Annons

Annons

Snart måste Annelie ta farväl av sin vän…

Åren går och Annelies älskade hund börjar bli gammal. Hon fasar för dagen då hon måste ta farväl av en klok och tillgiven vän.

Dela
(0)

vårt avsked närmar sig

För tolv år sedan kom ett vitt, lurvigt knyte hem till oss och från första stund hade Lollipop allas våra hjärtan i sin lilla tass. Även de andra pälsklädda flockmedlemmarna tog till sig det nya lilla livet.

Annons

Mycket bus, men även mycket sömn blev det den första tiden. Jag minns hur hon bara ramlade omkull och somnade när leken i trädgården blev för yster. Vår tik Fiffi fick stå ut med mycket, hennes långa öron var speciellt roliga att leka med. Fiffi fick också vara stege när Lollan, som jag kallar henne, ville ta sig upp i soffan.

Tyvärr fick vi inte ha dem tillsammans mer än två månader då Fiffi blev sjuk och fick avlivas. Kanske gjorde denna traumatiska upplevelse att Lollan blev tvungen att växa upp fort och alltsedan dess har hon varit en väldigt lydig och klok hund. Aldrig har hon tuggat på något som inte är hennes, aldrig har hon hoppat upp på folk och varken skällt på människor eller andra hundar.

När Lollan kom till oss var vi en flock på sex individer; det var jag, dottern, sonen och hans flickvän, Fiffi och katten Misan. Åren har gått och nu är det bara jag och Lollan kvar här hemma och mellan oss har ett otroligt starkt band vuxit fram.

Vi har våra rutiner

De senaste åren har hon gått igenom en hel del fysiskt och hon är både känd och omtyckt hos vår lokala veterinär. Där tycker de att Lollan är en otroligt tålig hund efter allt hon har varit med om och de nästan slåss om att få ta hand om henne.

Efter en korsbandsoperation bodde hon ett tag hos mina föräldrar eftersom de bor på markplan och jag då bodde med trappa. Som den kloka hund hon är fann hon sig i att jag åkte hem efter jag hade hälsat på henne.

Numera bor även jag på markplan för Lollans skull och hon har en egen liten uteplats där hon brukar ligga i gräset och sova under en syren.

Vi har utvecklat våra egna rutiner sedan vi blev ensamma och gud nåde den som ruckar på dem. När vi har gäster markerar Lollan klart och tydligt när hon tycker att det är dags för dem att gå så att hon får egentid med matte. Hon ställer sig helt sonika och tittar på dem tills de går. Spontana besök gillar hon inte alls, hon blir sur om hon inte vet att det ska komma folk.

När jag någon gång lämnar hemmet utan henne tar hon rollen som vakthund på största allvar. Givetvis ska en belöning utdelas när jag väl är hemma igen, det är hon benhård med. Blir hon sugen på något gott kommer hon och lägger en av sina leksaker i mitt knä, det betyder att jag ska gå till hennes skåp och ta något gott som tack för leksaken.

Min vita skönhet

En dag när jag var upptagen vid datorn hörde jag hur hon gick fram och tillbaka mellan hallen och köket ett antal gånger. I hallen har hon sin korg med leksaker och i köket finns hennes skåp med mat och godis. Sedan kom hon till mig och la sitt huvud i mitt knä och visade tydligt att hon ville något. Jag följde med henne till köket och där utanför skåpet hade hon radat upp fem leksaker. Hon förväntade sig fem godsaker och gav sig verkligen inte förrän hon hade fått fem godisar.

Sedan korsbandsoperationen går hon inte längre in i bilen så när vi ska åka till skogen, eller någon annan längre sträcka, blir det med buss. Hon är inte stormförtjust i det men vet att det är ett nödvändigt ont för att komma till en rolig plats. Väl på bussen ligger hon snällt mellan mina fötter tills det är dags att gå av. Givetvis har hon charmat alla på bussen. De flesta vet vem min vita skönhet är, eller isbjörnen, som en del tycker att hon ser ut som.

Tacksam för varje dag

Min lilla ”pälskling” är som sagt tolv år nu och åldern märks när vi är ute och går. Det tar sin tid på övergångsställena och det är inte alla som har förståelse för en gammal hund så många gånger ryker det några strån i svansen när otåliga bilförare gasar på innan vi med nöd och näppe kommit över. Jag funderar på att skriva ”jag är pensionär, ha tålamod” på hennes reflexväst.

Annars är Lollan hur pigg och alert som helst. Hon ligger gärna och myser i gröngräset, bland löven eller i snön med alla fyra benen i vädret. Helst ska jag sitta på en bänk i närheten då kan hon riktigt koppla av och vill stanna hur länge som helst om hon fick bestämma.

Jag vet att tiden för vårt avsked närmar sig och jag hoppas att någon i min närhet talar om för mig när det är dags om jag inte själv klarar av att se det. Efter all den kärlek och tillgivenhet hon har visat mig genom åren är det minsta jag kan göra att ge henne ett värdigt slut.

Mina tankar dröjer inte länge vid vårt framtida avsked, det kommer när det kommer och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det. Till dess njuter vi tillsammans och jag är tacksam för varje dag jag får med Lollan.

Annelie

 

Läs mer

Kompishunden öppnar upp autistiska Lovas värld

Hunden Varro skyddar dödshotade Malin

Hunden Aja lär barn att läsa

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…