Annons

Annons

Överklassflickan Caroline: ”Anders kärlek räddade mig från drogerna”

Caroline är överklassflickan som höll på att gå under i knarkträsket. Men barndomskompisen Anders fanns hela tiden i bakgrunden och höll ett öga på henne. I dag är de gifta. – Jag älskar att han inte gav upp mig, säger Caroline.

Dela
(122)

–  Jag älskar Anders förbehållslöst och kan inte förstå vilken oerhörd tur vi haft i livet, säger Caroline. Foto: Shutterstock

Caroline, 53 år växte upp i en stor våning i Stockholms innerstads mest fashionabla kvarter. Här fanns ”gamla pengar” som gått i arv i generationer.

– Det är inte klokt, men nyrika som gjort sig förmögna på arbete såg man ner på i våra kretsar.

Annons

Hennes mamma spenderade dagarna med välgörenhet, shopping och på luncher. Tjänstefolket skötte hemmet prickfritt.

Caroline kände sig mest i vägen och gick oftast och gömde sig.

– Jag minns tant Malm som var hos oss ett slag, hon var så varm och det var väl ungefär den enda mjukhet jag fick. Men hon slutade.

Carolines pappa var vd för en stor internationell koncern och sällan hemma.

– Jag kände mig ofta väldigt ensam och var styrd med järnhand, etikettsboken kan jag från A till Ö. Jag lärde mig att sitta med knäna tätt ihop, att aldrig någonsin skratta för högt, att konversera och gå med en bok på huvudet för att ha en god hållning.

Caroline är säker på att hon föddes för att det passade in att ha ett barn, men hennes föräldrar var inte intresserade av vem hon var.

När hon gick i sjätte klass, i den privatskola där hon börjat ettan, kom det en ny kille, Anders, till klassen.

– Vi sögs till varandra, blev de bästa vänner. Det var nästan magiskt, skrattar Caroline.

Anders var rätt så tillbakadragen och efter några år kände Caroline att det var dags att träffa nya kompisar. Hon började gå på ungdomsgården några kvarter bort.

– Jag hade på något sätt blivit mycket tuffare och börjat min frigörelse. Jag var strängt förbjuden att gå på ungdomsgården, men eftersom mina föräldrar sällan var hemma var det inte svårt för mig att komma iväg. Vårt hembiträde gick alltid på att jag skulle hem till en väninna och läsa läxor.

Var dåtidens brats

På ungdomsgården hade de flesta lika mycket äventyrslust och var från samma miljö som Caroline.

– Där, som överallt annars, rådde en stenhård hierarki och jag såg till att jag var med de ballaste. Den tuffaste killen introducerade hasch och jag var inte sen att hänga på. Det var helt underbart, jag kände mig lugn och cool redan första gången. Som om jag kommit hem. Jag älskade mitt nya liv. Vi snodde sprit hemma och satt och drack i en park medan haschpipan gick runt.

Varje gång det var middagar hemma förväntades Caroline vara med.

– Jag hade blivit en fena på att spela teater, konverserade artigt och berättade alltid hur fantastiskt bra det gick i skolan, att alla mina skolkamrater var så trevliga.

De facto hade Caroline blivit fast i haschet, hon rökte varje dag och ibland redan på väg till skolan.

– Mamma tyckte att jag var så ”slö, slapp och likgiltig” som hon uttryckte det, men trodde att det var vanlig tonårströtthet.

Betygen sjönk och läraren hörde av sig och klagade på att ”den ambitiösa Caroline” försvunnit.

– Mina föräldrar fäste sig inte mycket vid det eftersom en högre utbildning inte var aktuell för mig i alla fall. Jag kunde ju gifta mig och gå i mammas fotspår.

Efter några år i haschmissbruk blev Caroline intresserad av tyngre droger.

– Haschet hade liksom inte samma effekt längre, så jag började med amfetamin. Nu hade vi börjat gå på diskotek och var sällan hemma före tre på natten, men det märkte de inte. Allt handlade om njutning, amfetamin och galna grejer. Vi var nog vad man i dag kallar brats, alla var vi försörjda av våra förmögna föräldrar.

Många av killarna hade snabba båtar och Caroline minns hur de for runt till skärgårdens krogar. Eller så var de på vilda fester på någon kamrats gods.

Pengar var sällan något problem, hennes föräldrar kompenserade gärna sin oförmåga att visa kärlek och pappan skrev ut saftiga checkar och betalade alltid hennes kontokortsräkningar utan att blinka.

I bakgrunden fanns hennes gamla vän Anders ibland.

– Men han pluggade på Handels och hade inte tid med vårt intensiva festande. Det var något mycket speciellt med honom, han var liksom tryggare än alla andra. Stod emot kamrattrycket och var ihärdig i sin vilja att bli civilekonom. Han var mycket förälskad i mig.

Efter ett par år med amfetamin fann Caroline en annan drog: kokain.

– Jag blev oövervinnerlig, störst, bäst och vackrast. Men kokainet drog ner mig riktigt. Jag kunde liksom inte styra mig själv längre, blandade kokain med amfetamin. Allt för att slippa mig själv. Jag minns en middag hemma med prominenta gäster inbjudna och jag satt bara och skrattade, helt påtänd.

Sov i knarkarkvartar

Det gick snabbt utför och hon straffade ut sig hemma gång på gång.

– De visste inte vad de skulle göra med mig och jag drog därifrån för att till slut inte komma tillbaka.

Caroline hade även straffat ut sig bland sina vänner. Hon hade blivit för mycket för dem, så dit var hon inte heller välkommen.

– Jag minns kvällen då jag gick ut i hemlöshet i dimma. Men jag var ju ung och snygg och hade inga problem med att få sova i knarkarkvartar hos mina nyfunna så kallade vänner.

Caroline drog runt i city, hängde på Plattan och gick ibland till Stadsmissionens kvinnohärbärge för att duscha och äta ett mål mat.

– Nu hade jag nått botten, trodde jag. Men det gjorde jag en dag några år senare då jag låg under en buske i en park i närheten av mitt föräldrahem. Där låg jag och saknade allt som jag förlorat.

Carolines föräldrar hade bannlyst henne och förklarat för sin bekantskapskrets att hon var i Schweiz för att plugga.

– Det gick bara inte att ha en dotter som var hemlös knarkare, de tog sin hand från mig och det var tur för dem att jag aldrig stötte på deras vänner.

Men Anders hade inte gett upp sin stora kärlek och letade upp henne på Plattan ibland.

– Jag skämdes som en hund varje gång samtidigt som jag föraktade honom, det var fruktansvärt pinsamt och jag var så nedgången.

Det är dyrt att knarka och Caroline hade inga pengar. Hon började sno bilar som hon sålde till mindre nogräknade bilhandlare.

– Förutom att jag var knarkare och hemlös hade jag också blivit kriminell.

Nu hade Caroline gått på droger i många år och hon började få nog.

– Jag krävde mer och mer droger, blev alltmer nedgången men någonstans inom mig hade jag kvar en frisk röst som sa att det var nog nu.

Hon tog kontakt med en beroendeterapeut och la in sig på behandling för att bli nykter.

– Det var ohyggligt jobbigt och tog ett bra tag. Men när jag blev utskriven kom Anders som aldrig gett upp hoppet. Vi blev äntligen ett par, säger hon och ler varmt.

Caroline fortsatte sitt jobb med att hålla sig nykter och gick i självhjälpsgrupper. Det största stödet hade hon från sin kärleksfulle Anders.

I dag arbetar Caroline ideellt för att stötta hemlösa. Foto: Shutterstock

Vill ge tillbaka

Anders kommer från samma miljö som Caroline, han var klar nationalekonom och mitt i sin karriär.

– Vi gifte oss när jag hade varit nykter i ett år och ytterligare ett år senare kom vår dotter till världen.

Både Caroline och Anders är reflekterande människor som vill prata om allt som händer inom dem.

– Vi kan sitta och titta varandra in i ögonen och inte förstå vilken oerhörd tur vi haft i livet. Jag älskar att han inte gav upp mig och jag älskar honom förbehållslöst.

I dag lever paret i en stor villa i en elegant förort, de har alla de yttre attribut som de är vana vid.

– Fast vi har inget tjänstefolk, skrattar Caroline. Vi har den största lyxen av allt: närhet, ärlighet, gemenskap sådant som inte kan köpas för pengar.

Caroline jobbar mycket ideellt för dem som lever i hemlöshet. Hon har också en liten verksamhet som försöker stötta hemlösa på deras villkor.

– Den är verkligen i mindre skala, men populär hos dem som lever utan bostad. Bland annat har vi inrett vår källare så att fyra personer kan bo där när livet på gatan blir för övermäktigt.

Att ge tillbaka är självklart för Caroline, hon är en filantrop som helst jobbar gratis och det har hon råd med efter att hon fick ärva sina föräldrar.

– Vi hade oerhört mycket konflikter, jag slogs mot mammas iskyla och pappas frånvaro och jag gick alltid ut som förlorare. Men när jag gifte mig med Anders var det som att vända på en hand. De blev så enormt glada och tacksamma för att mitt liv vände.

Caroline, Anders och deras lilla dotter är mycket lyckliga.

– Jag har lärt mig så mycket under min tid i utanförskap. Jag dömer aldrig någon, tar inget för givet och hoppas att jag fått en större ödmjukhet.

Fotnot: Namnen Caroline och Anders är fingerade och bilderna föreställer andra personer.

Läs också:

Deras kärlek vann över drogerna


Läs mer om:

Dela
(122)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…