Annons

Annons

Sonjas far var tysk soldat: ”Mina föräldrars kärlek vann över hatet”

Sonjas föräldrar möttes och blev förälskade mitt under andra världskriget. Deras kärlekshistoria kantades av stor dramatik och sorg - men de tvivlade aldrig på att de hörde ihop för alltid.

Dela
(108)

Sonja-Lausch-Liseth

– Mor sörjde hela livet att hon aldrig fick tillbaka sitt norska medborgarskap. Det var straffet för att hon valde kärleken, säger Sonja.

Det är krig i Finnmark i norra Norge och 18-åriga Solveig har fått arbete i länsmansgården i Talvik. Förutom att passa barn ska den unga kvinnan lära sig att sköta ett finare hushåll. Varje morgon går hon nerför backen till byn för att hämta mjölk. I motsatt riktning kommer en tysk soldat. Han är på väg till prästgården där tyskarna har tagit över första våningen.

Annons

– Guten Morgen, Fräulein Hanssen.

Han är hövlig, men inte påträngande. Solveig tittar ner i marken och besvarar inte hälsningen. Så går dagarna till en kväll då de tyska officerarna blir inbjudna till länsmannen. Solveig blir förälskad och snart är hon och Karl ett par.

– När mor blev gravid med mig ville min far att de skulle gifta sig, men mina morföräldrar hade andra planer: ”Flytta hem tills kriget är slut. Ett barn mer eller mindre spelar ingen roll”, sa min mormor som hade en familj på 13 personer under samma tak.

Sonja Lausch Liseth föddes den 20 september 1944. Hon kom till världen i ett sovrum i morföräldrarnas hus med mormor som barnmorska.

Finnmark brändes ner

– I efterhand fick jag höra att far kom cyklande för att hälsa på mor och mig. Med sig hade han sin älskade kamera. Jag var bara ett par dagar gammal och bilden har jag fortfarande kvar.

Vid den tiden hade de tyska soldaterna förflyttats någon mil österut till Langfjord. Efter ett tag började det gå rykten om att tyskarna skulle bränna ner Finnmark och att alla invånare skulle evakueras. Men alla trodde inte att det var så illa som det lät, utan menade att de skulle kunna gömma sig.

Sonjas släkt bestämde sig för att flytta till en hytte en bit upp på fjället. Över 20 personer trängde ihop sig i den lilla stugan. Bland dem fanns Solveig Hanssen med sin nyfödda dotter.
En dag såg de Solveigs svåger komma upp från dalen med en tysk soldat i uniform.

KarlLausch

Karl Lausch var tysk soldat och arbetade med administration.

– Morbror Halfdan var med i motståndsrörelsen Hjemmefronten och den ende som inte hade gömt sig. Nu blev det stor uppståndelse. De gamla tanterna grät och klamrade sig fast vid varandra. Hade de blivit förrådda? Så visade det sig att det var far som kom. Han hade fått låna en militärbil och kört till Talvik för att varna oss. Vi måste flytta söderut innan alla husen brändes ner.

Morfadern hade en stor fiskebåt som de flydde i. Några ägodelar fick de med sig, men mycket grävdes ner för att kunna hämtas när kriget var över. Solveig och Sonja var inte med ombord på båten den här iskalla höstdagen, de fick skjuts av tyska soldater från Alta till Mosjøen och hamnade till slut hos släktingar i Asker.

Hamnade i interneringsläger

– När freden kom i maj 1945 blev min mor och jag skickade till Trondheim där vi bodde i ett interneringsläger med far. Mina föräldrar vigdes av en domare. De var glada över att få vara tillsammans, trots att lägret i mångt och mycket var ett fängelse.

När Solveig gifte sig med en tysk miste hon automatiskt sitt norska medborgarskap. Den lilla familjen skickades året därpå med en trupptransport till Hamburg och sedan vidare till Östtyskland.

Sonjas-familj

Sonjas mor sa alltid att hon skulle ha följt sin Karl till världens ände om det var nödvändigt. Solveig gick bort 1998 och då hade de varit gifta i 52 år. Familjebilden med barnen Sonja och Kalle är tagen i Östtyskland 1947.

– Fars föräldrar hade en liten gård. Det var dit vi flyttade och där föddes min bror Kalle sommaren 1946.

Sonja berättar om tuffa år och svåra tider i DDR under den hårda, stalinistiska diktaturen. I skolan fick hon lära sig att Stalin var snäll och god, han var en man som de skulle se upp till och lyda. Föräldrarna var inte sams när det gällde detta.

– Mor längtade hem till Norge. Hon fick tröst i kyrkan som hon besökte regelbundet. Min bror och jag fick privat kristendomsundervisning hos en pensionerad lärarinna. En dag var hon borta, hon hade flytt under natten.

Sonjas far hade fått tillbaka sin civila anställning i den kommunala administrationen, men man tittade snett på honom eftersom han var gift med en kvinna från ett kapitalistiskt land.

– En dag kom flera stalinister hem till oss och mor blev förhörd. De ville veta vad prästen talade om i kyrkan. Var det västpropaganda och nedsättande omdömen av systemet?
Efter det började mina föräldrar planera ett flyktförsök. Planen var att mor skulle fly med mig och Kalle och att far skulle komma efter. Jag var tio år och trodde att vi skulle åka på semester. Först senare förstod jag varför farmor grät när vi sa adjö till henne. Själv visste jag inte att vi aldrig skulle komma tillbaka till Östtyskland. Far återsåg inte sina föräldrar förrän 17 år senare.

Muren var inte byggd

Två resväskor packades och en manlig släkting följde med oss på tåget till Östberlin. Muren var inte byggd än så vi tog tunnelbanan till Västberlin. Det var soldater överallt, men vi stoppades märkligt nog inte. Vi 
begav oss till norska ambassaden där mor beviljades turistvisum till Norge.

– Ett par veckor senare dök far upp. Han var fotbollstränare och hade åkt med sitt pojklag till en stad vid gränsen. Han fick hjälp av en kamrat, köpte en tågbiljett till Sverige och kom till Oslo sent en kväll. Det enda han hade med sig var en mapp med sina resedokument och kläderna han gick och stod i. Tillsammans åkte vi till Alta och mina kära morföräldrar i Talvik, berättar Sonja med ett sorgset leende.

Sonjas far ansökte om uppehållstillstånd som politisk flykting, men fick avslag två gånger. Besviken och ledsen reste han till Tyskland medan fru och barn stannade 
i Finnmark i ett år.

– Tiden hos mormor och morfar är mitt bästa barndomsminne. Vi fick vänner, lärde oss norska och fick gå i norsk skola. Jag kommer fortfarande ihåg det läraren skrev 
i min betygsbok våren 1955: ”Sonja är en förtjusande flicka, men hon stör på lektionerna.” Jag pratade alldeles för mycket. Hade så mycket inom mig som måste ut.

Familjen återförenades

När fadern måste återvända bosatte han sig 
i Västtyskland där han fick arbete i en liten 
i by i norra delen av landet. Efter ett tag hade han tjänat ihop pengar till en lägenhet och familjen kunde återförenas i sitt nya hem.

– Efter småskolan gick jag i realskola, handelsskola och hushållsskola. Det var bra, men jag längtade hela tiden tillbaka till släkten i Talvik.

17 år gammal lämnade Sonja sina föräldrar och sin bror och reste till Norge. Hon fick arbete på sjukhuset i Hammerfest. Samtidigt gick hon på språkkurs för att bli bättre på norska. Senare utbildade hon sig till sjukvårdsbiträde och gifte sig med sjömannen Håkon. 1967 flyttade de till Sandefjord och där föddes också deras två barn.

– Visst är min historia dramatisk, men det är ingen hemsk historia. Jag har aldrig blivit illa behandlad på grund av min tyske far, aldrig fått höra något elakt. Efterhand har jag förstått att hela släkten såg människan Karl, inte soldaten.

Sonja tror att det har att göra med faderns personlighet.

– Till och med min morbror som var med 
i motståndsrörelsen accepterade far. En annan morbror som fängslats av tyskarna bjöd hem mor och far på julafton 1943. Far tyckte inte att han kunde tacka ja, men då svarade morbror Asbjørn: ”Du är hjärtligt välkommen som tysk, men inte som nazist.”

Hemma pratade vi lite om kriget och det som hände, men far berättade mycket mer efter att mor hade dött i cancer hösten 1998. Far hade stor respekt för Norge och norrmännen. Han visste att han hade tillhört fienden.

Sonja berättar att hennes mor hela livet sörjde att hon aldrig fick tillbaka sitt norska medborgarskap. Det var straffet hon fick för att hon valde kärleken.

Begravd i Norge

När Sonjas mor dog ville hon bli begravd 
i norsk jord, hemma i Talvik.

– När jag ringde Alta kommun fick jag 
negativt besked. Som tysk medborgare var hon inte välkommen. Då kontaktade jag prästen i Talviks kyrka där mina morföräldrar är begravda. Då blev mors sista önskan infriad med orden: ”Vi tar emot alla som vill komma till oss.” Sommaren 1999 hade vi en vacker urnsättning med tal av prästen, psalmsång och bön. Nu är far också död och hans urna blev nedsatt sommaren 2011. Det var en vacker ceremoni. Förutom släkten från Tyskland och Norge deltog också många grannar och vänner från Talvik.

För Sonja var det här en mäktig upplevelse. Från kyrkogården såg hon kyrkan där hon döptes under kriget. Hon såg länsmansgården där hennes mor arbetade och dit hennes far kom som ung soldat.
– Mor och far älskade varandra hela livet. Nu vilar de sida vid sida på kyrkogården under en gravsten där det står ”Kärleken 
övervinner allt”. Det känns som att cirkeln är sluten.

 

Kriget i Finnmark

■ 200 000 tyska soldater var stationerade i Finnmark.

■ Mellan 50 000 och 100 000 norska 
kvinnor hade förhållanden med fienden under kriget. Från 1945 och under den följande vintern blev mellan 3 000 och 5 000 kvinnor internerade i olika läger. Runt 10 000 barn med tysk far föddes under kriget. De flesta stannade kvar i Norge och fick en svår uppväxt.

■ Tyskarna började bränna ner Finnmark i början av oktober 1944. Förutom företag, båtar och båthus gick 11 000 bostäder, 21 sjukhus, 27 kyrkor och 22 000 telegrafstolpar upp i rök.

Källa: Wikipedia, NRK Finnmark, Bergens Tidende, UiO

 

Läs mer:

Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger

Vi tvingades fly över havet

Olyckan i gruvan splittrade Börje Salmings familj

 

Text: RANDI JOHNSEN

FOTO: RANDI JOHNSEN, PRIVAT

ÖVERSÄTTNING: ANETTE BÜLOW


Läs mer om:

Dela
(108)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…