Annons

Annons

Olyckan i gruvan splittrade Börje Salmings familj

När hockeystjärnan Börje Salming förlorade sin pappa tog han sin tillflykt till ishallen i Kiruna. Sex år gammal snörde han på sig ett par skridskor för första gången och sedan var han fast i den sport som skulle göra honom legendarisk. Minnena av pappa förträngde han – tills han fick hjälp att plocka fram dem...

7
Visa bildspel

/
Börje Salming berättar olyckan som splittrade familjen
...
Visa mer

Det är en lite lätt stressad Börje Salming som möter oss vid Nacka Strand. Nyblivna sambon Pias yngsta dotter Lisa fyller snart 18 år och ska firas med en stor fest. Och curlingpappan Börje gör ingen skillnad på barnen, behövs det hjälp finns han där.

Annons

– Jag har svårt för att säga nej, förklarar Börje med ett leende. Så det är en del att fixa med.

Att försöka beskriva en av Sveriges främsta ishockeyspelare är inte lätt. Börje var hårdingen både på isen och utanför, med åren har dock ytan slitits ner och öppnat upp för en mjukare stil, där familjen fått en framskjuten plats.

– Under åren i NHL var jag ingen närvarande pappa, men det har jag tagit igen när vi flyttade tillbaka till Sverige. I dag är det jag som hämtar och lämnar barnen.

Barnen som behöver hjälp är de två yngsta, Bianca och Rasmus, som Börje har tillsammans med sin tidigare sambo Katarina. Rasmus har gått i pappas fotspår och spelar ishockey i Vaxholms IF, back precis som Börje, och Bianca satsar på friidrotten och mångkamp. Båda är väldigt duktiga inom sina respektive områden, men det kräver en hel del träning och då finns pappa där som chaufför och alltiallo.

– Jag tycker det är jätteroligt att det går så bra för dem, förklarar Börje med stolthet i rösten. Och jag har en fin relation med mina äldsta barn också, fast de behöver min hjälp på andra plan. Senast var det Teresa som behövde få fixat i sitt radhus.

Att vara pappa är det största och att snickra och laga är en konst Börje lärde sig tidigt.

– Mamma hade aldrig råd till nya saker, enda gången jag fick något nytt var en jul när jag fick ett par benskydd, allt annat har jag ärvt från brorsan eller andra i omgivningen. Så ville jag ha något speciellt fick jag ofta ordna det själv. Hittade jag en bruten klubba eller något annat som skulle slängas sa jag alltid ”det där kan jag ta” och så limmade jag ihop det.

Räddningen i mörkret

Hockeyrinken hemma i Kiruna blev tidigt Börjes andra hem. Kanske var det hans räddning mitt i allt det mörker som öppnade sig den där ödesdigra dagen när pappa Erland dog. Pappan arbetade i gruvan i Kiruna, men dog i en olycka när han fastnade i ett transportband och fick tinningen krossad.

Börje som då var fem år, förträngde alla minnen som var kopplade till pappan, så pass att han till sist trodde att pappan aldrig brytt sig om honom, aldrig hållit om honom. Men det var fel.

– Fast det krävdes lite terapi på en kurs innan jag lät minnena av pappa komma tillbaka, men då var det skönt. Då kunde jag faktiskt se framför mig hur pappa kramade mig.

Pappan var annars inte den som kramades, det gjorde inte riktiga män, sådana som farfar Anders och farbröderna. Men det gjorde mamma Karin desto mer.

– Mamma har alltid kramats mycket och det har jag också gjort. Hon pratar ofta om att jag tyckte om att baka med henne och det gör jag fortfarande, fast jag tror inte jag bakade så ofta som mamma minns. Jag var ju alltid i ishallen.

Ishallen låg alldeles intill familjens hus, det hus som Karin och hennes två söner flyttade till när hon förlovade sig med Isak, pappa Erlands lillebror. Och när Börje var tio år utökades familjen med lillasyster Carina.

– Farbror Isak var nog bra men han var sträng, både han och farfar var av den sorten som menade att pojkar inte gråter. Fast som en pappa blev han aldrig, menar Börje. Men han lärde mig att jaga och fiska.

Isak dog för tre år sedan. Mamma Karin är 87 år och bor kvar i huset i Kiruna. Två till tre gånger i veckan ringer hon och Börje varandra och pratar om både det lilla och stora i livet.

– Morsan är rolig att prata med, hon har en härlig humor och är en hejare på att komma ihåg saker hon hört.

Minst fyra gånger om året åker Börje upp till henne. Alltid finns det något han kan göra.

– Jag och Stig har fixat med huset så hon har det bra, men hon får inte använda källartrappan, hon ser så dåligt och vi vill inte riskera att hon går och ramlar.

Ett gemensamt arv

För Börje finns det några saker i livet som är viktigare än allt annat. Ett är familjen, ett annat är vildmarken öster om Torne träsk utanför Kiruna. Där ligger byn Salmi med fem gårdar där den största en gång i tiden ägdes av farfar Anders som var byns handelsman. I dag är den väldiga rödmålade timmergården ett gemensamt arv i släkten.

– Tyvärr har vi inte riktigt sett efter huset som man ska, erkänner Börje. När vi är i Salmi är vi ute och jagar och fiskar på dagarna och på kvällarna sitter vi framför brasan, snackar och spelar kort och schack.

Att spela schack är en betydligt lugnare sport än den hårdföra som Börje så länge brann för. Men från den stunden när han som sexåring ställde sig på ett par skridskor var han fast. Hockey var hans liv.

– Jag ville göra som brorsan och Stig spelade hockey. Fast han tyckte såklart det var jobbigt att ha lillbrorsan efter sig överallt, så jag fick mycket spö av honom. Men om någon bråkade med mig då skyddade Stig mig.

Bröderna Salming kom med åren att bli några av Sveriges främsta ishockeyspelare. De bildade också backpar. Först i Kiruna AIF och senare i Brynäs där de kom att bana väg för två SM-guld.

Gifte sig med miss Gävle

Det var också under åren med Brynäs som Börje träffade sin blivande fru Margitta Wendin, dåtida miss Gävle. Paret gifte sig 1974 i en liten kyrka utanför Gävle. Sedan dröjde det inte länge förrän första sonen Anders kom och två år senare föddes dottern Teresa.

Vid det laget hade familjen hunnit rota sig ordentligt i Toronto. 1973 blev Börje proffs i Toronto Maple Leafs och älskades av publiken.

– Det var ju ett helt annat liv än vad vi var vana vid, Hockeyspelarna är verkligen superstars i Kanada. Så var vi än gick blev det alltid stor uppmärksamhet.

Börje kom snart att odla bilden av sig själv som den tuffe svensken. En kämpe som alltid gav allt ute på isen.

– I början kom jag ofta i slagsmål, jag var inte den som gav upp i första taget. Därför åkte jag också på mycket stryk.

Under de 17 år Börje spelade i världens tuffaste hockeyliga fick han flera svåra skador – en del av dem är bestående. Axellederna är så svårt skadade efter 1000-tals tacklingar mot sargen att han inte kan sova på magen. Han har bara 50 procent syn på höger öga efter att ha fått en klubbspets i ögat och han har opererat näsan flera gånger eftersom den blivit så deformerad att han inte kunde andas normalt

Värst var det dock när han liggande på isen blev överkörd av en motståndares skridsko, som skar rakt över ansiktet, över höger öga, näsa och mun så att han fick sys med 300 stygn.

– Men jag var alltid snabbt ute på isen igen. Man fick inte vara sjuk så jag åt penicillin i flera år innan jag till sist sa stopp och i stället började med akupunktur för att bygga upp mitt immunförsvar.

Börje var inte den som öppet visade sina känslor, farfars ord från barndomen satt djupt i honom. Även vid sidan om isen, när äktenskapet var i kris, höll han masken.

– Som hockeyspelare i NHL har man ett väldigt tufft schema som min familj blev lidande av. Så när jag efter 17 år avslutade min karriär där och vi flyttade tillbaka till Sverige var min tanke att få mer tid för familjen.

Men det blev inte som Börje och Margitta hade planerat. Hemma i Sverige fortsatte hockeycirkusen när han började spela för AIK. Och den här gången gick inte äktenskapet att rädda. 1993 gick paret skilda vägar.

Från hus till lägenhet

Drygt 20 år senare har Börje inlett en ny spännande fas i sitt liv. Efter att ha varit särbo med Pia i nio år har paret nyligen blivit sambor. Lägenheten på Gärdet är en nybyggd takvåning på 149 kvm i två etage med stor terrass och utsikt över vattnet.

– Jag har haft hus i 40 år så nu känns det skönt att få lite tid över till annat än att fixa, förklarar Börje.

Paret träffades under en färjeresa, dansade och bytte telefonnummer.

– Men när Pia inte hade ringt mig på tre veckor ringde jag henne, säger Börje och ler mot Pia, som kärleksfullt smyger sig intill honom.

– Vi gör mycket tillsammans. Pia är alltid så glad och vi har väldigt roligt.

Hon har kommit för att lämna bil och bilnycklar innan hon ger sig i väg till skolan. Pia jobbar som frisörska men pluggar samtidigt för att stå rustad för nya utmaningar.

Efter en snabb kram skils paret åt. Sambons plötsliga uppdykande har fått Börje att lysa lite extra. Det känns att han har landat och är lycklig. Farfars ord väger plötsligt väldigt lätt.

Om Börje

B – Bestämd, bråkig och blyg

Det var just blygheten som fick mig att två gånger tacka nej till att bli lagkapten i Toronto, jag har aldrig gillat att stå i centrum.

Ö – Ödmjuk

Jag har fått lära mig att inte hävda mig. Och jag gillar inte att lyfta fram mig själv när det pratas om Sveriges bäste ishockeyspelare. Vi har haft många bra spelare som var och en var bäst när det gällde.

R – Rå och rapp

Som hockeyspelare måste man vara snabb och rapp – och ibland rå. Men jag har nog varit mest rå mot mig själv, jag tänkte aldrig på mig själv och vad jag behövde.

J – Jägare

Det har jag varit länge. Både på isen när jag jagade motståndarna och såklart ute i vildmarken, uppe i Salmi har jag jagat mycket.

E – Envis och elak

Jag är verkligen envis och ger mig aldrig, jag ska klara av det jag satt upp att göra. Elak är jag nog mest mot mig själv, även om jag blivit snällare med åren och lärt mig säga nej.

Blir snart staty

Namn: Anders Börje Salming.

Född: 17 april 1951 i Kiruna.

Familj: Sambon Pia Lindahl, 47 år, barnen Anders, 40, Teresa 38, Rasmus 19, Bianca 16, barnbarnen Nova, Ivan, Mandel och Charlie, och Pias döttrar Lisa 18 och Sara 21.

Karriär: En av Sveriges främste ishockeyspelare. Spelade i NHL i 17 år, 16 av dem i Toronto Maple Leafs där han hyllades som "The King". Senare i år, i september, kommer Börje att hedras med en bronsstaty utanför Torontos arena, Air Canada Center, där en flagga med ett foto på Börje och hans tröjnummer 21 redan hänger i taket.

Utmärkelser: Två SM-guld med Brynäs, 46 landskamper med Tre Kronor 1972–1992. VM-brons 1972 och silver i VM 1973. Förste svensk att bli invald i Hockey Hall of Fame, 1996.

Gör i dag: Jobbar med egna företaget Salming, reklam- och marknadsföring. Har gett ut tre böcker om sitt liv som hockeyspelare, senast Salming Legendaren som kom ut i höstas samt tre kokböcker, Grillat, Vilt och Skärgårdsmat.

Om vildmarken...

Den dag Börje dör vill han att en del av askan ska spridas ute i vildmarken vid Torneträsk.

- Jag har berättat för barnen var jag vill ligga, men de vill ju att jag ska vara lite närmare, så kanske delar vi på askan och låter en del ligga på en minneslund. Någon gravsten vill jag i alla fall inte ha.

 

Läs mer

Tommy Nilsson berättar om de svåra åren och sitt nya liv

Lars Lerin har vant sig vid att vara lycklig

Ernst avslöjar: Det här gör mig lycklig 

Av Christina Mellberg

Foto: Therese Köhlin, Jenny Unnegård samt privata bilder

Läs också:

Dela
(77)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…