Annons

Annons

Sara Sommerfelds farmor överlevde Förintelsen

Tiden i koncentrationsläger satte djupa spår hos Saras farmor Lea, och de mardrömslika minnena plågade henne hela livet. I en ny dokumentärfilm har Sara följt i Leas fotspår för att berätta om hennes upplevelser. Min farmor och Förintelsen sänds i TV4 nu på söndag den 10 maj.

Dela
(34)

3
Visa bildspel

/
Sara Sommerfeld
Sara Sommerfeld och Palle Lindqvist
Sara Sommerfelds farmor och farfar.
...
Visa mer

I år är det 70 år sedan Auschwitz befriades, och Saras farmor Lea Weisblum var en av de judar som överlevde. Lea var bara 13 år när tyskarna intog Polen 1939.

—Farmor överlevde alla historiska etapper av förintelsen: gettot, arbetslägren, Auschwitz, dödsmarscherna där judiska fångar tvingades vandra utan mat och kläder i den polska vintern. Hon överlevde slutligen koncentrationslägren Ravensbrück och Buchenwald. Därför passar det bra att använda hennes historia för att upplysa om det som skedde under Förintelsen.

Annons

Sara har precis avslutat arbetet med dokumentärfilmen Min farmor och Förintelsen där hon reser i sin farmors fotspår. För Sara är det en berättelse som sitter i hud och kropp. Den är för alltid inbäddad i familjens historia, precis som tatueringen hennes farmor hade på sin arm…

—Inför dokumentärfilmen fick jag verkligen göra en djupdykning i det hon fick uthärda. Ett tag efter att jag kom hem från mina besök i koncentrationslägren kunde jag inte sova på nätterna, jag hade fruktansvärda mardrömmar. Jag kan titta på min egen dotter och få rysningar när jag tänker på vad nazisterna gjorde med små barn under Förintelsen.

Under Saras uppväxt pratades det aldrig om vad hennes farmor hade varit med om.

—Även om vi såg siffrorna på armen sa man till oss barn att hennes svaga nerver inte skulle klara av frågorna. Och hon ville nog precis som många andra bara försöka glömma och gå vidare.

Sara berättar att första tillfället när hon faktiskt satt ner och pratade med sin farmor var när hon gick på gymnasiet och skulle göra ett specialarbete om Förintelsen.

—Då skrev hon ner tio sidor och beskrev vad hon hade varit med om. Därefter pratade hon alltmer om vad hon genomlidit och under sina sista år kunde hon nästan inte lägga locket på. Jag har alltid känt en enorm stolthet över att farmor överlevde Förintelsen, och hade därför svårt att förstå varför inte farmor kände detsamma.

Ville radera minnena

Men efter att ha fördjupat sig i de mardrömslika berättelserna har hon en bättre förståelse. För hennes farmor handlade det om att försöka radera minnena av den förnedring hon var tvungen att utstå.

—I Auschwitz tvingades min farmor till tungt arbete från soluppgång till solnedgång, utomhus i alla väder och endast iklädd trasor. Dessutom på minimal föda, ett slags soppa gjord på potatisskal. Om hon inte arbetade tillräckligt snabbt eller försökte vila en stund blev hon direkt slagen och bestraffad på olika sätt. De som var yngre eller för gamla skickades direkt till gaskamrarna efter att de anlänt till tågstationen intryckta i boskapsvagnar.

En gång berättade Saras farmor för henne hur hon vid ett av koncentrationslägren möttes av de vita bussarna. Hon blev erbjuden en plats ombord och hade chansen att bli räddad och få komma till Sverige.

—Hon stod vid bussen och bönade och bad om att de också skulle ta med hennes mamma, men hon ansågs för gammal och fick inte följa med. Då valde farmor att stanna kvar i helvetet för att få vara tillsammans med sin mamma.

Saras farmor dog sommaren 2013. Hon var 87 år gammal, och Saras dotter som då var tre månader gammal fick hennes namn, Lea.

—Det märkliga är att jag känner mig närmare henne nu än jag någonsin gjort, men jag längtar efter henne och jag har fortfarande så många frågor jag skulle vilja ställa. I samband med den här filmen känner jag en djupare förståelse och kärlek till henne. Tack vare att min farmor överlevde så finns jag här i dag. Det är så svårt att förstå.

Trots åldersskillnaden stod Sara och hennes farmor varandra nära.

—Hon var väldigt inkännande och jag minns att hon hann bli rätt orolig för att jag inte skulle hitta en man. Hon försökte hjälpa mig att hitta killar, minns Sara och ler.

Mänskligt värde

Men krigsåren och upplevelserna som Saras farmor bar med sig hade påverkat henne mycket.

—Farmor var neurotisk och skör, hon blev rädd när telefonen ringde. Till sitt yttre var hon alltid elegant och bar nystrukna blusar varje dag. Efter alla år i en omänskligt smutsig miljö, med sjukdomar, svält och utan att kunna sköta sin hygien, så tror jag att det här med det yttre blev extra viktigt. Det handlar om mänskligt värde!

Inspelningen av dokumentären har inneburit researchresor till Polen, Tyskland, Israel, New York och London, samtal med professorer och överlevande och känslofyllda möten med släktingar hon inte visste existerade.

—Det var helt fantastiskt och mycket rörande att träffa alla dessa släktingar som jag faktiskt hittat tack vare researchen i filmen. En person som jag fortfarande har kontakt med är min farmors kusin Zev. Han bor i New York och är så lik min farmor på många sätt.

Sara berättar att hela hennes världsbild förändrades när hon fick barn för två år sedan (och för bara några veckor sedan blev dottern Lea storasyster). I samband med att hon sökt sin farmors rötter känns det extra viktigt för henne vad hon skickar med sina egna barn i livet.

—Jag tänker mycket på uppfostran, vad de ska få med sig i livet och vad som gör dem lyckliga.

Hon har också funderat på sin egen barndom. Att vara uppvuxen i Sverige med judiskt påbrå har Sara aldrig sett som ett problem.

—Jag har varit lyckligt lottad och alltid känt mig stolt över att komma från en judisk familj. Jag har gått i judisk skola och åkt på judiska sommarläger. Aldrig har jag känt mig hotad eller utsatt. Men i förra veckan, när min syster ringde och berättade att hennes son inte skulle få åka på det judiska läger som jag alltid åkt på, blev jag rasande och orolig. Man hade ställt in lägret på grund av att barnens säkerhet inte kunde garanteras. Det gör mig så ledsen, dessa läger var det roligaste jag visste. Det gör ont i mig att tänka att mina barn inte ska kunna växa upp och känna den trygghet och stolthet som jag gjorde. När jag startade arbetet med filmen kände jag en stark rädsla för hur det kunde drabba min familj – min naturliga instinkt var att inte skylta med min identitet. Men allteftersom arbetet fortgått har jag blivit övertygad om att det är min plikt att vara öppen och berätta denna historia.

Sara menar att hon ser tecken på att andra världskrigets historia upprepar sig.

—När man pratar om kriget så kan man säga att det fanns offer, förövare, och de – kanske som du och jag – som stod vid sidan om och inte vågade agera. Jag hoppas vi alla ska våga reagera innan vi hamnar där, innan de främlingsfientliga tar makten. Vi måste se människors lika värde som det absolut viktigaste!

Läs mer:

Stefan Einhorn kämpade för att bli sedd av pappa Jerzy

Helena von Zweigbergk har kämpat mot blygheten hela livet

Malala: Jag tror att talibanerna ångrar att de sköt mig

 

Av Frida Funemyr

Foto: Frida Funemyr, Privat


Läs mer om:

Dela
(34)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…