Annons

Annons

Stefan Einhorn kämpade för att bli sedd av pappa Jerzy

Föräldrarna var framstående cancerforskare och Stefan Einhorn växte upp med materiell trygghet i ett vackert barndomshem. Men han saknade kärlek, ömhet och bekräftelse.  - Jag längtade efter mamma och pappa. Jag ville bli bekräftad och sedd av dem, framförallt av pappa som var min stora idol.

Dela
(4)

Stefan Einhorn

Det är en tidig höstdag när vi träffas i Danderyd där Stefan Einhorn växte upp. Vädret växlar. Stundtals värmer solen från klarblå sky. En kaffekopp senare har grålila moln hotfullt tornat upp sig – för att lika snabbt som de uppstod vara borta med vinden.
Det är inte utan att vädrets växlingar känns som en symbolik för det Stefan berättar om sin barndom och uppväxt. Trots materiell trygghet, spännande sommarresor, ett vackert barndomshem i lugn miljö – långt ifrån krigets fasor och Förintelsen som hans föräldrar lyckats överleva – fanns det något han ständigt sökte: bevis på kärlek, bekräftelse och ömhet. Som son till de berömda cancerläkarna Nina och Jerzy Einhorn och som bror till begåvade storasyster Lena kände han sig ofta som familjens dumsnut.
– Jag var ett otryggt barn med dålig självkänsla och hårt arbetande föräldrar. Det fanns alltid barnflickor som tog hand om oss, men självklart längtade jag efter mamma och pappa. Jag ville bli sedd och bekräftad av dem, framförallt av pappa som var min stora idol.
Det var en önskan och en dröm som aldrig gick i uppfyllelse under barndomen.
– Jerzy var arbetsnarkoman, jobbade i stort sett alltid och familjen fick komma i andra hand, berättar Stefan. Pappa brukade skämta om att i hans liv kom Nina på första plats, sedan jobbet och därefter ingenting, ingenting, ingenting, jordgubbar, lök och så barnen. Även om det var ett skämt låg det nog en del sanning i det.
Men det förändrades med åren.
– När pappa blev äldre visade han sin kärlek till oss barn på ett helt annat sätt. Vi fick bra kontakt i vuxenlivet och under sina tio sista år satte han barnbarnen främst och var en riktigt, riktigt bra farfar. En fin människa och en klok man som hade ett arbete som krävde väldigt mycket av honom.
– Samma sak var det med mamma Nina. Hon brann för sitt jobb och satte det före mammarollen. Men vi fick också ett bra förhållande senare i livet. Hon anförtrodde mig att hon själv bara hade en enda minnesbild av en kram i barndomen.
Vi sitter djupt försjunkna i samtalet på ett kafé i Mörby centrum, som Stefan också ofta besökte som barn, när en pigg äldre kvinna plötsligt kommer fram och klappar honom på axeln. Det är Ingrid, barnflickan som var anställd hos familjen Einhorn när Stefan kom till världen. Han studsar upp ur stolen och ger henne en varm kram innan de båda börjar fråga varandra om hur de har det i livet i dag.
– Tänk Stefan, det känns som i går när du låg i min famn och jag lullade och vyssjade dig när du var hungrig och ledsen och väntade på att din mamma skulle komma hem och amma dig.
Stefan får ett drag av sorgsenhet i de intensivt blå ögonen. Han vänder sig om och nickar:
– Just det. Ingrid kan vittna om att det verkligen var som jag berättade.
Älskade sport

Annons
Stefan Einhorn

Vilken tuffing! När Stefan var 13 år bestämde han sig för att sluta vara tönt och bli charmig!

Stefan är professorn och överläkaren som efter en livskris blev författare och känd för hela svenska folket genom boken Konsten att vara snäll. Men han såg länge sig själv som en obegåvad tönt.
– Jag var inte motiverad att läsa läxor. Pappa sa en gång att han väl fick köpa en korvkiosk till mig när jag gått ut skolan, för jag gillade ju varmkorv…
Mellan första och sjätte klass gick Stefan på Kyrkskolan, en tid han minns som tuff.
– Det var hårt där. Jag var inte direkt mobbad men det rådde en tuff stämning. En del av barnen var inte snälla och inte alla lärarna heller.
Men Stefan har inte bara mörka minnen från skoltiden. Sport som fotboll var glädje i tillvaron och det var inte många raster som kulan inte var i luften. Han var målvakt både i skolan och i judiska klubblaget IK Makkabi.
Han och systern Lena växte upp i ett idylliskt villaområde. Stefan har inte varit i barndomshemmet på många år när han nu tar med oss dit. En bil står parkerad utanför och vi ringer på. Åsa Kuntze Söderqvist och hennes tre söner är hemma och bjuder vänligt in. Och minnena väller fram över Stefan.
– Åh, ytterdörren har ni bevarat! Precis där hade vi också soffan och tv-hörnan. Men köket, det måste ni ha byggt om, vi hade det på andra sidan.
Besöket avslutas med en rundvandring i trädgården. Det knotiga och rikbärande äppelträdet planterades för snart femtio år sedan av Nina och Jerzy. Några av familjens rabarberplantor finns också kvar. Men grindstolparna är borta, de där Stefan brukade sitta och vänta på att mamma eller pappa skulle komma hem. Iver varvas med eftertänksamhet.
– Jag har en klump i halsen, det är både glada stunder och jobbiga minnen som kommer upp till ytan. När jag ser dörren här, till exempel, kommer jag att tänka på en gång när jag råkade smälla igen den lite för hårt. Då var det en dörr med glasparti som krossades och jag hörde pappas raska steg och var säker på att få en rejäl utskällning. Men tvärtom såg han ängslig ut och frågade om jag hade gjort mig illa.
Kastade dumstruten
Under sommarsemestrarna gjorde familjen däremot många och långa resor tillsammans, oftast till Riva del Sole i Italien men även till släkten i Amerika. Det var spännande äventyr! Familjen reste runt med bil, Stefan lärde sig simma i Miami och blev helt uppslukad av utbudet i amerikansk tv.
– Jag brukar säga att jag skulle ha haft en lyckligare barndom om inte svensk 60-tals-tv varit så urusel…
Något som gav Stefan både glädje och styrka att växa som människa var det månadslånga judiska sommarlägret Glämsta på Väddö i Stockholms skärgård som han deltog i varje sommar mellan 1966 och 1970.
Stefan ler stort.
– Somrarna här var bra! Det var bad, segling, fotboll och friidrott som varvades med judiska aktiviteter som undervisning, sång och gudstjänster. Men framförallt kretsade dagarna kring att killar och tjejer blev ihop. Det var mycket tid som gick åt till att bli ihop med varandra.
Det var också här en stor förändring ägde rum – den 13-årige tönten bestämde sig för att bli charmig! Strategin var att skratta mycket, bekämpa blygheten och våga prata med flickorna. Och det dröjde inte länge förrän den nyblivne charmören fick kyssa sin första flicka, Helen, nere vid badviken. Året därefter blev han dessutom utsedd till Årets idrottspojke.
Kanske var det minnena av den här positiva perioden som fick Stefan att några år senare bli kvitt dumstruten en gång för alla.
– Jag hade aldrig varit duktig i skolan men i andra ring i gymnasiet fick jag plötsligt för mig att plugga inför en skrivning i samhällskunskap. Jag kommer aldrig att glömma orden när läraren kom in och deklamerade: ”Undrens tid är inte förbi – Stefan var bäst.” Då förstod jag att studier ger resultat. Goda resultat visade sig också vara ett sätt att fånga pappas uppmärksamhet.
Han gick ut gymnasiet med högsta betyg, disputerade när han var 24 och som 26-åring var han docent med en egen stor forskningsgrupp. Karriären gick spikrakt uppåt, även sedan han satsat på författarskapet. Boken Konsten att bli snäll sålde i närmare 350 000 exemplar i Sverige och översattes till 18 språk. Den gav stora inkomster och Stefan kunde åter följa sitt hjärta och starta en stiftelse som stöttar projekt för att minska barnadödligheten i världen.
– Jag tycker att vi alla har en skyldighet att dela med oss av vårt överflöd efter vår förmåga. I Uganda dör nästan vart tionde barn innan det hunnit fylla fem år.
– Om man börjar ge får man också uppleva den svindlande känslan av att göra gott. Givande skapar lätt ett beroende – men det är helt ofarligt och inget man ska oroa sig för, säger han med en doktors lugnande stämma.

Stefan Einhorn
Aktuell: Med boken De nya dödssynderna – Om våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem.
Född: 26 oktober 1955.
Bor: I centrala Stockholm.
Familj: Fru, två söner och en dotter.
Yrke: Professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet (just nu tjänstledig), författare och föreläsare.
Gör på sin fritid: Träffar människor och kopplar av med tv-serier, långfilmer och en del sport.
Aktuell med ny bok
De nya dödssyndernaDet var när Stefan och några vänner diskuterade vilka våra mörkaste egenskaper är som han fick idén till sin bok De nya dödssynderna – Om våra mörkaste sidor och hur vi kan förändra dem. Han gjorde en undersökning i tre delar, där 1 200 personer deltog, som visade att falskhet, hat och hänsynslöshet är dragen vi tycker allra värst om.
Syftet med boken är att vi ska utveckla våra goda sidor på bekostnad av de usla. Och författaren har ett konkret råd: Känn efter om du har en negativ egenskap. Om svaret blir ja, bestäm dig för om du vill att den ska fortsätta att förstöra för dig och din omgivning eller inte. Människan kan ändra sig!
– Men att bli av med alla syndiga egenskaper är en omöjlighet, tror Stefan. Allt är inte svart och vitt, det finns många nyanser inom varje dödssynd. Jag är själv långt ifrån skrupelfri. Men jag försöker att vara uppmärksam och jobba på mina mörka sidor!

Dödssynderna då:
Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Och nu:
Falskhet
Hat
Hänsynslöshet
Översitteri
Trångsynthet
Främlingsfientlighet
Girighet

AV MAUD HOLMBERG KLYFT
FOTO: STEFAN NILSSON OCH PRIVAT


Läs mer om:

Dela
(4)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…