Annons

Annons

Simningen hjälpte mig komma över sorgen efter mamma

Dela
(0)

Gunnar Larsson var bara nio år när han miste sin mamma. Då satsade han på simningen för att komma över sorgen och vi vet hur det gick. OS-guldet i München är fortfarande hans livs största idrottsögonblick!

Annons

På söndag tävlar Gunnar igen i fjärde säsongen av Mästarnas mästare.

– När de ringde från TV hann de knappt fråga om jag ville vara med förrän jag svarade ja, berättar Gunnar i Hemmets Veckotidning nr 16-17.

Gunnar är en av tolv deltagare. Nytt för i år är att man tävlar i två grupper, med sex personer i vardera. Två deltagare från varje grupp går vidare till semifinal, tre av dem gör sedan upp om den åtråvärda titeln i finalen.

– Vi hade en härlig stämning i laget. De andra kallade mig GG, galne Gunnar eller glade Gunnar, du kommer förstå varför när programmet sänds, intygar han på ren malmöitiska.

Dialekten är kvar, trots att det var länge sedan Gunnar lämnade födelsestaden. Gunnar föddes den 12 maj 1951 i Malmö och började simma som 5-åring, när stadens simhallsbad var nybyggt. Fyra år senare, 1960, slogs den unge pojkens tillvaro i spillror när hans älskade mamma Signe dog, den 7 september 1960.
– Mammas död blev väldigt traumatiskt för oss tre barn och pappa, som plötsligt var ensamstående heltidsarbetande pappa. Men jag hade ju simningen så Simhallsbadet blev som ett andra hem för mig, där hade jag mina kompisar.

Gunnars storasystrar Karin och Kristina, tio respektive sju år äldre, var vid denna tidpunkt båda framgångsrika simmare och tävlade också i OS. Och en bättre sporre kunde Gunnar knappast ha, kunde systrarna så kunde han! Långsamt började leken att övergå i allvar och 1967 vann han sin första SM-medalj. Sommaren 1968 kvalificerade han sig för OS i Mexico och det blev en stor upplevelse, men det var först två år senare, under EM i Barcelona, som Gunnar fick sitt genombrott. Då tog han tre guld, i 200 och 400 meter medley och 400 meter frisim. Och belönades dessutom med Svenska Dagbladets bragdguld.
– På europamästerskapen slog jag också mitt första världsrekord, på 400 meter frisim, den 7 september 1970. Det kändes speciellt, att slå ett världsrekord på dagen tio år efter min mammas död. Långt efteråt slog det mig att jag både började och avslutade min karriär på mammas dödsdag, den 7 september 1973 i Belgrad vann jag nämligen min sista medalj, VM-guld på 200 meter medley.

Att karriären avslutades redan efter tre framgångsrika år berodde på att det på den tiden inte gick att leva på sin idrott som simmare. Därför tyckte pappa Folke att sonen skulle utbilda sig och Gunnar höll med.
– Innan jag vann EM bodde jag i USA där jag påbörjat en utbildning som idrottslärare. Så hösten 1973 började jag på GIH, Gymnastik och Idrottshögskolan, i Stockholm.
På samma skola gick Marianne. En vacker ung kvinna som snart satte skåningens hjärta i brand. 1975, när båda avslutat sina utbildningar, lämnade de Stockholm för ett gemensamt liv i Västerås. Till familjen hör i dag också de tre döttrarna Lotten, Emelie och Amanda.
– Jag var bland de första att vara pappaledig, förklarar Gunnar inte utan stolthet. Jag var nog hemma ett halvår med min äldsta dotter Lotten, som föddes 1978.
Lotten har i dag två barn och Emelie, som är 32 år, har ett barn. Båda bor i Västerås, medan yngsta dottern Amanda läser till landskapsarkitekt i Uppsala.

Läs mer om Gunnar i veckans nummer!

Foto: Pia Nordlander


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…