Annons

Annons

Stora flickor gråter inte…

Vad gör man när bästa vännen drabbas av en stor sorg? Linda ville finnas där, prata, lyssna och trösta. Men hon blev avvisad.

Stora flickor gråter inte

Maria hade varit min bästis ända sedan vi började i samma klass i andra årskursen. Vi delade nästan allt: intresset för ridning och djur, klädsmak och filmsmak. Nästan varje helg sov den ena över hos den andra och tvärtom. Och det pratades och fnissades betydligt mer än det sovs.

Annons

Vi kunde berätta våra hemligheter för varandra, och vara säkra på att den andra behöll dem för sig själv. När Marias mormor gick bort pratade hon mycket om sorgen och jag lyssnade. Vi kunde helt enkelt prata om allt och det var så vi var vana att ha det.

När vi var 14 år drabbades Marias mamma av cancer och då började vår relation förändras. Tyvärr började vi glida isär.

Jag hade själv ingen större erfarenhet av sjudomar som kunde leda till döden, mer än att min farfar hade gått bort ett par år tidigare. Det var väntat eftersom han hade haft problem med hjärtat länge, men sorgeperioden var ändå tung för oss som blev kvar. Då tyckte jag att det var skönt att prata med människor i min närhet om det som hänt, det lindrade min sorg lite.

När Marias mamma blev sjuk förutsatte jag att min kompis hade ett behov av att prata om detta skrämmande. Hon hade ju pratat om sin mormors död och för mig kändes det naturligt att beröra ämnet. Jag försökte hjälpa henne på traven och frågade hur hon mådde och sa att hon alltid kunde prata med mig.

Men hon svarade undvikande och sa aldrig något självmant, så efter ett tag förstod jag att hon ville handskas med detta på något annat sätt.

Cancern spred sig

Naturligtvis hoppades alla att det skulle gå bra för Marias mamma, men tyvärr gjorde det inte det. Cancern spred sig och hon blev snabbt sämre. Strax efter att Maria fyllt 15 sa läkarna att hennes mamma bara hade ett halvår kvar att leva. Men mot all förmodan levde hon längre och somnade inte in förrän halvåret efter Maria fyllde 16.

Ett par dagar efteråt träffades vi och jag frågade hur hon mådde.

—Hur tror du jag mår? sa hon tvärt.

Jag kände att jag skulle hålla tyst, men ville inte avsluta samtalet så.

—Jag vet inte exakt för jag har inte varit med om samma sak, men jag kan lyssna om du vill prata.

—Stora flickor gråter inte, sa Maria med en fnysning.

Svaret var så oväntat att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag förstod inte var hon hade fått det ifrån, att gråta när man mist någon som stod en nära var väl det mest naturliga i hela världen. Men Maria öppnade sig aldrig i sin sorg, i alla fall inte för mig. Jag hoppades att hon hade någon annan hon kunde prata med, men jag tror inte riktigt att det var så.

Hon började dricka alltmer

Maria började umgås i nya kretsar, där fester stod i centrum. Tjejerna hon rörde sig med var av det bekymmerslösa slaget, som inte verkade reflektera mycket alls över någonting. De ignorerade Marias förlust och fokuserade på killar, smink och fester.

Kanske var det vad Maria behövde, men jag oroade mig för att hon skulle fara illa av det. I stället för att prata om sorgen började hon dricka alltmer. Jag var inte det minsta intresserad av alkohol och vi gled ifrån varandra ytterligare.

Dagen för begravningen kom och sorgen gjorde att det stack i hjärtat. Maria grät inte, hon var lugn och samlad men såg sliten och tärd ut. Först när jag och min mamma skulle duka av efter matserveringen brast det för Maria. Tårarna kom tvärt och hon fick bråttom ut.

För ett ögonblick kände jag mig rådlös, men bestämde mig sedan för att följa efter henne. Hon var ju fortfarande min bästa vän och jag ville trösta henne om jag kunde.

Hon stod innanför entrédörrarna när jag hittade henne och hon torkade kvickt tårarna som redan slutat falla.

—Det är bra nu, sa hon med ett blekt leende och gick tillbaka in.

Jag stod kvar en stund och försökte svälja bort klumpen i min hals. Jag trodde inte alls att det var bra, men jag visste inte hur jag skulle hantera det. Helt uppenbart ville hon inte prata och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne.

Var jag för påflugen?

Efter begravningen hörde jag av mig någon gång då och då, men Maria hade aldrig tid att ses. Hellre än att träffa mig valde hon att träffa sina nya kompisar, kanske för att de lät bli att fråga om det som hänt.

Hon ringde aldrig själv och till sist ebbade mina försök ut helt. Det var inte utan att jag kände mig efterhängsen som ringde över huvud taget och jag ville inte att hon skulle uppleva mig så. Jag tänkte att hon visste var jag fanns om hon ville något, men jag hörde inte av henne mer.

Kanske hade vi bara väldigt olika sätt att hantera sorg på. Var jag för påflugen som ville få henne att prata med mig? Sedan tidigare var jag van att vi hade kunnat prata om lätt som svårt. Döden hade ju inte varit ett främmande ämne det heller, men bara fram till den drabbade för hårt.

Kanske ville Maria visa sig stark genom att inte prata om det. Genom att inte gråta. Jag tvivlar inte på att hon hade det tungt och jag önskar att jag hade kunnat finnas där på ett sätt hon hade behövt. Allt jag kan hoppas på är att hon på ett eller annat sätt bearbetade sorgen och att den i dag är lättare för henne att bära.

Linda

 

Läs mer

Vi stöttar varandra i sorgen efter Frejas tvillingsyster

Trots sorgen måste jag vara stark för Ellens skull

Simningen hjälpte mig att komma över sorgen efter mamma

Läs också:

Dela
(17)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…