Annons

Annons

Rose levde som Jehovas vittne

Rose gick med i Jehovas vittnen som tonåring, gifte sig med en man i församlingen och fostrade tre barn enligt rörelsens hårda regler. Efter sjutton år blev hon utsparkad och tvingades lämna barnen kvar. I dag har hon och dottern Madelene försonats. Men vägen dit har inte varit enkel.

Annons
4
Visa bildspel

/
Rose levde som Jehovas vittne
Rose levde som Jehovas vittne
Rose levde som Jehovas vittne
Rose levde som Jehovas vittne
...
Visa mer

 

Det fanns något hemtrevligt med diskussionerna kring köksbordet när Jehovas vittnen kom på sina regelbundna besök till Rose Carlmarks pappa. Hon lyssnade gärna på deras diskussioner som liten. Det var stora frågeställningar kring livet och döden.

—Jag satt i rummet bredvid för jag var blyg. Det handlade om frågor som jag undrade över, eftersom både min hund och min häst hade blivit avlivade, berättar Rose.

En kväll gick hon in och satte sig på soffan.

—De blev imponerade av mig och jag av dem. Om jag hade en fråga slog de bara upp ett bibelställe och hade ett svar.

Till slut började Rose följa med förkunnarna på möten. Hennes pappa ville inte följa med, men var glad över att hon gick. Hon blev sedd av församlingen, den duktiga flickan som ville tjäna Gud, och Rose blev döpt redan som 14-åring.

—Jag hade alltid haft lätt för mig i skolan, men utbildning ansågs inte vara något bra och jag slutade skolan efter nian. Mamma var förtvivlad, men pappa tyckte att det var bra, ett skydd mot dåligt sällskap.

Rose flyttade hemifrån när hon var 16 år och blev heltidsförkunnare, en så kallad pionjär, tillsammans med en kompis. Hon försörjde sig på städjobb och butiksjobb och på kvällarna knackade hon dörr.

—Jag kände mig utvald av Gud och levde för paradiset. Hur livet var just nu var mer oviktigt, belöningen skulle komma senare, säger Rose.

Hon blev inte en församlingsmedlem av den vanliga sorten, hon gjorde allt fullt ut.

—Jag var en fanatiker. Det går inte beskriva på något annat sätt. Mitt mål var att inte bli dödad i Harmagedon*, som alla de som inte följt Gud på rätt sätt skulle bli. Det var min fulla övertygelse.

När hon var 19 år gifte hon sig med en man i församlingen. Rose var på ett sätt eftertraktad på grund av sitt engagemang och sin position. Hon tillhörde eliten.

—Det var inte kärlek, men vi fick en son när jag var 20 år, Madelene kom när jag var 22 och min yngsta fick jag när jag var 26, berättar Rose.

Aga och bibelläsning

Hon levde i en lögn i tretton år.

—Jag log alltid, men det fanns inga känslor där. De var helt avstängda. Jag kände ingenting för min man, kände ingenting för någon. Dessutom var reglerna hårda, även de mycket små barnen förväntades sitta blickstilla på de långa möten vi hade och aga användes som uppfostringsmetod inom gruppen. Läxläsning var inte prioriterat, utan det var Bibeln som skulle läsas och barnen fick inte umgås med någon utanför Jehovas vittnen.

—Jag är fortfarande arg på hur skolan och lärare tillät oss komma undan med allt detta i religionens namn. Vi tilläts förbjuda barnen allt möjligt, som att fira födelsedagar och lucia.

Kanske var det för att allt såg bra ut på ytan. Barnen var hela, rena och väluppfostrade. Men alla var hjärntvättade.

—Vardagen byggde på skuld och skam. Man var genuint rädd för att dö i Harmagedon och inte få leva i paradiset. Det gällde att följa alla regler och undvika det som var förbjudet, även om det innebar att förhindra att ens barn skulle få en blodtransfusion. Jag hade säkert gjort det och tyckt att det var för deras eget bästa, för att de då skulle få komma till paradiset. När de fick slag med livremmen började jag baka i köket. Jag mår dåligt bara jag tänker på det, säger Rose.

Hon önskar att någon hade tagit ifrån dem ansvaret, att barnens mänskliga rättigheter hade varit viktigare än religionsfriheten.

—Religionsfrihet är väl rätten att också vara fri från religion?

Rose skilde sig till slut.

—Bubblan sprack, att leva i ett äktenskap utan kärlek gick inte hur länge som helst, utan vi skildes när barnen var 6, 10 och 12 år gamla. Jag blev snart utesluten ur församlingen eftersom jag träffat en ny man, en gammal ungdomskärlek, och därmed begått äktenskapsbrott. Mina barn blev kvar hos sin pappa till en början, berättar Rose.

Hon insåg att hon inte hade en chans mot gruppens advokater trots att hon visste att barnen blev slagna. Samtidigt var hon mentalt kvar i sin gamla tro.

—Jag hade nog inte kapacitet att ta hand om dem själv just då. Men efter en tid kom Madelene till min dörr och bad om att få stanna och det fick hon naturligtvis. Själv hade jag inte direkt insett vad jag gjort mot dem. Det tog mycket längre tid, säger Rose.

Längst tid kvar hos pappan blev det för hennes yngsta son som var hos honom i ytterligare åtta år.

För Rose var det omtumlande att inte längre kunna luta sig mot en grupp och det tog lång tid att hitta ett annat liv.

—Jag återvände till församlingen efter två år, men då insåg jag att jag inte trodde på det längre. Då kändes det som att jag klippte av den sista länken och att jag blev fri. Steg för steg insåg jag också hur galet allt varit, och framför allt hur jag behandlat mina barn som fått lida för mina val. Det var ett svårt uppvaknande. En fanatiker kan inte vara en bra mamma.

I dag har Rose kontakt med alla sina barn och bor tillsammans med Madelene och hennes lilla son Hero i ett vackert stationshus. Hon är förlåten.

—Men jag har nog inte riktigt förlåtit mig själv.

En barndom i utanförskap

Madelene minns sin barndom med klarsynthet.

—Det var på många sätt fruktansvärt och värst var kanske inte att bli slagen. Jag levde med att vara konstant rädd för att bli straffad av Gud eller att mina föräldrar eller syskon skulle bli straffade. Vi trodde ju på Harmagedon. Det var ett hot man levde med varje dag, att kanske inte vara älskad av Gud, säger hon.

Dessutom var livet som Jehovas vittne ett liv i utanförskap.

—Mina föräldrar hade ju framfört vilka regler som gällde för mig i skolan. Jag fick inte sjunga med när någon fyllde år och det var ju ganska ofta. I stället fick jag sitta ner tyst och det gjorde att jag fick panikångest varje dag jag visste att någon i klassen fyllde år. Då ville jag bara dö, berättar Madelene.

Hon minns också hur hon ibland placerades i ett kallt illaluktande rum när det var luciaframträdanden och annat som var förbjudet.

—Jag minns hur äckligt det var och att jag också ville vara med de andra. Jag tycker att det ska vara alla barns rättigheter att vara med på allt. Ingen förälder ska kunna påverka det. Skolan ska vara fri från deras inflytande, säger Madelene.

—Mitt liv innehöll mycket ångest. Inget barn ska behöva ha det så.

Hon festade mycket i tonåren och till slut tog det stopp. Det var en flykt. Hon hade aldrig fått bara vara barn.

Madelene träffade sin gamla lärare vid ett tillfälle och förklarade hur hon kände.

—Då fick jag en ursäkt. Hon hade inte vetat hur hon skulle agera trots att hon sett att jag mådde dåligt.

Även Rose genomgick en förändring.

—Jag började se saker utifrån, det var en långsam omprogrammering. Jag började fira jul som jag aldrig gjort i vuxen ålder.

Hon började förstå att allt handlade om att hon sökt enkla svar och lösningar. Hon hade fostrats i en familj där pappans ord gällde och där det gällde att vara till lags.

—Det var som att leva utan att leva. Men mest lider jag av det jag har gjort mot mina barn, det är oförlåtligt.

Rose har också insett att hon har en tendens att fastna i hierarkiska miljöer där man gärna svarar på frågor hon bär på. Ett tag fastnade hon för transcendental meditation – och hon mediterade ofta.

—Nu är jag uppmärksam på mina beteenden. Jag går lätt till överdrift, och måste vara på min vakt för mig själv.

Nu har Rose utbildat sig till lärare och jobbar med vuxenutbildning.

Madelene har genomgått många år av terapi. På något vis har de funnit ett sätt att bo tillsammans.

—Vi har försonats och nu är det viktigt att föra ut våra erfarenheter om hur det är att leva i en religiös rörelse som väljer att stå utanför många av samhällets traditioner och värderingar. Ingen under arton år borde få vara med i religiös organisation, det är min fasta övertygelse, säger Madelene.

Rose har skrivit en bok, som hon påbörjade redan för tjugo år sedan. Det är en berättelse som bygger på hennes egna upplevelser från tiden i Jehovas vittnen, in och ut ur ett sektlikt liv. Från att vara ett barn som blir religiös fanatiker till att bli en förälder som för över det till sina barn.

—Jag såg inte mina barn som individer. Det fanns bara en väg och det var den väg som jag och min man följde inom rörelsen.

Fotnot: Harmagedon är enligt Bibeln den plats där slutstriden kommer att stå mellan det goda och det onda.

 

Läs mer: 

Pia-Karin hoppade av Jehovas vittnen

Tvillingsystern räddade Helena från sekten

Idas mamma övergav familjen för scientologin

 

Text och bild: Susanne Stamming

Läs också:

Dela
(102)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…