Annons

Annons

Stina överlevde cancern men förlorade sitt ben

Vilan tog inte bort tröttheten. Den nioåriga annars så pigga Stina orkade nästan ingenting, och efter flera undersökningar kom beskedet: Hon hade en tumör på skelettet. Hennes nya vänner på avdelningen klarade sig inte. Men Stina ser till att ta tillvara på livet och chansen hon fick.

4
Visa bildspel

/
Stina cancer ben
Stina cancer ben
Stina cancer ben
Stina cancer ben
...
Visa mer

 

Stina Bergqvist, 34, är ensamstående tvåbarnsmamma och jobbar som barnsjuksköterska i Stockholm. Hon spelar basket och tycker om att vara i farten.

—Sådan var jag redan som barn, minns hon och ler.

Annons

Det var full fart på henne och friidrott var det stora intresset, men strax innan sommaren 1990 drabbades hon av en oförklarlig trötthet.

På den tiden bodde hon och hennes familj – mamma Inga, pappa Ingvar och storebror Stefan – i Habo och sommarlovet hägrade för Stina, som snart skulle sluta tvåan. Men hon började bli trött och orkade inte längre hoppa och springa lika snabbt på träningarna.

—Mamma tog med mig till vårdcentralen och jag undersöktes, berättar hon. Doktorn trodde att jag hade drabbats av en muskelbristning och ordinerade vila. Det var väl knappast vad en fartfylld nioåring ville höra, men jag lydde i alla fall läkarens råd och vilade. Men min trötthet gick inte över.

Strax efteråt fick hon återigen följa med till vårdcentralen, då hennes bror skulle dit på besök. De fick träffa samma läkare, och han kunde konstatera att Stina fortfarande var lika trött.

—Då insåg han att jag förmodligen hade drabbats av något annat än muskelbristning och remitterade mig till sjukhuset i Skövde, säger hon. Mamma följde med mig och jag fick genomgå en röntgenundersökning.

Och det var den som gav beskedet de inte ville ha. Stina hade en tumör på skelettet. Med mamma vid sin sida skickades hon genast vidare till Göteborg för fler undersökningar.

Stina opererades och en bit av tumören plockades bort för att läkarna skulle kunna säkerställa om den var godartad eller elakartad.

—Det visade sig att den var elakartad och jag fick omedelbart börja med cellgifter, minns hon. Ganska snart opererades mitt ena ben bort.

I början satt hon i rullstol, men sedan fick hon börja gå på kryckor. Sjukvårdspersonalen uppmanade henne att prova i rummet, men det tyckte Stina var för litet. Det dröjde inte länge innan hon och kryckorna befann sig ute i korridoren. Och det gick jättebra.

—På barns vis anpassade jag mig snabbt. Jag saknade inte mitt ben och fick snart en protes. Det kändes mycket värre när jag tappade håret.

Andra gick bort

Stina behandlades med cellgifter i nästan ett års tid. Hon var inlagd en vecka, sedan hemma två–tre veckor och så fortgick det under hela tredje årskursen. Mamma var med henne på behandlingarna, medan pappa jobbade och tog hand om storebror. Och under sjukhusvistelserna tvingades hon uppleva hur jämnåriga flickor gick bort.

—Vi var fyra flickor som genomgick samma behandling och som lärde känna varandra på sjukhuset, berättar hon och blir för en stund mycket allvarlig på rösten. Men det var bara jag som överlevde, de andra klarade sig inte…

Trots det behöll Stina sin optimism och sin framtidstro, så liten hon var. Att hon själv skulle kunna dö existerade inte i hennes tankevärld.

—Jag var egentligen aldrig rädd för att dö, säger hon eftertänksamt. Jag tänkte bara Det här ska jag klara!

Och det gick bra – cancern försvann och hon slapp till och med gå om skolan.

—Dels fick jag gå i sjukhusskola, dels fick jag hjälp av min mamma som var mellanstadielärare, berättar hon. Jag fick dessutom hjälp av min lärare och kom aldrig efter. Jag kunde börja fjärde klass tillsammans med mina jämnåriga.

Under sjukdomstiden fanns familj, lärare och kompisar där och stöttade. Nästan alla kompisar var snälla, men det där med håret var ett känsligt kapitel. Stina ville inte ha peruk eftersom den kliade. Hon bar i stället keps och vid ett tillfälle blåste kepsen av.

—Då var det en kille som pekade och skrattade, minns hon. Sånt kändes i en liten nioåring.

I april 1991 var hon färdigbehandlad. Allt hade gått väldigt fort för Stina och cancern hade inte hunnit sprida sig. Hon hade snart anpassat sig till sitt nya liv där det ena benet fattades henne.

—Friidrotten kunde jag inte fortsätta med, men jag hittade snart nya intressen, berättar hon. Tidigare hade jag både åkt slalom och ridit och nu tog jag upp detta på nytt. Att åka slalom med ett ben gick jättebra och det fungerade också utmärkt att rida!

Jobbar med barn

På barns vis tog hon det naturligt och med positivt tänkande kom Stina långt. Hon var pigg och framåt, hon slutade grundskolan och började på gymnasiet. Och utan några som helst problem tog hon körkort i en automatväxlad bil.

—Redan som liten bestämde jag mig för att jobba med barn när jag blev stor. På gymnasiet gick jag barn- och fritidsprogrammet och jobbade som barnskötare på en förskola i fem år. Sedan kände jag att jag ville utbilda mig till barnsjuksköterska.

Helt givet har hennes egen bakgrund bidragit till valet. Stina vill hjälpa barn som av olika anledningar har det svårt. Tidigare jobbade hon med cancersjuka barn och utgjorde ett levande bevis på att cancer inte behöver betyda döden. Men i dag arbetar hon på en specialistmottagning.

—Vi tar emot barn på remiss och det handlar mycket om barn med allergier och astma, men är bredare än så, förklarar hon. Vi behandlar även barn som är överviktiga eller underviktiga, men det kan också handla om helt andra saker.

Stina har stor nytta av sina egna erfarenheter när hon tar hand om sina små patienter.

—Jag har hittat mitt drömjobb och jag vet ju själv vad det innebär att vara sjuk, konstaterar hon.

Gravid trots behandlingar

2008 lämnade hon och dåvarande sambon Jönköpingstrakten för att bli Stockholmsbor. Ett par år senare vaknade parets längtan efter barn, men det var inte givet att Stina skulle kunna bli mamma. Hon visste att de behandlingar hon genomgick som barn kunde leda till minskad fertilitet.

—Det är ju ingen självklarhet att man ska bli gravid, det är det inte för någon, säger hon eftertänksamt. Jag visste att mina chanser var mycket små, men vi bestämde oss för att försöka.

Och miraklet inträffade. Stina blev gravid och för fem år sedan gjorde Terje entré. Två år senare kom lillebror Maxime, snart tre, till världen.

—Den lycka jag kände när det stod klart att jag skulle bli mamma går inte riktigt att beskriva, säger hon med ett stort leende. Det var underbart och fantastiskt – allt på en gång.

Nu har hon och sambon separerat och har delad vårdnad. Hon har sina småkillar varannan vecka, och att vara småbarnsmamma har aldrig varit något problem.

—Man hittar sina knep för att köra barnvagnen, säger hon med ett skratt.

De tre senaste åren har hon mer eller mindre gömt undan sin protes och tar sig fram med hjälp av kryckor. Men hon plockar fram protesen ibland.

—Med en protes går det att göra väldigt mycket. Jag har till och med åkt snowboard med datastyrda knäleder.

Stina är optimist av naturen och hon är ingen grubblare. Hon har aldrig bekymrat sig för om cancern ska komma tillbaka, utan lever helt och fullt i nuet och fokuserar på glädjen i tillvaron. Och hon är inte den som tycker synd om sig själv eller blickar tillbaka särskilt mycket.

—Men under min sjukdomstid fick jag mängder av brev och kort från mina kompisar, och till och med från deras syskon. Jag har sparat allt i en stor låda och plockar fram det ibland. Det är jätteroligt att läsa.

 

 

 

Läs mer: 

Bakterien tog vår dotters båda ben

Felicia förlorade båda benen i en olycka

Vi är inte fyra, vi är alltid fem!

 

Text: Anna Lindau Backlund

Foto: Stefan Nilsson, privata

Läs också:

Dela
(70)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…