.

En dag blev Viveca nyfiken på omgivningarna och begav sig iväg bortom anläggningens stora grindar och murar. På andra sidan såg hon staden Antalyas verklighet, och efter ett tag hittade hon en gata med fallfärdiga hotell. Hon gick in i ett av hotellens trädgård.

—När jag stod där kom det ut en halt höna, och då bestämde jag mig för att skriva en bok som skulle heta Halta hönans hotell.

Sedan tog det inte lång tid innan Viveca satte igång med att snickra ihop en historia som passade titeln. Men sommaren 2014 hände något som skulle komma att påverka skrivandet.

—Jag snubblade i mörkret och ramlade på en spetsig sten som gick rakt upp i ögat. Jag blev opererad flera gånger, men synen gick inte att rädda. Ögat är dock kvar, berättar Viveca.

Sonen gick bort

Förutom olyckan med ögat har Viveca på senare år drabbats av ytterligare en tuff händelse. Förra året gick hennes hjärnskadade son bort, vilket hon i våras talade om i tv-programmet Malou efter tio. Då sa hon:

—Min äldste son gick bort förra året, och det har varit en lång kamp med honom. Det var sorgligt att han dog, fruktansvärt sorgligt, och ändå känner jag på något sätt att nu behöver jag inte tänka på hur det ska gå för honom när jag själv är död. Den största sorgen var ändå när jag fick veta att han var obotligt hjärnskadad, då var han ett år. Jag vet att han har det bra, för han har aldrig gjort något ont. Och mina andra barn klarar sig själva, de är vuxna och friska; jag behöver inte tänka på det.

Trots att hon parallellt med sorgen tvingats bearbeta följderna av ögonolyckan utstrålar Viveca styrka i rösten när hon pratar med Hemmets. Det är hennes vänstra öga som är skadat, men hon ser med högerögat.

—Det kunde ha varit värre, tänk om det hänt något av mina barn. Jag har anpassat mig, säger hon.

På grund av olyckan och dess följder missade Viveca inläsningen av den näst senaste Saltön-boken, vilken i stället fick skötas av en skådespelare. Men till ljudversionen av Halta hönans hotell kom hon tillbaka till mikrofonen.

—Jag älskar att läsa in så det var väldigt roligt.

Olyckan påverkade dock arbetet på flera sätt.

—Den har gjort att det tagit längre tid att skriva och läsa in. Men det har varit bra, för boken och inläsningen har blivit väldigt noggranna. Det är en genomtänkt bok och en genompratad ljudbok!

Folk skulle bli arga

Saltön må vara påhittad av Viveca, men miljöerna finns i Bohuslän. Hennes känslor för den fiktiva ön är starka.

—Det är min skapelse, med människor som jag försökt göra såsom många bohuslänningar är. Min pappa var bohuslänning så jag känner mycket för Bohuslän. Ett tag tänkte jag: Tänk om jag slutar sista boken med att Saltön åker ner till botten, som Atlantis? Men då skulle nog folk bli arga, vilket människor blev när jag i en tidigare bok tog död på den populära MacFie.

MacFies gamla stuga har faktiskt en nyckelroll i den nya boken. En rik man från Göteborg har köpt den för att leva ett enklare liv. Och denna nya invånare kommer att förändra Saltön… Just MacFie var också Vivecas favoritkaraktär. Han var nämligen lik hennes egen pappa, som gick bort för ett par decennier sedan.

—Jag hade svårt att få MacFie att göra något dåligt eller fel, för jag minns bara bra saker om min pappa.

Viveca avslöjar även att hon känner igen sig själv i vissa karaktärer.

—Det gör nog alla författare, man använder småbitar av sig själv här och var. Det kan vara i utseende, tankar och vad som helst. Men det är sällan det genomskådas. Jag är knappt medveten om det själv heller, det bara blir så.

Inspiration får hon från alla möjliga håll.

—Den kommer vid havet och stränder, där jag trivs bäst. Men också under promenader, jag går i skogen varje morgon. Eller när jag sitter vid datorn, eller åker kollektivt. Min pappa lärde mig att iaktta och lyssna, så det har jag gjort hela mitt liv.

Viveca har arbetat som journalist och debuterade som författare 1975. Sedan dess har hon skrivit ett 40-tal barnböcker och flera romaner för vuxna. Hon har också hunnit med sångtexter och drama för radio och tv.

Turistguide i sommar

Ifall hon någon gång fastnar i skapandet brukar problemet inte bli långvarigt. Efter att ha fått Astrid Lindgren-priset 1985 pratade hon med sin yrkessyster om knep för att råda bot på skrivkramp.

—”Då gör jag något annat”, sa jag. ”Går ut och går, handlar eller vad som helst. Spikar i en spik.” ”Så gör jag också”, sa Astrid, berättar Viveca.

I vår har Viveca fullt upp med signeringar av den nya boken, och i sommar ska hon guida turister i trakterna kring Lysekil där serien har spelats in. Samtidigt ska hon passa på att ha lite sommarlov, och vad som sen händer med hennes författarskap vet hon inte ens själv.

—Nej, det vet jag inte alls. När idéerna kommer så kommer de. Det är inget jag jobbar fram, utan kommer det en idé så skriver jag. Annars målar jag, men det är amatörmässigt. Och så umgås jag med barn och barnbarn. Det är bara bra att inte ta på sig för mycket!

Barnbarnen bor några kilometer bort från henne själv, och Viveca tycker att det är underbart att ha en nära vardagskontakt. Hon njuter av tillvaron och har efter en stunds funderande ett klart svar på vad som är det bästa med livet.

—Det är faktiskt att man lever, tycker jag. Att ta vara på det så gott man kan.

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…