Annons

Annons

Oskar hann inte undan tåget

Oskar skulle gena över spåret, som så många gånger förr. Men den här gången dök tåget upp och Oskar hann inte undan. Plötsligt låg han på marken med blodig underkropp och kunde inte röra sig…

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
Oskar hann inte undan tåget
Oskar hann inte undan tåget
Oskar hann inte undan tåget
Oskar hann inte undan tåget
...
Visa mer

 

Det var söndagen den 20 december förra året. 21-årige Oskar Johanskog hade haft några kompisar på besök hemma i Sandhem utanför Jönköping där han är uppvuxen och numera delar ett hus med sin bror och hans flickvän.

Annons

Oskar följde sina vänner till stationen för att vinka av dem och när han gick hemåt bestämde han sig för att ta en genväg över spåret. Det hade han gjort många, många gånger förut och det är så de flesta gör i Sandhem.

—Bommarna är lite speciella. Ljuset kan stå och blinka fem-tio minuter innan tåget kommer och det vet Sandhemsborna om. De inväntar sällan att ljuset ska slå om, utan genar över rälsen. Det är som att gå mot rött ljus när man inte ser någon bil, förklarar Oskars pappa Leif som tillsammans med Oskars mamma Maria också bor i Sandhem.

Men den här gången hade Oskar inte turen på sin sida. Han stod på banan när han hörde tåget komma. Tåget var bara 20-30 meter bort när han upptäckte det. Det gick i 140 kilometers hastighet och det kom närmare och närmare.

—Rälsen vibrerade och jag förstod att jag måste bort från spåret så snabbt det bara gick, minns han med en rysning.

—Rent instinktivt började jag springa. Jag tänkte inte alls, jag bara agerade och allt handlade om att på något sätt komma bort från banan där tåget rusade fram.

Slöt ögonen och väntade

Men tåget var för snabbt för Oskar. Plötsligt låg han på marken men fattade inte att han hade blivit påkörd. Det var först när han tittade på sin kropp och upptäckte att båda benen var trasiga och att jeansen var upprivna och blodiga som han förstod allvaret. Underbenet var vinklat och låret avbrutet, det kände han när han försökte lyfta kroppen.

—Jag insåg att något fruktansvärt hade hänt och trodde att jag skulle förblöda där på spåret. Jag kunde inte flytta mig utan förberedde mig på att dö och ville vara så lugn som möjlig när jag lämnade jordelivet. Jag slöt ögonen och andades lugnt.

Men efter en stund förstod Oskar att han inte skulle försvinna bort. Han var fortfarande vid medvetande och började tro att han ändå skulle överleva. Han insåg dock att han behövde hjälp, men det fanns inga människor i närheten.

—Med blodiga fingrar plockade jag fram min mobiltelefon. Men displayen blev snart täckt av blod och jag kunde inte ringa, utan lyckades få iväg ett sms till min bror Samuel.

Oskar skrev att han hade blivit påkörd av tåget och att han hade brutit benen och bad Samuel komma så fort som möjligt.

—Det var faktiskt bättre att kontakta min bror än att larma 112. Det tar 40 minuter för ambulansen att köra från Jönköping till Sandhem, och jag var livrädd att jag skulle förblöda, förklarar han.

Hittades på spåret

Samuel, 24, hade besök av deras 16-åriga lillasyster Saga när Oskars sms kom. Saga larmade 112 medan Samuel och hans flickvän snabbt begav sig till stationen. Där hittade de den svårt blödande Oskar och lyckades försiktigt lyfta bort honom från spåret.

—Då hade Saga också ringt till oss och berättat att Oskar hade skadat benet och var på järnvägsstationen, minns mamma Maria.

—Jag och Leif åkte dit. Men vi trodde att det handlade om en stukning. Vi utgick ifrån att han hade ramlat och att vi skulle få åka till akuten med honom.

Det var först när de kom till stationen som de förstod vidden av det hela, och att Oskar hade varit med om en svår olycka som kunde ha kostat honom livet. Den första tanken som dök upp i Marias huvud var att hålla sig så lugn som möjligt för att inte oroa Oskar.

—Jag satt och höll hans huvud i väntan på att räddningstjänsten skulle infinna sig. Vi fick vänta 15 minuter, och en stund senare kom ambulansen, berättar hon

—Själv var jag kolugn. Jag var väldigt törstig, men fick varken äta eller dricka. Och jag kommer ihåg att mamma pratade lugnande till mig, medan pappa letade rätt på mina grejor, säger Oskar.

Mycket morfin

Oskar var hela tiden vid medvetande och när ambulanspersonalen anlände fick han ganska mycket morfin. Med brutet lår och underben, krossad häl och en bruten fotled fördes han till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping och han hade hela tiden mamma och pappa vid sin sida.

Det blev många och långa timmars väntan medan Oskar undersöktes och röntgades. Till slut var Leif tvungen att åka hem till Sandhem för att jobba. Han och Maria driver ett spa och hade ingen extrapersonal att sätta in.

—Men sedan var jag alltför uppskärrad för att kunna sova. Först natten därpå kom jag till ro.

Mamma Maria följde med Oskar när han efter tio dagar i Jönköping skulle köras till Linköping. Där skulle läkarna laga honom och han genomgick flera operationer.

—Det var lång väntan för Oskar, men också för mig. Och jag kände mig väldigt kluven: Dels behövdes jag hos honom, dels behövdes jag hemma på spaet, säger Maria.

Oskar har genomgått ett tiotal operationer men fick i slutet av april i år lämna sjukhuset, om än i rullstol. Den kommer han med stor sannolikhet av få använda ett år framåt, innan han är redo att ta sig fram för egen maskin.

Varnande exempel

—Jag är sjukskriven, men det första jag bad pappa göra sedan jag blev utskriven var att köra mig till mitt jobb på Coop i Jönköping, säger han med ett stort leende.

—Det var jätteroligt att träffa alla, och kul att hälsa på. Jag längtar tills jag kan börja jobba igen, men det dröjer nog till sommaren 2017 efter vad läkarna säger. Ännu återstår en större operation.

I väntan på den sitter han mycket framför datorn och beskriver sig själv som en datanörd. Han minns med fasa hur läkarna först pratade om att ta bort ett ben. De lovade dock att göra allt vad de kunde för att slippa amputera och Oskars enda men efter olyckan kommer mirakulöst nog att bli en viss hälta. När han har läkt ihop om något år blir hans enda skador en häl som inte riktigt hänger med samt en stel fotled. Det är en petitess när man tänker på hur det kunde ha gått, konstaterar han och föräldrarna.

— Jag var dum och gick över spåret, och det får jag lida för i resten av livet. Men trots allt kom jag lindrigt undan. Jag kanske inte blir så bra på att springa, men det går att leva med, säger Oskar.

– Både vi och Oscar kom undan med blotta förskräckelsen, men det kunde ha gått riktigt, riktigt illa, instämmer Maria och Leif.

Nu efterlyser de en säkrare genomgång i Sandhem. Folk genar över järnvägen, och så är det bara.

—En olycka händer så lätt. Nu har jag på eget initiativ byggt ett hinder för att påminna om faran av att korsa järnvägen då bommarna är fällda. Men min önskan är en tunnel eller någon annan lösning, säger Leif.

Oskar nickar instämmande och ser sig själv som ett varnande exempel.

—Kan min dumhet hjälpa någon annan är det mycket värt. Jag hade en fantastisk tur, i stället för en väldig otur. En sak är i alla fall säker: Jag kommer aldrig mer gå över järnvägen när bommarna är fällda.

 

Läs mer: 

Felicia förlorade båda benen i en olycka

De räddade 5-åriga Adams liv – nu är de alla kollegor!

Tanja fick 16 000 volt genom kroppen

 

Text: Anna Lindau Backlund

Foto: Leif Bodström, privata


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…