Annons

Annons

Reine var nära att dö i eldhavet

Reine åkte till jobbet för att lasta timmer. Det rasade en stor skogsbrand i Västmanland men han var inte orolig, den var ju många mil bort. Men elden hade spridit sig blixtsnabbt och plötsligt var Reine fast i ett eldhav. Han tog upp mobilen och ringde till sin fru Camilla för att säga adjö...

Dela
(21)

5
Visa bildspel

/
Reine fastnade i eldhavet
Reine fastnade i eldhavet
Reine fastnade i eldhavet
Reine fastnade i eldhavet
Reine fastnade i eldhavet
...
Visa mer

Klockan var strax efter fyra och sommarmorgonen var riktigt vacker när Reine Ullén, 42, satte sig i sin timmerbil för att börja dagens arbete. Det enda som störde var röklukten från den stora skogsbranden runt Sala, som ännu var många mil bort.

Annons

Tolv timmar senare kom en av Reines anställda chaufförer för att ta över bilen och köra kvällspasset. Reine tog med honom i firmans skåpbil för att visa var han skulle hämta timmer. På väg tillbaka till lastbilen började det flyga eldklot intill vägen. Sedan hände allt snabbt.

Gilla Hemmets på Facebook

—En vägg av eld blockerade plötsligt vägen och bakom oss föll träd som gjorde det omöjligt att komma framåt eller bakåt. Vi kastade oss ur skåpbilen och började springa åt det håll vi kommit ifrån, berättar Reine.

Efter några steg föll han omkull. Chaufförskollegan var utom synhåll när han kom på fötter igen. Reine hann bara några meter innan en brinnande gran blockerade vägen.

—Jag vände och sprang mot lastbilen som stod intill vägkanten en bit bort. Fick jag fart på den skulle jag kunna forcera hindren och ta mig ut. När jag vred på tändningsnyckeln var motorn stendöd. Då fick jag fullständig panik, för det var eld överallt. Jag fick se en rotvälta där det fanns vatten i hålet. Jag hoppade ner och låg där i kanske fem minuter, sedan såg jag hur elden kom rasande längs dikeskanten mot mig. Jag var tvungen att fly igen. Vart jag än vände mig var det eld som blockerade vägen.

Panikartade skrik

I det läget insåg Reine att han var fast mitt i eldhavet och han skulle aldrig kunna ta sig därifrån.

—Det var så här jag skulle dö, säger han.

Panikslagen tog han sin telefon och ringde till hustrun Camilla, 38, för att ta farväl.

—Jag sitter fast och kommer att dö, jag älskar dig, sa han.

Camilla var på ridskolan med barnen Liam och Tilde när han ringde.

—Jag trodde han fastnat under timmer och bad en kompis ringa 112, innan vi körde mot Engelsberg. I bilen ringde jag upp honom och då fick jag klart för mig att han fastnat i elden, som jag trodde var många mil bort. Jag hörde hans panikartade skrik på hjälp och dödsångesten i rösten. Det var hemskt!

Framme vid korsningen i Engelsberg stod brandbilar och ambulanser som inte kunde ta sig in i det brandhärjade området.

Strålningsvärmen slog obarmhärtigt mot Reines kropp och skinnet kokte under kläderna.

Han tänkte på Camilla, barnen Charlie, 14, Liam, 11, samt nioåriga tvillingarna Noah och Tilde. Framför sig såg han deras vackra hus med strandtomt intill sjön Barken som de köpt för något år sedan. Ett sådant hus med det läget hade varit deras dröm ända sedan han och Camilla gifte sig för åtta år sedan. De hade varit så lyckliga den dagen de flyttade in.

Nu låg han ensam på vägen och väntade på slutet, medan han pratade med Camilla i telefonen. Gång på gång förklarade han hur mycket han älskade henne, och att hon skulle ta hand om deras barn när han var borta.

—Ge inte upp! De är på väg, sa Camilla för att ingjuta mod.

Själv var hon i upplösningstillstånd.

—Maktlösheten var fruktansvärd. Jag hörde hur han plågades och bara väntade på döden.

—Camilla peppade mig, hon höll mig vid liv, säger Reine.

Skinnet sprack

Reines mamma Eva fanns också med Camilla. Han bad att få prata med henne.

—Låt inte Camilla få se resterna av mig, jag vill att hon ska minnas mig som den jag var, sa Reine.

Sedan la han sig ner på asfalten. Han tittade på sin utsträckta hand och såg hur skinnet på långfingret och pekfingret sprack.

—Det var precis som när du kokar korv i för varmt vatten. Jag trodde att det snart skulle vara över…

Brandmännen Björn Svensson och Mikael Bergner var lediga och badade med sina barn den här dagen när de hörde på radion att den stora skogsbranden tagit ny fart och var på väg mot Gammelby, inte långt från Virsbo där de bor.

—Nä, här kan vi inte ligga, vi måste hjälpa till, sa de och anslöt sig snart till Virsbo deltidsbrandkår där deras kompis och granne Tommy Tuike redan var i tjänst.

De hörde på radion att en man var instängd i det eldhärjade området.

—Vi hade bara T-shirt och byxor på oss när vi försökte gå in i området, men vi fick vända. Det gick inte att komma fram, säger Björn.

När de kom tillbaka såg de Reines mor som stod med telefonen och snyftade. Jämte stod Camilla.

—Rädda min man, vädjade hon mellan tårarna.

De tre brandmännen är inte bara grannar, utan även barndomskompisar och när de tittade på varandra behövde de inget säga. De skulle hämta ut honom!

—Problemet var att vi inte hade utrustning, men jag lyckades snabbt rycka till mig två rökskydd från en brandbil som var på väg därifrån, berättar Björn.

De pratade med räddningsledaren om sitt ”mission impossible”.

—Ni gör det på egen risk, var svaret.

Björn och Mikael tog på sig rökdräkterna och gav sig iväg, Tommy väntade kvar i bilen och skulle hålla kontakt med dem via mobiltelefon om något hände.

Röken var så tjock att de knappt kunde se handen framför sig. De hörde hur träden knäcktes och föll lite här och var.

—När som helst kunde ett brinnande träd ramla över oss.

De hade gått en dryg kilometer när de såg lastbilen stå längs vägen.

—Men där fanns ingen och vi blev förbryllade. Då såg Mikael billjus längre fram, det var skåpbilen. Men det fanns ingen där heller. Vi började ropa – och fick svar…

Träd blockerade vägen

Reine kände att han inte hade lång tid kvar när han hörde rösterna.

—Jag trodde inte det var sant när ni dök upp, säger han när han nu ett halvår senare träffar hjältarna hemma i Söderbärke, strax utanför Ludvika.

—Tack, och tack igen, tusen gånger. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det ni gjorde var fantastiskt, säger en rörd Reine.

Camilla känner lika stor tacksamhet.

—Er hjältemodiga insats innebar att barnen har sin pappa kvar i livet, ni är helt underbara.

Det är inte utan att det även rinner en och annan tår längs kinden på Björn, Mikael och Tommy.

När de hittat Reine hjälpte de honom till skåpbilen och den här gången var turen på deras sida – bilen startade.

—Vi öppnade sidodörrarna och la in Reine, sedan körde vi sakta. Träd som blockerade vägen lyfte vi undan, men efter ungefär 400 meter tog det stopp. Vi hjälpte Reine ur bilen och sedan började vi promenera.

Tommy kom till undsättning med en provisorisk bår som han gjort av en stege. Reine tittade upp och sa:

—Äh, har jag gått så här långt går jag resten också.

Att han hade 65-procentiga brännskador visste han inte just då…

Precis utanför brandområdet stod en hyrbil som de la honom i och den körde iväg till den väntande ambulansen.

—När jag såg honom åka iväg förstod jag att vi räddat livet på honom. Tårarna trängde igenom, säger Björn.

Camilla hade nästan gett upp hoppet när räddningsledaren fick kontakt med trion.

—De har hittat honom!

—Lättnaden går inte att beskriva, säger hon.

Flera operationer

Camilla åkte med ambulansen till sjukhuset i Västerås. Reine fick smärtstillande och sövdes. Sedan flyttades han till brandskadeintensiven på sjukhuset i Linköping.

—Jag förstod att han var illa skadad, att operationer och lång rehabilitering väntade. Men han levde och det var det viktigaste, säger Camilla.

Reine fick genomgå ett flertal operationer under nio veckor på specialistsjukhuset i Linköping, där frisk hud ersatte skadad hud. Sedan blev det ytterligare några veckors rehabilitering på sjukhuset i Falun för att få motoriken att fungera. Han är fortfarande inte helt återställd och har ännu inte kunnat börja arbeta igen.

Chauffören Reine hade med sig såg han aldrig igen efter att de kastat sig ur skåpbilen. Han omkom och Reine känner starkt med hans anhöriga. Det som hänt har fått Reine att ändra sina livsprioriteringar.

—Jag har varit en fruktansvärd arbetsnarkoman som ägnat min familj alldeles för lite tid. Ibland har jag och Camilla pratat om att se en film eller göra en resa. Det har jag alltid skjutit på framtiden. Det som hände den fjärde augusti förra året har lärt mig att saker kan förändras snabbt och plötsligt är allting för sent. Nu ska du och jag ta hand om varandra och njuta av livet, säger han och fattar Camillas hand.


Läs mer om:

Dela
(21)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…