Annons

Annons

Operationen hjälpte mot Jennies nacksmärtor

Efter bilolyckan blev 
smärtan i Jennies nacke bara värre och värre. Till slut kunde hon inte jobba eller ens lyfta sin nyfödde son. Hon prövade alla behandlingar som fanns, men inget hjälpte. Till sist satte hon sitt hopp till en läkare i Nebraska ...

Dela
(174)

Trots att Jennie Andersson precis hade blivit väckt ur sin narkos kände hon sig glasklar i huvudet. Hon visste att det var nu det gällde, att det var nu allt ställdes på sin spets.

Kirurgen började känna längs med hennes blottlagda nackkotor för att hitta de ställen som behövde åtgärdas och hon vägledde honom. Tillsammans kände de sig fram till den ärrvävnad som hade bildats efter hennes whiplashskada. Försiktigt kunde han avlägsna den smärta som i så många år hade förpestat hennes liv.

Annons

– Det går inte riktigt att beskriva den känslan. Jag har försökt många gånger men aldrig riktigt lyckats. Det var som att han klippte av spända trådar, en efter en, och när han klippte den allra sista tråden var det som att all smärta bara rann bort. Det gick inte att kontrollera, tårarna bara rann där 
i operationssalen, berättar 43-åriga Jennie.

Fick sladd

Det har gått elva år sedan hon opererades och fick livet tillbaka. Det är drygt ett decennium som Jennie har kunnat ägna sig åt sin familj fullt ut, träna, göra utflykter och inte minst arbeta och göra en lysande karriär som kostchef. Allt sådant som framstod som svårt eller rentav omöjligt under åren före operationen.

Allt började på en halländsk motorväg en kylslagen höstdag 1998.

Jennie arbetade som försäljare och var på väg till ett kundmöte. Hon hade just avslutat ett samtal med en kollega när det började regna. Trodde hon. I själva verket var det hagel som på nolltid förvandlade hela körbanan till ett enda stort kullager. Jennie kände hur bilen fick sladd och för någon sekund tappade hon all kontroll över fordonet som gled ut mot kanten. Men i sista stund fick hon åter kontroll över bilen och kunde oskadd stanna vid sidan av vägen.

Runt henne hade flera bilar kört i diket. Jennie kände sig omtumlad men samtidigt lättad och hon lossade på säkerhetsbältet för att gå ur bilen. Men så ångrade hon sig och blev i stället sittande kvar i bilen.

Det räddade hennes liv.

Sekunderna senare small det. En bil som fått sladd brakade in i sidan på Jennies bil som ryckte till häftigt.

– Jag såg aldrig bilen som kom bakifrån. Plötsligt hände det bara. Sidan av min bil var helt krossad, men jag kunde själv ta mig ut. Jag fattade inte ens att jag var skadad. Visst var jag lite öm i nacken, men det var inget jag tänkte på, jag vara bara glad att jag hade överlevt, berättar Jennie.

Öm i nacken

Det skulle dröja en vecka innan konsekvenserna av olyckan visade sig. Hon var på jobbet – återigen på väg till en kund – när en ömhet och stelhet plötsligt drabbade hennes nacke.

– Så här i efterhand kan jag konstatera att det var då eländet började. Jag gick till sjukgymnast, men ingenting hjälpte. Smärtan och stelheten kom och gick och jag var sjukskriven till och från. Det blev aldrig riktigt bra, tvärtom blev det lite sämre hela tiden, berättar Jennie.

Under de två följande åren blev problemen allt värre. Hon hade konstant ont i nacken och en bit ner på ryggen och hennes högra arm och hand var kraftigt försvagad eller avdomnad vilket gjorde att hon inte kunde använda den.

– Det var en stor sorg att tvingas inse allt man var tvungen att avstå. Jobbet förstås men även vardagliga saker som att träna 
eller åka iväg med familj eller vänner och hitta på saker. Jag blev fort trött och klarade bara att hålla igång någon eller några timmar per dag, sedan tog smärtan över.

Under de följande åren arbetade hon deltid till och från. Men planen att sakta trappa upp arbetet höll inte. Whiplashskadan gjorde allt ondare och Jennie blev mer och mer passiviserad.

Mitt i allt det svåra fanns ett tydligt ljus som hjälpte henne att inte misströsta. Hon träffade Fredde, sitt livs stora kärlek.

– Det hände massor under de där åren och det hjälpte förstås till. Jag var störtförälskad och vi flyttade ihop och sedan blev jag gravid, Lucas är född 2002. Jag hade annat att tänka på än min onda nacke!

Jennie Andersson och sonen Lucas

Sonen Lucas var tre år när hans mamma för första gången kunde lyfta honom. Nu har han hunnit fylla 14.

Men att bli mamma var förstås också en utmaning för någon med svåra nack- och ryggproblem. Att bära på bebisen var inte att tänka på, än mindre lyfta honom in och ut ur bilen. Jennie kunde inte ens borsta hans tänder eller knyta hans skor.

– Jag försökte verkligen allt under den här perioden. Sjukgymnastik, värmebehandling, kiropraktik, akupunktur, vattengympa och elektrisk nervstimulering, men ingenting fungerade. Jag till och med åkte ut i skogen till en homeopat men det var förstås helt meningslöst. Jag blev inte bättre och min läkare sa till sist att det inte fanns något mer att göra. Det som återstod var avslappningsövningar och smärtstillande tabletter, förklarar Jennie.

Och värst av allt var att problemen inte blev bättre utan tvärtom bara förvärrades för varje år som gick. 2005 hade smärtan blivit så svår att det enda hon klarade av var att lämna och hämta Lucas på dagis, resten av dagen var hon tvungen att ligga i sängen. Att arbeta kom inte längre på fråga och läkarna ville göra henne till sjukpensionär.

Men Jennie ville prova en sista utväg. 
Genom Whiplashföreningen hade hon hört 
talas om den svenska kirurgen Åke Nyström som arbetade i USA med att operera whiplashpatienter. Resan till USA och kostnaden för operationen var inget som den svenska sjukvården stod för, men familjen hade lite pengar sparade och bestämde sig för att satsa allt på detta sista kort.

Reste till Nebraska

I början på 2006 flög Jennie tillsammans med sina föräldrar Gunnel och Sven-Inge till Nebraska och det stora universitetssjukhuset i Omaha.

Hon fick först genomgå en noggrann undersökning och läkarna gjorde därefter bedömningen att det fanns goda chanser att en operation skulle kunna hjälpa Jennie. Därefter blev det några dagars väntan innan själva operationen.

– Det var riktigt nervöst. Så klart kände jag en ganska stor oro över hur det skulle gå, men samtidigt var jag väldigt förväntansfull, jag kände hela tiden att det fanns hopp. Jag är inte en person som tappar tron särskilt ofta utan har nog ganska lätt för att tänka positivt och det tror jag hjälpte mig väldigt mycket, säger Jennie.

Kunde göra karriär

Den 5 januari 2006 var det så äntligen dags. Jennie blev sövd varpå kirurgerna skar upp huden från nacken och en bit ner på ryggen för att blottlägga de drabbade kotorna. Sedan väcktes Jennie ur narkosen för att själv kunna vägleda kirurgen att plocka bort ärrvävnaden runt kotorna.

– När operationen var över började mitt nya liv, det är så jag ser det. Returbiljetterna hem var bokade en vecka efter operationen eftersom vi hade räknat med att jag skulle behöva en tids återhämtning, men redan dagen efter var vi på zoo och gick på restaurang. Skillnaden var som natt och dag. Den där veckan tillsammans med mina föräldrar känns helt magisk och vi pratar än i dag ofta om den. För första gången på flera år kunde jag göra allt sådant som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag hade fått ett nytt liv och mina föräldrar hade fått en ny dotter!

Jennie Andersson whiplash

Jennie fick själv vägleda kirurgen när han opererade henne.

Väl hemma var skillnaden påtaglig även för Fredde och lille Lucas. Plötsligt kunde hans mamma leka med honom, klä honom och borsta tänderna.

Som vilken mamma som helst!

Jennie har under de senaste tio åren kunnat jobba och göra karriär som måltidschef, det yrke som hon en gång utbildade sig till. 2011 utsågs hon till Årets kostprofil i Sverige och i fjol blev hon rekryterad av Lunds kommun där hon i dag ansvarar för drygt 160 medarbetare och 22 kök.

Hon älskar sitt jobb och brinner för att reformera skolmaten och inspirera kockarna att tänka nytt och skippa halv- och helfabrikaten.

Jennie fick livet tillbaka, men smärtorna i nacken är inte helt borta. Hon jobbar 75 procent för att få tid till återhämtning. Varje onsdag går hon på behandlingar och hon kan inte hålla på med matlagning eller bakning några längre stunder och kan inte städa eller bära tungt. Men det är begränsningar som hon har lärt sig leva med.

– Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men skillnaden är enorm jämfört med tiden före operationen. Trots att jag fortfarande har ont kan jag hitta på saker med min familj och mina vänner och jag joggar flera gånger i veckan. När jag tänker på vad jag har gått igenom så känner jag mig väldigt ödmjuk. Jag var i stort sett uträknad, men fick en andra chans.

Läs mer:

Jag tränade mig fri från whiplashsmärtan!

Lisa har en dödlig sjukdom

Sjukdomen gjorde att Nina förlorade alla sina gamla minnen

 

Text: Jakob Hydén

Foto: Jakob Hydén, privat


Läs mer om:

Dela
(174)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…