Annons

Annons

Sara lät tiggaren Felicia flytta in

Sara Olausson lät tiggaren Felicia flytta in

När sonen Sid tog muggen med mynt från tiggaren Felicia utanför tunnelbanestationen blev Sara först generad. Men Felicia bara log och gav Sid en femkrona till glass från sina hopsamlade slantar. Det ögonblicket var början på en varm vänskap som förändrade deras liv för evigt…

Annons

Sara Olausson, 42 år, blev riksbekant när att hon lät rumänska tiggare flytta hem till sig och familjen i deras trea på 57 kvadrat. Sedan hon väl hade sett deras verklighet kunde hon inte längre stå overksam och bara se på.
– Har man en vän som sover i skogen fast det är höst och kallt ute så vet man vad man ska göra, säger hon och fortsätter engagerat:
– Vi måste se tiggarna som ett jättestort demonstrationståg. De är utstötta romer som lever i gränslös fattigdom i sina hemländer. Hjälpen måste organiseras på hög nivå. Hela Europa måste hjälpa till! Det räcker inte med mig och andra enskilda. Jag är bara en nästan utbränd trebarnsmamma som gör allt jag kan.
Sara är serietecknare och har medverkat i en rad tidningar och magasin och dessutom gett ut ett antal böcker. Tillsammans med maken Nils bor hon med barnen Allan, 8, Sid, 6, och Sisme, 2,5 år, i Midsommarkransen i Stockholm.
Väcker tankar
Allt började med 29-åriga Felicia från Rumänien som ofta satt på gatan utanför Liljeholmens tunnelbanestation med en mugg framför sig.
– Jag brukade ge henne så mycket jag kunde men ibland gick jag också omvägar för att slippa se henne sitta där, säger Sara. Det är besvärande med människor som tigger. Det väcker tankar och känslor som man måste förhålla sig till. Världsläget tränger sig på och man kan inte bara fortsätta med sitt vanliga liv.
Ibland fick Saras barn ge tiggaren pengar. Hon menar att det är viktigt att de lär sig att man ska hjälpa varandra.
– Felicia sken alltid upp när hon fick se mina barn. Men det är klart att jag funderade på om pengar verkligen var bästa sättet att hjälpa. Man har ju hört talas om att de är ligor. Men Felicia var aldrig påträngande. Hon skulle aldrig kunna sträcka fram sina händer och säga ”please, please, please”. För henne skulle det vara en skam. Hon säger själv att hon kommer från en respektabel familj.
Sonen Sid hade möjligen funderat ett tag över den där muggen med pengar som Felicia hade framför sig. En dag klev han nämligen plötsligt fram och tog den.
– Åh, titta mamma, sa han förtjust över skatten som skramlade på botten.
– Jag blev generad och sa att han skulle ge tillbaka muggen. Det gjorde han, och Felicia log. Hon tog upp en femkrona ur muggen, gav den till honom och sa att han skulle köpa sig en glass. Det var då det hände. En dag i oktober 2013.

Sara Olausson lät tiggaren Felicia flytta in
Blev vänner
Plötsligt såg Sara tiggaren som den människa hon faktiskt är. Felicia. Hon kunde inte sova på hela natten. Insikten om alla människors lika värde gjorde att hon blev som uppslukad av tanken på att hjälpa.
– Nästa dag när vi kom var Felicia sjuk. Hon hade feber och urinvägsinfektion. Jag tog med henne till vårdcentralen men personalen var inte alls glada åt besöket. Det skulle kosta tusen kronor för henne att få hjälp, visade det sig, så jag köpte febernedsättande värktabletter och fixade sittunderlag och filtar från Stadsmissionen. Sedan lyckades Felicia få tag i rumänskt penicillin av en landsman och blev så småningom bättre.
Sara och Felicia började prata med varandra med hjälp av kroppsspråk, enstaka ord och Google-översättningar. De blev snabbt vänner, och efter några dagar satte sig Sara ner bredvid Felicia och fick plötsligt se omvärlden ur tiggarnas perspektiv.
– Det kändes som att det var en mil ner till marken. Där är den yttersta nöden så tydlig. Felicias ögon lyste. Hon var förtjust. Men mina medtrafikanter rynkade på näsan. De tittade på mig som om jag var galen eller smutsig.
Sara fick veta att Felicia bodde i husvagn i ett då ökänt lägerområde i Högdalen. När Felicia tiggde plockade maken Ionut tomflaskor och burkar i Stockholms parker medan svärmor tiggde vid en annan tunnelbanestation.
– Jag var i Högdalen när polisen rensade upp där. Jag fick en stor fet smäll av en kronofogde när jag försökte rädda undan jackor och täcken åt tiggarna. ”Det är inte ditt”, sa han. ”Det är inte ditt heller”, sa jag. ”Gråter du inte när du ser det här?” ”Nej, det gör jag inte”, sa han och smällde till mig med knytnäven. Att engagera sig i tiggarfrågan är att röra sig på farlig mark.
Lägret förstördes
Polisen drog i väg med familjens husvagn. Svärmor tvingades resa hem, medan Felicia och Ionut flyttade vidare till ett skogsparti mellan två motorvägar. Där slog de läger med andra avhysta.
– De måste ju sova någonstans, förklarar Sara. De rullade ut sin matta på en bergknalle och försökte skyla sig så gott de kunde med plast och pinnar som de hade hittat på en soptipp. Jag gav dem allt jag hade av jackor och filtar men det räckte ju inte. Till sist gick de med på att flytta hem till mig. Några dagar senare fick vi veta att även det nya lägret var skövlat och förstört.
Sara startade en insamling på Facebook och lyckades få in så mycket pengar att Felicia och Ionut kunde resa hem tidigare än de planerat. I december åkte Sara och hennes rumänska förläggare Arina till Rumänien för att med egna ögon se Felicias verklighet.
– Ionut och hans bror kom och hämtade oss på flygplatsen i Bukarest i en lånad bil. Det tog en och en halv timme att komma till deras lilla by utanför staden Pitesti. Mitt intryck är att Rumänien är ett land som kan bita en. Det är inget vänligt samhälle. Det mesta är förfallet och alla har det inte bra.
Vägen blev allt lerigare innan de väl kom fram till Felicias hus, byggt av pinnar och lera på en kulle i skogsbrynet. I ett mindre hus intill bodde en tredje bror med familj och i ett trasigt gammalt stenhus svärmodern.
– Felicia, Ionut och deras tolvåriga dotter Izabela har ett rum med en vedspis som de eldar i hela dagarna om de får tag i ved. Vatten får de hämta i en kran neråt vägen. Om nätterna blir kylan så påträngande att nyfödda barn kan frysa ihjäl. Tuppar gol och hundar sprang omkring överallt. Jag kom till ett land som aldrig har lockat mig och med ett språk jag inte förstod. Ändå kände jag mig som hemma tack vare Felicia. Jag har fått en rumänsk familj. Vi är verkligen systrar.
Håller kontakten
Sara bestämde sig för att rita boken Felicia, om Felicia och hennes liv. De står båda som författare och delar på förtjänsten.
– Jag ger Felicia en röst och berättar hennes historia, säger Sara. Det är vad jag kan göra. Det viktiga är att kärleken får segra över hatet, för tyvärr är det ju så att ett gram hat väger tyngre än ett kilo kärlek.
Sara berättar att tiggarna kommer i tremånaderspass till Sverige i den mån de alls har råd att ta sig hit. Några månader senare var Felicia och Ionut följaktligen tillbaka. De håller kontakten men vill inte utnyttja hennes gästfrihet.
– De vet hur trångt vi bor, skrattar Sara. Men för en månad sedan dök de upp och ville berätta en hemlighet. Jag fick se ett foto på ett stort tvåvåningshus som de har lyckats bygga tack vare pengarna de tjänat här och min insamling. Stommen är färdig och nu har huset både dörr och fönster. När de återvänder den här gången ska de inreda ett av rummen och flytta in där.

Sara Olausson lät tiggaren Felicia flytta in

Boken Felicia handlar om Felicias liv. Både Sara och hon står som författare och delar på förtjänsten.

 

Sara Olausson lät tiggaren Felicia flytta in

Ur boken Felicia.

 

 

Experten: Kläder behövs alltid!

Antalet EU-migranter som kommer till Sverige har ökat dramatiskt det senaste året. Det märks på gatorna och inte minst hos hjälporganisationerna.

Matilda JägerdénPå Café David i Malmö, som drivs av Stadsmissionen, serveras gratis frukost varje dag i veckan till människor som lever i någon form av utsatthet. Hit kommer många av de hemlösa EU-migranterna som befinner sig i Malmö för att få ett kostnadsfritt mål mat, värma sig, ladda mobiltelefonen, ta en dusch, byta kläder och gå på toaletten.
– De allra flesta kommer hit från Rumänien, säger Matilda Jägerdén, enhetschef på Stadsmissionen i Malmö. De kommer hit för att förhållandena i hemlandet är så dåliga och för att de inte har någon möjlighet att försörja sig. De kommer hit för att de letar efter arbete och för att tjäna ihop pengar.
Matilda har själv upplevt en ökad irritation i samhället det senaste året, när antalet hemlösa EU-migranter har ökat och fenomenet spritt sig även utanför storstäderna. Bland annat sprids rykten som inte är sanna, som att det skulle vara ligor som ligger bakom det ökade antalet tiggare i Sverige. Men hon har inte märkt att det skulle finnas någon sanning i detta.
– Visst kan det vara familjer som kommer hit tillsammans eller att det finns släktband mellan dem, men inga organiserade ligor. Undersökningar visar att tiggare i snitt tjänar ungefär fem euro om dagen. Det fattar vem som helst att det inte är någon jätteekonomi i detta.
Är det rätt eller fel att ge pengar till någon som tigger?
– För mig är det en självklarhet att hjälpa de som befinner sig i akut nöd och saknar mat och tak över huvudet. Men jag är samtidigt mån om att de ska ha ett värdigt liv. Vi måste arbeta för en hållbar lösning på sikt. Som privatperson tycker jag att det är upp till varje individ om man vill ge pengar eller inte. Men jag tycker inte att man ska förbjuda tiggeri. Det är inte ett värdigt sätt att försörja sig på, men ett förbud skulle inte gynna de utsatta.
Om du vill göra något annat än att skänka pengar tycker Matilda att det är viktigt att lyfta frågan till en högre nivå.
– Hör av dig till din kommun och ställ frågor om vad politikerna tänker göra!
Men det finns också andra konkreta sätt att hjälpa.
– Kläder behövs alltid! Väldigt många av de som kommer hit bor utomhus så de behöver varma kläder som vinterkängor, jackor och underställ. Om du sover utomhus kan du behöva en ny jacka varje dag när det är dåligt väder. Personer kan lämna in sina blöta jackor till oss och vi tvättar och torkar dem, men där finns ett stort behov. Så samla ihop kläder och lämna in, det viktigaste är att det är helt och rent!

 

Det kunde varit jag

På Facebook går det att se en film från Felicia och Ionuts hus. Sök på ”Det kunde varit jag” på Facebook för att hitta till gruppen. Eller klicka här! Det är genom den gruppen som Sara har samlat in pengar till Felicia och Ionut under nästan ett år. Insamlingen är dock stängd nu.

 

Gnosjö – en förebild

I småländska Gnosjö inspirerar den berömda företagsandan på oväntade sätt. Här har en stödgrupp bildats för att hjälpa tiggarna att bli entreprenörer.
Initiativtagaren till gruppen, Elenor Johansson, kunde inte låta blir att agera när hon mötte en tiggare utanför Icabutiken i Gnosjö.
– Det började efter semestern när jag kom till Ica i Hillerstorp, där det satt en ung kvinna. Jag började prata lite med henne. Hon kunde lite, lite engelska och visade en bild på sin knappt tvåårige son. Hon nöp i sin jacka och jag förstod att han behövde vinterkläder. Jag såg hur många som gick förbi inte såg henne och det gjorde nästan ännu mer ont, säger hon till P4 Jönköping.
Hon bestämde sig för att försöka hjälpa till och ringde runt till vänner och församlingar. I dag är det ett 20-tal personer i kommunen som ställer upp för tiggarna.
Stödgruppen har bland annat hjälpt tiggarna att baka bröd som de sedan säljer utanför matbutiker i Gnosjö och Hillerstorp. De säljer även kantareller och lingon och jobbar med att klyva och packa ved.
Initiativet har mötts av många positiva tillrop. Men mest tacksamma är nog de nya entreprenörerna.
– De är jätteglada, och det är med en enorm stolthet de rest sig upp för att möta folk på samma nivå. Det är väldigt viktigt för självkänslan att kunna jobba i stället för att tigga, säger Mats Johansson, en av de engagerade i stödgruppen, till GT.

Vill du ha mer gripande läsning? 

Bengt och Kathy tog sig ur missbruk och hemlöshet

Efter 10 år som hemlös firar Lotta jul med sina barn igen

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet 

Av Monica Antonsson, Kristina Nilsson
Foto: Per Arvidsson, Paul Zyra/Sveriges Radio, Privat

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…