Annons

Annons

Pias dotter yxmördades

När Pias dotter hittades nergrävd och yxmördad för 30 år sedan rämnade Pias värld. Sorgen har stundtals varit oerhört tung men hon har lärt sig leva med den. – I dag kan jag prata om Christina och om det som hände, men det gör fortfarande ont, säger Pia som flyttat nära sin dotters gravplats för att få dela den med henne när den dagen kommer.

4
Visa bildspel

/
Pias dotter yxmördades
Pias dotter yxmördades
Pias dotter yxmördades
Pias dotter yxmördades
...
Visa mer

 

Det går inte att beskriva hur det kändes att veta att någon skadat ens barn så fruktansvärt, säger Pia Wiman, vars dotter Christina var 28 år när hon mördades av en man som hon just inlett en relation med.

Annons

Trettio år efter tragedin lever Pia fortfarande med sorgen och saknaden efter sin dotter. Och med fasansfulla inre bilder av dotterns sista stund i livet.

—Det är alltid ett trauma att mista ett barn, men sättet som Christina dog på var så fruktansvärt och ofattbart. Det knäckte mig fullständigt. Jag rasade. Tanken på skräcken hon måste ha upplevt är fasansfull. Den kom ofta över mig då och gör det fortfarande ibland. Det kommer jag att få leva med resten av livet.

Nyss har Pia, 80, mött upp utanför bostadsrätten i Ullared. Hon är glad och har mycket energi, men nu när hon en stund senare sitter i vardagsrumssoffan och pratar om Christina är hon samlad och allvarsam. Rösten sviker inte men ibland blänker sorgen till i ögonen.

Pia bodde i Göteborg när hennes dotter mördades. Christina var 28 år och hade en lägenhet i utkanten av stan. En dag hade hon något som hon ville berätta för Pia.

—Hon ringde och sa att hon hade träffat en man som hon var förtjust i. Han hade ett hus på landet och Christina älskade landet. Hon skulle hälsa på honom över en helg och var glad och förväntansfull.

Pia kände inte att det var någonting konstigt med det.

—Det fanns inget som gjorde mig misstänksam. Hon sa inte ett ont ord om karln. Hon var ju 28 år och jag kunde ju inte vara hönsmamma och fråga om allt hon skulle göra. Nu ångrar jag att jag inte frågade mer…

Försvann spårlöst

Efter det blev det helt tyst från Christina. Hon var spårlöst försvunnen.

— Det var inte likt henne. Vi hade bra kontakt och hon hälsade ofta på mig och ringde minst ett par gånger i veckan. Det hade aldrig hänt tidigare att hon inte hörde av sig. Hon var spontan och jag tänkte att hon kanske hade åkt iväg på en resa, men å andra sidan brukade hon alltid skicka ett vykort när hon åkte någonstans.

Efter ett tag hörde Christinas hyresvärd av sig till Pia. Det visade sig att hyran inte var betald och ingen hade sett till dottern på flera veckor. Det blev en chock för Pia när värden släppte in henne i lägenheten.

—Det stod disk framme i köket och det var stökigt i vardagsrummet. Christina skulle aldrig ha lämnat det så. Det syntes att det hade varit någon annan där. Kanske var det mördaren. Det fick jag aldrig veta.

Efter det levde Pia med konstant oro. Christina anmäldes försvunnen men mycket mer hände inte. Inte förrän polisen fick ett tips från en lärarinna.

—Enligt polisen hade en pojke berättat för lärarinnan att det hade varit en man hemma hos hans mamma som berättade att han hade grävt ner en kvinna i sin trädgård. Lärarinnan slog larm och efter det blev det fart på utredningen. Det var så de hittade Christina. Annars hade jag nog aldrig fått veta vad som hade hänt henne.

Christina hade yxmördats.

—Hon var helt massakrerad. Bara ena foten var hel på henne.

Pia blir tyst och tittar ut genom fönstret.

—Det var en så vidrig känsla att någon hade gjort något så fruktansvärt mot min fina dotter.

Hon skakar på huvudet och fortsätter.

—Jag kunde ju inte tro att det var möjligt, ville inte tro att det hade hänt. Det var så chockartat. Just då kunde jag inte ta in det.

Gick ner för räkning

Pia ville se sin dotter men blev avrådd.

—Jag ville se Christina för att förstå att det verkligen var hon och att det hade hänt. Men nu blev det inte så och det var nog lika bra. Då hade jag fått leva med de bilderna. Nu har jag fina minnen av henne i stället, säger hon och hämtar ett inramat foto av dottern.

—Den bilden fick jag i present av henne. Jag har själv ramat in den. Jag tycker att hon är så fin på bilden.

Pia tvingade sig själv att närvara vid rättegången. Dels för Christinas skull, dels för sin egen för att försöka förstå vad som hänt.

—Han förklarade det med att hon högg ved och kom in i köket med en yxa i handen. Han sa att eftersom hon kom in i stugan med yxan så ville hon bli ihjälhuggen. Det var hans förklaring. Han dömdes till psykiatrisk vård.

Hon skakar på huvudet igen och blir tyst.

—Efteråt gick jag ner för räkning helt och hållet. Livet var inte värt att leva längre. Jag var skild från barnens pappa och jag kände mig ensam i sorgen. Jag var tvungen att prata med någon och gick till en psykolog under en tid.

Det som fick henne att hålla sig över ytan var hennes son.

—Utan honom hade jag inte överlevt. När Christina var död ville jag inte leva. Men jag hade ju honom. Han blev min räddning.

Blev stark

Christina dog under en tid då Pia redan var tyngd av många bördor.

— Först dog min exsambo. Han var och fiskade i Norge och sveptes med av en våg och drunknade. Vi bodde inte ihop längre men han var min stora kärlek. Jag tog det väldigt hårt. Min bror dog också under den tiden och så Christina.

Pia funderar en stund på vad det är som har gjort att hon överlevt och gått vidare. Hennes uppväxt var svår på många sätt och det har präglat henne. Allt hon upplevde då gjorde henne stark.

—Jag är född i Lappland, inte långt från Tärnaby där Ingemar Stenmark kommer ifrån. Fast jag har inte åkt slalom utan livets slalom. Vi hade det fattigt när jag var barn och folk dog runtomkring mig när jag var liten. Man har bara valet att gå vidare när man har det så där tufft. Det finns inget annat att välja på.

—Men att ens barn blir mördat kan man ju aldrig acceptera. Man kan lära sig att leva med det. I dag kan jag prata om Christina och om det som hände, men det gör fortfarande ont. Det försvinner aldrig men det blir lättare med åren.

Även om sorgen efter dottern har kastat sin skugga över livet har det också innehållit glädje och bra stunder, säger Pia. Hon har skrivit mycket genom åren, bland annat boken Höga berg och djupa dalar. Där berättar hon om sin uppväxt som föräldralös under kärva och fattiga förhållanden, och om de vuxna som ändå stöttade och hjälpte. Till yrket har hon varit kontorist, skribent och ombudsman. I flera år var hon redaktör för en kattidning samtidigt som hon hade kattuppfödning. Nu har hon inte längre några katter, men väl sju barnbarn.

Ska dela gravplats

För tio år sedan flyttade Pia till Dalarna för att komma närmare barnbarnen, sonen och sonhustrun. Men så för ett år sedan bestämde hon sig för att flytta tillbaka till Halland. Här hade hon tidigare ett fritidshus som hon också bodde i permanent under ett tag. Och här är dottern Christina begravd.

—När Christina skulle begravas köpte jag en gravplats i Källsjö två mil härifrån. Det var där jag hade fritidshuset. På begravningen tänkte jag att Christina inte ska ligga där ensam. Det var därför jag flyttade hit. Det känns bra att vara nära graven och Christina, och nu vet jag att jag också kommer att ligga i Källsjö när den dagen kommer. Nu har jag hållit mitt löfte till henne. Det känns fint.

 

Läs mer: 

Siri överlevde tragedin på Utøya

Annas mamma dog på Estonia, hennes pappa i tsunamin

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet

 

Text: Mathias Pernheim

Foto: Bo Håkansson

Läs också:

Dela
(55)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…