Annons

Annons

Pia är bipolär: Jag skämdes och vågade inte berätta

Pia skämdes för sin diagnos och ljög om varför hon ibland måste stanna hemma från jobbet. Till sist bestämde hon sig för att berätta för kollegan Rosie. Men tänk om hon skulle vända henne ryggen…

Annons
3
Visa bildspel

/
Pia är bipolär
Pia är bipolär
Pia är bipolär
...
Visa mer

 

Pia Röjdeby i Alunda utanför Uppsala har haft diagnosen bipolär sjukdom sedan hon var 16 år. Men hon har dragit sig för att vara öppen och berätta för omgivningen. Men så 2003 hände något. Pia fick en ny kombination av mediciner och blev sjuk och gick in i ett maniskt skov. Hon kände att det var svårt att bära det ensam och tog mod till sig och ringde Rosie och bad henne komma över.

—”Skynda dig hit, det är något jag måste berätta”, sa du när du ringde. Jag minns att du lät uppvarvad, säger Rosie Ohlsson, som bor i samma samhälle som Pia.

—Ja, jag var ju jättenervös och rädd för hur du skulle ta det. Rosie är en så underbar människa så henne ville jag absolut inte förlora. Om hon ville vara min vän efter det, då var hon verkligen en vän, tänkte jag.

Rosie tog det med fattning. Hon tyckte det var skönt att få veta men det var ingen stor sak för henne.

—Jag tyckte inte att det var något konstigt alls. Jag tyckte så himla mycket om Pia innan så diagnosen spelade ingen roll.

När Pia berättade för Rosie om sin diagnos blev det startskottet för en slitstark vänskapsrelation. De bodde i samma område och sprang på varandra ibland. De brukade prata bort en stund så fort de fick chansen.

—Gud var gullig hon är, tänkte jag om Rosie när jag träffade henne första gången.

—Det tänkte jag om dig också, säger Rosie till Pia.

Så slumpade det sig som så att de hamnade på samma arbetsplats – ett gruppboende för mentalt funktionsnedsatta. Rosie tyckte om Pias spralliga sätt och goda humör och Pia kände sig bekväm med Rosies mer lugna framtoning.

Skämdes över diagnosen

Pia sjukskrevs från jobbet 2003. Det var då som hon gick in i ett maniskt skov. På arbetsplatsen var det bara de två som visste vilken sjukdom Pia hade. Pia skämdes över diagnosen och ville inte berätta. Till arbetskamraterna sa de att hon var stresskänslig och behövde vila upp sig. Privat hade de tät kontakt hela tiden och pratade mycket om hur Pia mådde. Rosie blev ett stort stöd för Pia under sjukdomsåren. När hon var på botten i en depression vände det och hon gick in i ett maniskt skov. Så höll det på fram och tillbaka i sju år. Det var en svår och tung tid för henne, särskilt när hon var deprimerad.

—Jag ringde Pia nästan varje dag under den tiden. Jag ville stämma av och se hur hon mådde. När du mådde som sämst så visste jag ju att du inte ville leva. Det var en stor oro.

Pia lyssnar och nickar instämmande.

—Du var ett stort stöd för mig. Det är otroligt värdefullt att ha det när man inte mår bra.

Pia har alltid känt sig trygg med Rosie. Hennes lugna sätt spiller över på henne.

—När jag har varit sjuk så har det räckt att prata med Rosie för att jag ska känna mig bättre. Det är viktigt att ha en lugn och stadig person vid sin sida, särskilt när man är inne i ett maniskt skov. Rosie har dämpat mig bara genom att vara sig själv.

För Rosie var det aldrig fråga om att inte stanna kvar som vän och ställa upp för Pia. Hon har aldrig känt att hon skulle vara självuppoffrande.

—Jag har aldrig sett Pia som en diagnos. Det är ju inte så att vår relation bara är åt ett håll, att det bara är Pia som får ut något. Jag har ju också haft svårigheter i livet och inte alltid mått bra och då har ju Pia funnits där för mig.

—Vi är tajmade. När jag är frisk mår du dåligt och tvärtom, säger Pia och skrattar till.

Nu har det gått flera år sedan Pia hade ett skov senast. Hon har lärt sig att leva med sjukdomen och känner sig själv och sin kropp väl vid det här laget och vet vad hon ska göra för att undvika skoven. Hon motionerar regelbundet och är noga med sömn och kost.

—Men det räcker inte att bara sköta sig, jag behöver lite piller också.

Har blivit starkare

Rosie jobbar kvar på gruppboendet. Pia har bytt jobb två gånger. I samband med senaste sjukdomsperioden började hon arbeta på Hjärnkoll som är en regeringsstödd kampanj som syftar till att synliggöra och öka kunskapen i samhället om psykisk ohälsa. I dag är hon anställd på Akademiska sjukhuset i Uppsala och arbetar med att öka patienters inflytande i vården. Nu är hon öppen med sin diagnos för sina kollegor.

—Jag var med i en lokaltidning med rubriken ”Pia – manodepressiv”. Jäklar, tänkte jag. Nu vet alla. Men samtidigt var det bra. Nu är det bara att köra. Och på den vägen är det. Jag har inte fått några negativa reaktioner, tvärtom. Fler vågar öppna sig när man själv är öppen. Psykisk ohälsa drabbar många men få pratar om det, säger Pia och menar att särskilt på arbetsplatser är det viktigt att personalen blir sedd och ges möjlighet att prata om hur man mår och känner. Och att man vågar fråga sina kollegor hur de mår om man märker att det är något som inte stämmer.

Rosie håller med och berättar hur det var på deras arbetsplats när Pia var manisk.

—Jag kommer ihåg när du kom tillbaka för att arbetsträna. Du hade med dig gitarren och började spela, men du slutade aldrig. Du var så uppvarvad. Det var bara jag som visste då och det kändes konstigt att ingen sa något.

När Pia ser tillbaka på sjukdomstiden, som hon beskriver som ”sju svåra år”, är det trots allt med tacksamhet.

—Den gjorde mig starkare. Jag har varit tvungen att utmana mina rädslor, som att berätta för andra, och jag har tagit många strider mot myndigheter. Det har gjort att jag har mycket bättre självkänsla och att jag känner mitt värde. Jag står mycket stadigare i dag.

—Ja, du har vuxit enormt mycket, inflikar Rosie.

Värmen mellan dem är påtaglig. De har mycket gemensamt och mycket som förenar dem.

—Vi kan verkligen prata om allt och vi har nog aldrig varit osams. Om Pia blir lugn av mig så har Pia gjort mig mer spontan.

 

Vad är bipolär sjukdom?

Bipolär sjukdom kallas ibland för manodepressiv sjukdom. Det innebär att man är manisk eller deprimerad i olika perioder. Maniskhet kännetecknas främst av ökat självförtroende, minskat sömnbehov och en överdriven upprymdhet. De depressiva perioderna kännetecknas av till exempel nedstämdhet, trötthet och koncentrationssvårigheter. Cirka tre procent av befolkningen drabbas och sjukdomen brukar debutera i sena tonåren. Mellan perioderna lever man ett helt normalt liv. I dag finns bra mediciner och behandlingar som håller sjukdomen i schack.

 

Läs mer: 

Djävulsdansen i tv 2016

Småbarnsmamman Linda fick en psykos

Experten: Därför är dans bra mot depression

 

Text: Mathias Pernheim

Foto: Stefan Nilsson

Läs också:

Dela
(208)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…