Annons

Annons

Psykoserna fick Simon att vilja ta sitt liv och befria familjen

—Jag ville befria Hilda och mitt kommande barn från plågan att behöva ha mig i sin tillvaro. Simons och Hildas drömmar om lyckligt familjeliv krossades när Simon gång på gång bröts ner av allvarliga psykoser och dödslängtan.

Dela
(13)

psykoser

Han vågar fortfarande inte tro det. Inte helt. Ett liv utanför psykiatrins stängda dörrar var ju något han så länge inte ens vågat hoppas på.

Simons psykiska sjukdom är svår att förklara eftersom den är en komplicerad kombination av flera diagnoser. Men själv brukar han beskriva den som om han hyste tre helt olika personer:

Annons

—En var Simon, jag själv alltså. En vanlig kille som försökte vara en kärleksfull pappa och en hygglig människa.

Sen beskriver han Svarta Simon, en skrämmande figur med sitt ogenomträngliga mörker, sin djupa sorg och ett destruktivt självförakt. Den tredje kallar Simon Skuggan, för den figuren uppträdde bara i psykoserna. Allt han vet om honom är vad andra har berättat. Skuggan talade med tavlor och vägrade vara stilla. För om Skuggan inte fick gå blev han ursinnig.

I dag är Simon 37 år. Han mår riktigt bra nu, men han vet också att mörkret kommer tillbaka.

—Skillnaden är att i dag kan jag hantera det. Jag har lärt mig känna igen tecknen och söker hjälp i tid. Dessutom slipper jag psykotiska perioder nu tack vare ny medicinering.

Simon träffade sitt livs kärlek redan i sjunde klass. Hilda var ny och de fick sitta bredvid varandra.

—Det var kärlek vid första ögonkastet. En blick och ett lånat suddgummi – sen var det vi.

Hilda och Simon fortsatte hålla ihop och nästan omedelbart efter studenten stod bröllopet.

Simon ler, smeker katten Linus som ligger bredvid honom i soffan och spinner förnöjt.

—Jag ville plugga vidare, tänkte satsa på läraryrket, men först ville jag jobba ett år.

Ville ta sitt liv

Simons föräldrar driver jordbruk och det var på gården han tänkte jobba. Men idyllen skulle snart slås i spillror. Något var fel och Simon började förändras.

—Det började med att all ork och lust rann ur mig. Jag ville ingenting. Att kliva upp på morgonen var jobbigt, att äta var jobbigt. Det var till och med jobbigt att svara på tilltal. Allt förlorade sin mening.

Simon började brottas med självmordstankar, fast det var inget han pratade om. Inte ens de fruktansvärda drömmar han plötsligt drabbats av vågade han berätta om. Men den dagen Hilda talade om att hon var gravid och det enda Simon kände var ångest och hopplöshet, insåg han att han behövde hjälp. Simon gick till vårdcentralen och fick diagnosen depression. Men de antidepressiva tabletterna hjälpte inte. Mörkret fortsatte sluka Simon som till slut inte orkade längre.

—Jag kände mig som en börda och jag ville befria Hilda och mitt kommande barn från plågan att behöva ha mig i sin tillvaro.

Simon försökte ta sitt liv. Det skulle komma att bli det första försöket av många. Han hängde sig i föräldrarnas lada, men familjens hund insåg att något var fel och ställde sig utanför och skällde som en galning.

—Mamma rusade från huset för att se vad som stod på.

Med en gammal såg fick hon ner Simon och ringde efter ambulans.

Fick sluten vård

På sjukhuset fick Simon sin första psykos. Han började vanka i korridorerna, övertygad om att det var förbjudet att stå stilla. Stod man stilla skulle en yxman komma och halshugga dig. Dessutom började han prata med möblerna. Simon hamnade på sluten psykiatrisk vård och det skulle dröja ett halvår innan han kom hem igen.

—Hilda kom ofta och hälsade på. Det var tufft att se henne, jag såg ju hur orolig hon var och ofta grät hon. Dessutom var jag fruktansvärt stressad över att snart bli pappa.

Till slut vägrade Simon att träffa både Hilda och föräldrarna och när han slutligen kom hem var barnet fött. Det blev en flicka och första gången Simon höll sin dotter Stina i famnen gav han henne ett löfte.

—Jag lovade att jag alltid skulle älska henne högre än allt annat i livet.

Men löftet blev omöjligt att hålla. Tre månader senare kom demonerna tillbaka och mörkret slöt sig återigen.

—Jag försökte kämpa emot. Men det går inte att bara ”rycka upp sig” när det handlar om psykisk sjukdom. Det står utanför din kontroll.

Simon blev alltmer okontaktbar. Han satt mest vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret, eller låg i sovrummet med persiennerna nerdragna. Hilda försökte få honom att intressera sig för Stina. Hon satte henne i ätstolen när Simon satt vid bordet eller lät dottern ligga bredvid honom i sängen och jollra.

—Det räddade mitt liv, säger Simon och ler vemodigt. Jag tänkte många gånger göra slut på allt, men så tittade jag in i min dotters stora blå ögon och då fick jag styrka att kämpa. Men i psykoserna kunde jag inte kontrollera mig på samma sätt…

Kunde inte leva hemma

Så när psykoserna åter började visa sig vågade Hilda inte ha maken hemma längre. De fattade ett gemensamt beslut om inläggning, men det lugna avsked paret planerat blev inte av. Kvällen innan inskrivning fann Hilda sin make livlös i sovrummet. Han hade dragit en plastpåse över huvudet och virat silvertejp kring halsen. I barnsängen låg Stina och skrek.

Ganska snart stod det klart att det var den tillvaro de båda makarna skulle tvingas vänja sig vid. Simon var hemma korta perioder, men största delen av sitt liv spenderade han på sluten avdelning.

—Jag kände både lättnad och sorg när Hilda berättade att hon ville skiljas. Hon var nog den som grät mest. Men jag tröstade henne och bad bara om en sak – ta inte min dotter ifrån mig.

Hilda höll sitt löfte. Under alla år Simon varit sjuk har hon varit noga med att låta Stina vara en del av hans liv.

psykos

Simong lovade att alltid älska sin dotter högre än allt annat i livet.

—Hilda har varit fantastisk. Vi bestämde oss tidigt för att vara helt öppna med min sjukdom.

Stina har därför alltid förstått att pappa är sjuk och hon har alltid fått höra hur mycket Simon älskade och saknade henne.

Simon stryker sig över hakan och skrattar till.

—En gång hade jag gått in i en av mina psykoser när Hilda och Stina kom på besök. Det försökte vi ju självklart undvika annars. Men Stina blev inte alls skrämd. När de gick hem igen konstaterade hon helt enkelt att pappa inte var hemma i dag. Underbart!

De perioder Simon mådde lite bättre bodde han hos sina föräldrar på gården. Han fann ro i att pyssla med korna och köra traktorn över åkrarna. Det låg något meditativt över det. Ofta kom Stina och bodde hos pappa också, och de veckorna kom att betyda mycket för relationen.

—Då fick vi tid att verkligen prata och lära känna varandra. Stina har berättat att jag blev den hon vågade anförtro sig till. Hon tycker att jag har en djupare insikt i människosjälen, hon tycker jag ser saker på ett annorlunda vis. Kanske kan det ligga något i det. När hon var liten pratade vi om kompisar och vilka serier som var bäst. Sen blev det lite större saker som snatteri och månadspeng. I dag handlar våra samtal om kärlek, pojkvänner och framtidsdrömmar. Jag är så tacksam att min dotter vill ha mig i sitt liv.

Simon får tårar i ögonen och tittar ut på en flock starar som spatserar på gräset i jakt på mask.

Hilda träffade en ny man

Vid ett tillfälle när Simon var intagen kom Hilda ensam på besök. Hon hade något att berätta. Hilda hade under en tid träffat en man och hon var förälskad. Nu kände hon att det var dags att även låta Stina träffa honom.

—Det är klart att det gjorde ont. Jag hade ju aldrig slutat älska Hilda och kanske hade jag en naiv dröm om att det någon gång skulle bli vi igen. Dessutom blev jag livrädd att Stina skulle föredra sin nya pappa framför mig.

Men så blev det inte. I stället har Simon och Per, den nya mannen, blivit goda vänner.

I dag mår Simon bättre än någonsin. Med hjälp av DBT (dialektisk beteendeterapi) i kombination med enskild terapi och nya mediciner har han nästan mirakulöst tillfrisknat och i dag bor Simon i ett litet hus med en välskött trädgård.

—Det är underbart med något eget att ansvara för. Min särbo säger att jag nog är ganska ensam om att tycka det är roligt att betala räkningar, städa och klippa gräset.

Men det är egentligen inte så konstigt att Simon uppskattar vardagens slentrian. I nästan tjugo år bestod ju hans liv av sjukbäddar, dödslängtan och grusade drömmar. I dag har han i stället ett nytt spirande förhållande, ett jobb han trivs på och ett hem han skapat själv.

Stina bor i dag i Stockholm, men hon ringer till pappa nästan varje dag och kommer ofta hem.

—Vi har fortfarande nära kontakt och vi kan fortfarande prata om allt. Simon skrattar till. En gång sa jag att hon inte behövde ringa så ofta, jag tänkte att hon gjorde det av oro. Men då fnös hon bara och sa: ”Vet du hur mycket pengar jag sparar in på psykologer genom våra samtal?!” Det var gulligt sagt tycker jag.

 

 

Läs också:

Nu får det vara slut på självmorden i släkten

Tvångstankarna tog över Lars liv

Kompishunden öppnade upp autistiska Lovisas värld

 

Av Sara Martelius

Foto: Shutterstock


Läs mer om:

Dela
(13)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…