Annons

Annons

Lars sjukdom förändrade allt: Tvångstankarna tog över mitt liv!

Dela
(0)

Lars Korse

Allt gick bra för Lars och Sandra. Han hade ett bra jobb, extraknäckte för att kunna köpa huset de drömde om, och Sandra skulle snart föda deras första barn.
Men så började Lars förändras. Och Sandra kunde inte för sitt liv förstå vad som hände med hennes man…

Annons

Lars Korse, 70 år, beskriver sig själv som en rik man. Inte på pengar, men rik på kärlek. Han är en älskad make, pappa, morfar och farfar. Han trivs med livet, målar tavlor, läser mycket och tycker om att resa.
Det låter som ett härligt pensionärsliv, men trots att det inte syns har Lars varit svårt sjuk i över trettio år. Han har kämpat mot en psykisk sjukdom – tvångsneuros, också kallad OCD, obsessive-compulsive disorder. Tvångstankar och tvångshandlingar styrde länge hans liv.
– Jag tror att alla människor har ett kors att bära och mitt är min psykiska sjukdom, säger Lars när vi träffar honom och Sandra i deras lägenhet i Åkersberga, norr om Stockholm.
Livet såg ljust ut för Lars och Sandra i början på 1970-talet, de hade fått sitt första barn och planerade att köpa hus. Lars, som hade utbildat sig till jurist, blev byrådirektör på Datainspektionen.
– Jag hade olika extraknäck på kvällar och nätter för att tjäna ihop till kontantinsatsen på ett hus. Jag kände mig både fysiskt och psykiskt stark. Jag var en person som fick saker gjorda, berättar Lars.
Men det dröjde inte länge förrän livet kraschade. Ett högt arbetstempo och en rad motgångar utlöste förmodligen hans tvångsneuros.
– 1975 var ett svart år för mig. Min bror som var bosatt i USA försvann ett tag och efter en konflikt blev jag av med ett av mina extraknäck. Båda dessa händelser var mycket smärtsamma för mig. Dessutom gick jag på många anställningsintervjuer, något som var ansträngande psykiskt. 1975 föddes också vår dotter, och även om det var positivt blev det ännu en förändring i livet som jag efteråt har förstått var stressande.
Lars fortsatte att arbeta, men alltmer av hans tid började upptas av olika tvångsmässiga handlingar. Han kunde sortera böcker, papper och foton i det oändliga. Han satte in tre böcker på en hylla men i stället för att sedan fylla den började han om från början med de tre böckerna, gång efter gång.
– Jag skulle sätta på ny klädsel i bilen och höll på att släta ut veck och rynkor från morgon till kväll. Ett hjulbyte på bilen kunde ta hela dagen. Jag var uppe hela nätterna och skruvade isär och satte ihop ett skrivbord eftersom jag trodde att en hurts skulle kunna lossna. Jag stängde dörrar om och om igen, tände och släckte ljuset och duschade flera gånger om dagen.
– Jag drogs med i det där, jag blev medberoende, säger Sandra. Jag klarade inte av att säga åt Lars att sluta trots att han duschade så att vi fick vattenskador i huset.
Lars var fullt medveten om att hans beteende inte var normalt, men samtidigt kunde han inte låta bli tvångshandlingarna. Till sjukdomen hörde också att han ältade olika tankar, ofta låg han vaken på nätterna och oroade sig för katastrofer som skulle drabba hans familj. Lars mådde allt sämre och 1977 kunde han inte arbeta längre utan blev sjukskriven och så småningom sjukpensionär.
– Ja, jag föll djupt från en lovande juristkarriär till botten av samhället som psykiskt sjuk. Det kändes som ett fruktansvärt misslyckande.
Men det här var en svår tid även för Sandra och barnen.
– Jag förstod först inte vad det var som hände med Lars. På den tiden visste man inte så mycket om tvångsneuros. Jag blev rädd och orolig. Det var inte så här jag hade drömt om att livet skulle bli. Jag hade velat vara hemma med barnen, men fick kavla upp ärmarna och börja jobba och ta ansvar för allt, säger Sandra.
– Min fru har varit fantastisk. Hade det inte varit för henne hade jag legat nerdrogad på något vårdinstitut. Jag tackar henne för att jag lever i dag.
Värmen och kärleken syns tydligt mellan dem.
– Lars är en väldigt snäll person. Han är rolig och vi har alltid skrattat mycket ihop. Han är inte sin sjukdom men den har förstås styrt vår vardag. Vi har upplevt mycket smärta men för mig var det aldrig ett alternativ att lämna Lars. Vår kärlek har varit stark hela tiden.
Lars och Sandra bestämde sig tidigt för att vara öppna med hans sjukdom. De är båda troende katoliker och har haft stort stöd av sin tro och människor de träffar i sin församling.
– Jag har gått i samtalsgrupper i kyrkan och det har betytt mycket, säger Sandra.
1999 kom en vändpunkt när Lars fick hjälp av kognitiv beteendeterapi. Men han behöver fortfarande mediciner för att vardagen ska fungera och träffar regelbundet psykiater och terapeut.
– Tvångstankar kan komma över mig någon gång i månaden, men jag vet hur jag ska tänka för att de inte ska ta över. Tidigare var min tvångsneuros 75 procent och jag var svårt handikappad, nu är den 25 procent och det kan jag leva med.
Lars har engagerat sig i OCD-förbundet Ananke och Riksförbundet för social och mental hälsa för att sprida kunskap om tvångsneuros. Okunskapen är stor och många vill eller vågar inte prata om sjukdomen.
– Tvångsneuros är en folksjukdom som är lika vanlig som diabetes. Det är alldeles för många som lider i ensamhet och inte har någon att prata med. Om jag kan hjälpa någon genom att berätta om min sjukdom så känns det bra, säger Lars.

 

Den som har OCD/tvångssyndrom…
* …lider ofta av tvångstankar. Tänk om det börjar brinna, Tänk om jag har aids, Tänk om min mamma dör osv. Tankar som återkommer och skapar stor ångest och skräck.
* …brukar sätta upp ritualer för att förhindra att de obehagliga tvångstankarna ska inträffa. Det kan handla om ihärdig handtvättning, se till att lampan eller kaffekokaren är stängd. Eller rabblar ramsor, räknar på ett visst vis för att det ska ha en magisk effekt. Att upprepande be andra försäkra en om att saker inte ska gå fel är också en vanlig ritual.
Man brukar behandlas med dels mediciner, dels terapihjälp.
De anhöriga…
…kan ofta bli delaktiga i ritualerna för att slippa ångesten och oron hos den sjuke. Påfrestningarna i förhållanden och familj kan bli enormt stora!

Läs mer om Lars Korse och OCD-förbundet här och här.

AV ANETTE BÜLOW
FOTO: THERESIA KÖHLIN


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…