Annons

Annons

Siri överlevde tragedin på Utøya

Dela
(0)

Plötsligt smällde det till i bergväggen bara några centimeter från hennes huvud. Siri gjorde sig beredd på nästa skott och undrade om det skulle döda henne.

Några mil därifrån satt pappa Erik utan att kunna hjälpa sin dotter som han visste kämpade för sitt liv ute på ön.

Annons

De fruktansvärda timmarna bär de båda med sig för alltid.

Paniken spred sig

Den 22 juli 2011 var en regnig dag på AUF:s sommarläger på Utøya. Siri Marie Seim Sønstelie och kompisarna hade spelat fotboll i lervällingen och tidigare hade förra statsministern Gro Harlem Brundtland varit på besök. Nu hade de samlats för att få information om det stora bombdådet som skett i regeringskvarteren i Oslo. Alla var chockade men lugnades av beskedet att deras ö var det säkraste stället man kunde vara på.

Siris pappa Erik satt i sin bil och var på väg till ett möte i huvudstaden när han hörde talas om bomben, och han sms:ade till Siri. Hon svarade att den glada stämningen på lägret blivit dämpad och dyster. Alla på ön var skakade av det som hänt.

Klockan var 17.24 när den första smällen kom. Siri ryckte till. Så kom tre snabba smällar, ett litet uppehåll, sedan tre till.

Först trodde Siri och de andra att någon bränt av fyrverkerier. Men snart spred sig paniken omkring henne och alla började fly ut ur byggnaden.

Insikten om att någon sköt där ute skapade kaos och skräck. Siri sprang för sitt liv. Samtidigt försökte hon prata med sin pappa i mobilen, men han förstod inte allvaret utan trodde det var smällare och fyrverkerier som hördes genom telefonen.

Siri svarade inte

”Pappa, det här är inget skämt”, skrek Siri i telefonen och fortsatte: ”Och här finns ingenstans att gömma sig!”

Samtalet bröts och Erik fylldes av ren skräck. Han såg för sitt inre en galning med stort automatvapen gå runt på ön, men slog bort det som en vansinnig fantasi. Han ringde igen. En gång, två gånger, tre – men Siri svarade inte. Han tänkte att hon måste ha stängt av ringsignalen för att den inte skulle avslöja var hon fanns. Eller var det så att hon inte kunde svara för att hon hade blivit skjuten..?

Siri försökte förtvivlat komma undan det vansinniga som skedde. Hon fick tag i en smal tall och firade sig ner för en brant bergssluttning, ner till strandkanten. Hjärtat hamrade i bröstet medan hon tryckt mot bergväggen desperat letade efter ett gömställe. Hon undrade om hennes sista stund närmade sig och knappade iväg ett sms till sin mamma och fyra väninnor: ”Skottlossning på Utøya. Vad som än händer så vet ni att jag tycker om er allihop.” Och ett till lillasyster Thea: ”Jag älskar dig.”

Skotten kom närmare. Siri såg en grupp ungdomar bli beskjutna och hörde hur de skrek och tjöt. Själv sprang hon vidare längs strandens hala bergshällar och vassa klippor och i det iskalla vattnet. När hon fick syn på ett litet hålrum i berget pressade hon sig in utan att kunna dölja hela kroppen. Det var iskallt, hårt och vasst. Det var redan trångt, men när ytterligare två tjejer kom för att söka skydd försökte de desperat få plats.

Ingen utväg

Plötsligt smällde det till i bergsväggen bara några centimeter från hennes huvud. Stenar sprutade omkring dem som i en explosion. Siri gjorde sig beredd på nästa skott och undrade om det skulle döda henne.

– Jag satt kall, tyst och livrädd i bergsskrevan, utan möjlighet att fly någonstans. Jag tänkte med ens att det kanske är okej att dö, berättar Siri. Det fanns ju ingen annan utväg…

Men det blev plötsligt tyst, det kom inget nästa skott. Skytten avlägsnade sig och fortsatte skjuta längre bort, men Siri vågade inte tro att faran var över. Hon väntade på helspänn, visste inte hur länge hon suttit inklämd i hålet men det kändes som en evighet.

Så såg hon flera båtar närma sig, och en båtförare ropade att skytten var gripen. Siri och tjejerna i bergskrevan hade överlevt!

19.42 ringde äntligen Eriks telefon. Han hade under tiden bestämt sig för att köra mot Utøya och satt nu på ett kriscenter för anhöriga och inväntade besked om vad som kunde ha hänt hans dotter.

– Jag hade gett upp hoppet och trodde att vi hade mist vår Siri. ”Jag lever, pappa”, sa hon. Det är mitt allra starkaste minne från den dagen. Det ögonblicket har bränt sig fast för alltid, säger Erik. Siri satt i en liten båt på väg mot land. Hon hade blivit räddad.

– Jag kände en otrolig lättnad. Det var som att jag blev tusen kilo lättare, all rädsla och oro bara flög i väg och jag grät av lättnad och tacksamhet.

– Det är mitt starkaste minne också. Det är det finaste minnet. Allt annat var bara hemskt och jag vill egentligen inte tänka på allt det onda, säger Siri.

Läs hela artikeln om Siri i Hemmets Veckotidning nr 30!

Foto: Johan Eklund


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…