Annons

Annons

Hunden Varro skyddar dödshotade Malin

Inte ens i sin värsta fantasi kunde Malin föreställa sig den mardrömstillvaro som väntade efter att hon hjälpt en desperat kvinna att ta sig ur ett destruktivt förhållande. Mannen som misshandlat sin fru blev galen av ilska, och nu stod Malin i blickfånget för hans hat.

Dela
(40)

3
Visa bildspel

/
Skyddshunden Varro ser efter dödshotade Malin
Skyddshund
Skyddshunden Varro ser efter dödshotade Malin
...
Visa mer

 

Det var i april förra året som den förtvivlade kvinnan kontaktade Malin, som arbetar som diakon på en liten ort i norra Sverige.

—Det är inget konstigt att kvinnor söker upp mig för att tala om svårigheter i sina relationer. Jag är också van vid hot, men när man ger sig på min familj, då har man gått över en gräns, berättar Malin, 35 år, när vi träffas i familjens 50-talsvilla där hon bor med sin man och sina två barn, 4 och 9 år gamla.

Annons

Vi slår oss ner på altanen, samma altan där Malin förra sommaren blev överfallen och knivskuren av mannen. Det märks att såren, inte bara i armen där knivhugget tog utan även de som borrat sig in i själen, sitter djupt. Emellanåt trillar tårarna längs kinderna.

—Trots att vi skrubbat och skrubbat har vi inte lyckats få bort blodfläckarna helt, säger hon.

Det dröjde bara några dagar efter att hon samtalat med kvinnan innan det första hotbrevet kom.

—Det var reella dödshot, skrivna på ett sådant sätt att det inte fanns minsta tvekan om att han menade det han skrev. Jag blev riktigt rädd, säger Malin.

Hon kontaktade församlingsherden som uppmanade henne att polisanmäla.

De två nästföljande dagarna kom ytterligare två hotbrev.

—Då åkte vi med breven till polisen, säger Malin som nu ställdes inför ett etiskt dilemma.

Eftersom hon är diakon omfattas hon av tystnadsplikt, och kunde alltså inte berätta alla detaljer om vad kvinnan sagt.

—Poliserna blev naturligtvis frustrerade eftersom det försvårade deras arbete. Men för mig är tystnadsplikten helig och något jag håller väldigt högt. Men aldrig hade jag väl trott att jag skulle utsättas för något sådant här.

Polisen satte in bevakning

Polisen tog hoten på stort allvar och Malin fick en larmtelefon samtidigt som polisen satte in bevakning.

—Detta var vid påsk och jag jobbade i kyrkan, hela tiden med polisen vid min sida.

Efter helgen tog hon ledigt, och hon tackar Gud för att hon var ensam hemma i huset denna dag.

—Jag var ute och påtade i trädgården när jag plötsligt överfölls av en knivbeväpnad man. Det var tumultartat. Jag lyckades slita mig mot altanen, han kom efter. Han skar mig i armen, säger hon och visar upp det decimeterlånga ärret på vänster arm.

—Varenda gång jag tittar på klockan ser jag det.

Mannen försökte tvinga Malin att berätta var hans fru var någonstans. Frun, som han misshandlat under flera år, hade aldrig vågat polisanmäla honom.

—Att han tog sig friheten att gå in i min trädgård… Då har man gått över alla gränser. Jag kände mig så kränkt, säger Malin.

Efter den traumatiska upplevelsen kände hon sig inte längre trygg i sitt eget hem. Fram till nu hade de hållit barnen utanför så mycket det gått, men när äldsta dottern kom hem från skolan och såg mammans bandage runt armen var Malin tvungen att berätta.

—Jag sa att jag hjälpt en kvinna och att hennes man blev arg och ville skada mig. Hon blev jätteorolig och såg män i trädgården titt som tätt.

Den andra dottern var för liten för att förstå allt som hände.

Friheten minskade mer och mer

Säkerheten runt familjen skärptes ytterligare, skola och förskola vidtog åtgärder för att barnen skulle vara skyddade, polisen cirkulerade ständigt i området och höll periodvis även vakt inomhus.

—Plötsligt hade min och vår frihet beskurits enormt. Varje morgon hämtades jag av arbetskamrater som turades om att skjutsa mig till och från jobbet. Jag fick inte ens gå själv mellan församlingshemmet och kyrkan.

Malin blir irriterad när hon tänker på hur hennes liv påverkats medan mannen som hotat och skadat henne går fri. Trots omfattande spaning har polisen inte lyckats gripa honom.

—Han har krossat mitt och min familjs liv, och ändå går han fri medan jag är fånge. Det är så orättvist, säger hon och tårarna trillar.

Av det sorgfria liv de dittills levt fanns inte ett uns kvar. Hotbreven fortsatte att komma.

Om allt redan var kaos i deras liv ställdes de nu inför nya prövningar.

Socialen kopplades in och det bestämdes att familjen, med bara ett par timmars varsel, måste flytta till ett skyddat boende.

—De sa att det var för barnens skull, och om vi vägrade – polisen hade ju faktiskt sagt att de kunde garantera vår säkerhet – skulle de ta barnen med sig. Så kom det sig att vi körde iväg klockan åtta på kvällen med två trötta, oroliga och ledsna barn för att inkvarteras på ett litet hotellrum, i en helt främmande stad. Barnen grät, och jag också. Vi kunde inte berätta vart vi skulle, varför vi skulle åka eller hur länge vi skulle vara borta. Om vi någonsin skulle få komma hem igen.

Innan de for iväg rafsade de ihop det viktigaste och barnen fick ta med sig var sitt gosedjur.

—Jag fick springa in till grannen och be dem mata katten innan det var dags att ge sig av.

Efter en dryg vecka var det dags för den lilla familjen att flytta till ett annat hotell, innan det var dags för ännu en ny inkvartering.

Anhöriga fick inte veta var de fanns.

—Till dem sa vi att vi bodde på skyddat boende, säger Malin som beskriver livet i en ständig flyttkarusell som snudd på surrealistisk.

Schäfern Varro presenterades

Hon berättar hur orolig släkten var. Och att flytta runt till olika skyddade boenden var ingen långsiktig lösning. Man började prata om att ge familjen skyddade identiteter.

—Då skulle vi tvingas ge upp det liv vi lever i dag och klippa alla band. Det var ett skräckscenario som tornade upp sig, men som, ju längre tiden gick, framstod som den mest rimliga lösningen, säger Malin, som då inte anade vilket mirakel som var i antågande.

Hon hade i och för sig hört talas om att polisen lånade ut trygghetshundar till hotade kvinnor, men att hon skulle komma att behöva en själv hade aldrig föresvävat henne.

Förrän nu.

—Om vi inte hade tackat ja till att få en trygghetshund hade vi tvingats byta identitet. Vi tackade ja på stående fot.

Sedan gick allt i en rasande fart. Från den ena dagen till den andra utökades familjen med en bamseschäfer vid namn Varro.

—Det var Varro som höll oss uppe, han var biljetten hem, säger hon och kramar om Lurven, som är familjens smeknamn på honom.

Varro följer med överallt

Dagen före midsommarafton kom de äntligen hem till sitt hus efter att ha tvingats hålla sig gömda under flera veckor.

Malin beskriver den obeskrivliga lycka det var att sätta på tvättmaskinen, att få diska och ställa sig vid spisen och laga mat.

—Jag ville pussa varje tegelsten på huset. Barnen var såklart överlyckliga. Den natten sov jag gott för första gången på flera månader, skrattar Malin som kände sig helt säker på att ingen skulle våga ta sig in i huset med Varro där.

—Han är en välsignelse och en gåva, säger Malin, som tillbringar mer tid med Varro än med sina barn. Han är med henne på jobbet och följer med vart hon än går.

Tillsammans med sin polismentor blir det mycket hundträning, och polisen finns där hela tiden som ett stöd.

Trygghetshundarna är tränade för att klara hotfulla situationer.

—Han går upp i skärpa om han märker att jag blir rädd om vi möter någon ute, men familjen älskar han över allt annat.

Livet aldrig detsamma

Men Varro kan inte ersätta allt.

—Livet kommer aldrig mer att bli detsamma, säger Malin och berättar om nya hotbrev som kom strax efter att familjen kommit hem.

—Han finns någonstans i närheten. Jag lämnar aldrig huset utan Varro och vi åker alltid tillsammans hela familjen på morgonen till skola, förskola och jobb.

Trots allt hon och familjen gått igenom har hon aldrig ångrat att hon hjälpte kvinnan att lämna sin våldsamme man.

—Nej, men tyvärr har jag ingen aning om vilket liv hon lever i dag. Jag kan bara hoppas att hon mår bra. Däremot lider jag av att familjen fått ta så mycket stryk. Mina barn har fått betala ett orimligt högt pris.

Hotbilden mot familjen kvarstår.

—Jag lever i en ständig mardröm. Jag får aldrig tillbaka det liv jag hade tidigare, säger Malin och kramar på nytt om sin håriga lurv.

 

Fotnot: Malin heter egentligen något annat.

 

Läs mer

Jag lever med skyddad identitet

Katinka och hennes son tvingades leva gömda i 10 år

Pari flydde över bergen med sin nyfödde son innanför jackan

 

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto: Dan Lindberg


Läs mer om:

Dela
(40)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…