Annons

Annons

Rebecka for illa efter traumat: ”Mötet med polisen Börje blev vändpunkten”

Rebecka var bara sex år när tryggheten slogs i spillror. Polisen kom en kväll och bar iväg flickan och hennes syskon med tvång. Efter den traumatiska upplevelsen stängde Rebecka av alla känslor. Som 13-åring rymde hon, men efter mötet med en vänlig polis började hon den långa kampen för att bli vän med sig själv igen.

Dela
(98)

Rebecka-Johansson1

Glömma kommer hon aldrig att göra, men Rebecka har gått vidare i livet. Bild: Jakob Hydén

Det var en fredagskväll det fruktansvärda hände.

Sexåriga Rebecka låg i sin säng när hon hörde hur det bankade på dörren. Hon blev rädd men smög ut i köket. Mamma och pappa öppnade ytterdörren och okända människor kom in i hallen, hon kunde bara skymta dem men såg att några av dem var poliser. De pratade och snart blev rösterna upprörda. Det uppstod tumult och den lilla hörde sin mamma skrika. Rebecka kunde inte förstå vad som hände men hon blev livrädd och sprang tillbaka till sängen och gömde sig under täcket.

Annons

I nästa ögonblick blev hon upplyft av en man, och trots att hon grät, sparkade och stretade emot blev hon och lillebror Tobias utburna till väntande bilar.

– Jag kommer ihåg att de satte mig i en polisbil och körde iväg, men därefter är det totalt svart. Jag minns ingenting av de dagar som följde och jag vet att det är samma sak med mina syskon. På något sätt stänger man av hjärnan när det händer en sådan grej.

Rebecka Johansson är i dag 29 år och bor 
i centrala Kristianstad tillsammans med sina sambo Dennis och fyra katter. Hon är nöjd och glad med livet som det har utvecklats, jobbar som personlig assistent och har vänner och tät kontakt med sin familj.

Rebecka-Dennis

Idag lever Rebecka ett bra liv i Kristianstad med sambon Dennis. Bild: Jakob Hydén

Men den där fredagskvällen 1995 dröjer sig kvar i minnet för evigt. Den satte djupa spår och den blev också början på en långvarig, turbulent och uppslitande tid för hela familjen.
Det som hände var att Rebeckas mamma och pappa några veckor tidigare hade sökt hjälp på sjukhuset eftersom lillebror Richard, som då bara var några månader gammal, var sjuk. En läkare fattade misstanke om att Rebeckas mamma led av syndromet Münchhausen by proxy och att hon medvetet skulle ha skadat Richard. Myndigheterna ingrep och omhändertog alla fyra syskonen.

– Vi placerades på ett barnhem men efter tio dagar fick vi komma hem igen, eftersom de inte kunde hitta något som bevisade misstankarna. Men skadan var redan skedd. Tidningar i hela Sverige skrev om fallet, ja till och med utomlands, och då är det inte lätt att bo i en liten by som vi gjorde. Det pratades bland grannarna, vi blev utstötta. Visst hade jag några kompisar i skolan, men jag kände aldrig att jag var accepterad, jag var
 utanför, berättar Rebecka.

Kämpade förgäves

Svårigheterna för familjen hade bara börjat. 1995 fick Rebecka ytterligare en lillebror. Den brodern omhändertogs av myndig
heterna på BB när han bara var tio timmar gammal och placerades i en fosterfamilj. Misstankarna var desamma: Münchhausen by proxy.

Alla de här händelserna kom att prägla 
Rebeckas uppväxt. Misstankarna mot mamman och familjen hängde som ett mörkt moln över dem alla. Mamma Susanne och pappa Jan-Erik kämpade för att få tillbaka sin son. All energi gick åt till att skriva inlagor, ringa samtal och förbereda möten eller rättegångar. De drev målet ändå upp i Europadomstolen – men förgäves.
Och ovanpå allt detta hade de Richard, Rebeckas lillebror, som blev sjuk bara några månader gammal och sedan aldrig blev bra igen. Han levde i stort sett hela sitt liv på sjukhem men dog 2001, bara åtta år gammal. Rebecka var då 13 år.

– Det var den 18 februari. Pappa kom in på mitt rum och berättade. Jag låg i min säng, och det var som om jag hade hamnat i ett stort vakuum, jag kände ingenting. Inte förrän begravningen en månad senare, då kom chocken och sköljde över mig och jag förstod vad som hade hänt, berättar Rebecka.

Men annars hade hon blivit bra på att stänga ute känslorna under de där åren. Det blev hennes strategi för att hantera allt det svåra: misstankarna mot mamman, myndigheternas
omhändertagande, Richards död och den
andre brodern som aldrig fick komma hem.

– Tonåren kan ju vara svåra ändå, utan att sådant här drabbar en familj. När allt det här hände oss gick jag in i en låtsasvärld, jag tappade verklighetsanknytningen och ville bara bort från alltihop. Det var därför jag rymde, säger hon.

På internet hade hon kommit i kontakt med ett antal personer, vuxna människor som gett henne uppmärksamhet och varit snälla. En kväll stack hon bara och hamnade i riktigt dåligt sällskap. Först bodde hon hemma hos ett gäng nynazister för att sen hamna hos en narkotikamissbrukare.

Rebecka-Johansson2

Ung och vilsen. Foto: Privat

– Jag var väldigt ung och väldigt naiv. Allt var kalabalik i min hjärna och jag suktade efter någon som accepterade mig. Jag tyckte bara att de var snälla mot mig och kunde inte se några problem med det. Så här i
efterhand tänker jag att jag hade en otrolig tur som inte råkade illa ut, säger Rebecka.

Empatisk polisman

Rebeckas familj hade förstås varit utom sig av oro. Hennes pappa hade kört runt och 
letat i bygden och till sist kontaktat polisen.

Drygt två dygn efter rymningen knackade det på dörren där Rebecka bodde. Det var polisen som på något sätt hade luskat ut var den försvunna 13-åringen befann sig. En av poliserna hette Börje, och mötet mellan honom och Rebecka kom faktiskt att förändra hennes liv.

– Jag ville förstås inte följa med, jag hade ett agg också mot polisen på den tiden, men han var så mjuk och snäll. Han sa: ”Din pappa är jätteorolig. Ska du inte följa med hem?” Och i polisbilen minns jag att jag grät hejdlöst och han tröstade och sa att allt skulle bli bra. Ibland behövs det inte mer från en annan människa. Det var precis det som jag hade behov av där och då, säger Rebecka.

Kunde inte glömma polisen

Senare fick Rebecka brev från Börje som undrade över hur det hade gått för henne. Han kunde inte glömma den förkrossade 13-åringen som han hade mött och ville försäkra sig om att hon hade fått rätsida på livet. ”När jag träffade dig och vi satt i polisbilen, då syntes det att du inte mådde bra. Du var ledsen och jag kände en klump i bröstet. Dina och din familjs problem är inget som angår en polis, men även vi kan väl få ha känslor?” skrev Börje.

– Den omtanke som han visade var viktig och betydde jättemycket för mig. Det är
 något jag har burit med mig i alla år.

Mötet med Börje blev början på vändningen för Rebecka. Så småningom gick de där känslorna av vanmakt och ilska över, hon blev vän med sig själv igen och hittade bättre sätt att hantera de traumatiska minnena hon bar på från barndomen.

Rebecka-polisenBorje

Efter 15 år mötte Rebecka polisen Börje Wetterlöf igen. Bild: Privat

Glömma kommer hon aldrig att göra, men hon gick vidare i livet.

Hon glömde heller aldrig den empatiska polisen och de glimtar av mänsklig värme som han hade visat henne. För några månader sedan fick hon för sig att efterlysa honom på Facebook. ”Om jag bara fick tag på dig så jag i dag kan meddela att jag mår bra och att allt har vänt till det positiva. Jag vill bara framföra stort tack till dig, polis Börje som tog dig tid att prata med mig”, skrev hon, och det dröjde mindre än ett dygn 
innan de fick kontakt. Börje är numera pensionär och de bestämde sig för att träffas.

– Jag har ofta tänkt på honom genom åren, och det kändes väldigt fint att träffa honom igen. Och att få säga tack!

I dag lever Rebecka ett bra liv. I Dennis har hon hittat en själsfrände och de tänker så småningom skaffa barn ihop. Hon står sina föräldrar och syskon lika nära som hon alltid har gjort. Mamma och pappa bor i grannhuset i centrala Kristianstad och de träffas i stort sett dagligen. Trots slitningarna, mörkret och stormarna så är de en familj. Och kommer alltid att vara det.

 

Läs mer: 

Anki förskingrade 5,1 miljoner

Idas mamma övergav familjen för scientologin

Deras kärlek överlevde kalkugnsolyckan


Läs mer om:

Dela
(98)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…